Tettelisa

....till skor.... är inte alltid helt okomplicerad. Ni som inte springer kan omöjligt förstå den här kärleken men jag ska försöka sätta ord på det så ni hänger med lite i det här inlägget. Asså den här kärleken... Den är stor.... Och den är viktig... SÅ viktig. Egentligen så är ju skorna det viktigaste för en löpare. Utan bra löparskor blir inte löpningen bra... eller kul....Bra skor är helt klart prio ett för en som utövar den här typen av träning.... och bh... man behöver en bra bh också... men måste jag välja mellan bra skor och bra bh väljer jag bra skor... Det finns ju silvertejp........aj..... Ser ni bilden framför er när man ska dra bort silvertejpen sen?? Känner ni känslan?? hua....

 

Jag har ett antal skor till min löpning. Förr ansåg jag att ett par räckte gott... Samma par i ett par år till och med... Numera förstår jag inte alls hur jag tänkte. Nu har jag tre par och minst ett par av dem byts ut varje år. Men jag har haft ett par skor som jag har haft mycket svårt att skilja mig ifrån. Mina Merrell Tough Mudder. De ligger mig så varmt om hjärtat. De har varit med mig i jättevått och torrt. Jag har nått några av mina största och tuffaste mål i de här skorna. De har burit mig mååååånga mil, mååååånga uppförsbackar har det blivit och inte en enda gång har de svikit mig genom skavsår eller ömma knän. När jag insåg att tårna höll på att hitta ut genom sulan på undersidan började jag leta efter exakt likadana skor och rusar in till grannbutiken TeamSportia. Den dagen brast mitt hjärta. Det gick nästan i tusen bitar. Den sorten tillverkades inte längre..... Jag blev tillintetgjord... Jag gick hem utan nya skor. Bedrövad. Kärlekssagan till mina Merrell var över....

 

Det tog ett par veckor för mig att slicka mina sår men så dök reklam för TeamSportias Löparmässa upp. De skulle ha extrapriser på Merrells andra skor. Jag chansar. Jag måste passa på att prova nu. Med hjälp av Merrells egen säljare Mats och TeamSportias egen Ola kom jag hem med ett par Merrellskor som jag säkerligen skulle bli nöjd med... Jag var försiktigt positiv. Jag var nästan nervös när jag skulle ge mig ut och springa med dem. Tänk om jag blir besviken. Tänk om jag får skav. Tänk om jag får ont. De kanske är för hårda ändå? De kanske är för små ändå? 

 

Idag bestämde jag mig för att våga prova. Bestämde mig för att testa de ordentligt och sticka upp till den fina MTB-slingan i Bänared. Där krävs teknik och bra grepp, perfekt testbana. Det är dock lite drygt en kilometers transportsträcka dit... På asfalt... Började trampa på och det började knyta sig i magen av oro. Det kändes fel. Rycker och drar lite i snörena, justerar lite och fortsätter upp mot slingan, inte övertygad ännu. Ger mig in på en av de märkta slingorna och då släpper all oro. Nu var skorna i sitt rätta element! Och jag började njuta i fulla drag. Vansinnigt roligt att släppa alla tankar på tid och bara tänka på vart man sätter fötterna och tekniken i steget på den rotrika stigen. En ny kärlekshistoria har tagit sin början!

 

 

Sen är det ju det här med min Runstreak. Jag måste skryta lite. Jag har alltså sprungit minst 2km varje dag i 133 dagar.... Det är rätt många dagar... Jag e rätt så asabra.

 

Är det verkligen lönt? För en löpare som mig som varit uppe på maradistanser? Vad är det för bra med det? Varför gör du det? Du är inte riktigt klok.... Nä, jag vet. Och hur ska jag förklara det? Kärlek. Det är kärlek...

 

Det började efter att covid-19 svepte in över Sverige och såg till så att alla utmanande lopp ställdes in. Att hitta ny motivation till träningen var svårt då. Då dök det upp en utmaning genom Runners World. Spring varje dag, minst 1,6km, hela maj, alltså 31 dagar. Det lät som en vettig utmaning bara för att få en sporre att hålla igång. Jag har gjort något liknande förut men då sprungit 4km varje dag. Min då krånglande ankel blev faktiskt bättre under den runstreaken. Japp, jag ger den utmaningen en chans. När den väl var över så kände jag att jag hade kommit in i det. Att hitta tiden var inte längre krångligt. Första veckorna var det svårt att få till och jag var rädd för att inte "orka" ge mig ut på kvällen efter en jobbdag så jag tog rundan på lunchen istället. Efter 31 dagar såg jag inte det som svårt längre eller ens jobbigt att komma ut. Jag såg det snarare som något jag verkligen ville, hjärnan kändes så mycket fräschare efter bara 12min löpning. Det häftigaste var första gången jag gav mig ut helt urlakad. Jag fattade inte hur jag skulle kunna stappla mig fram i 2 km. Men när de 2 kilometrarna nästan var gjorde viskade en röst i huvudet att jag inte hade sprungit klart. Så jag fortsatte ett par kilometrar till och sakta men säkert kände jag hur sinnesstämningen ändrades och jag gick från trött och irriterad till lugn, nöjd, tillfreds och rentav glad och benen svävade fram. Så när maj var slut bestämde jag mig för att fortsätta och ett naturligt mål var 100 dagar. När sen 100 dagar var avklarat tappade jag sugen och jag var nära att bryta streaken. Men jag körde på och när jag var förbi 120 kändes det mycket lättare igen. 

 

Så vad har den här streaken gett mig egentligen?

 

- En rejäl Good Enough-känsla. Förr när en vettig löptur enligt mig själv var minst 5km kunde jag känna en stress om mina 2-3 pass i veckan bara blev 1 pass. Nu har jag en mer avslappnad inställning till min mängdträning. Naturligtvis vill jag fortfarande göra minst två lite längre pass i veckan men 2km är good enough. Då har jag åtminstone hållt igång streaken.

 

- Minst 12 minuters egentid varje dag.... say no more

 

- Känslan när kroppen och hjärnan säger att de vill springa mer än de tänkta två kilometrarna är så häftig.

 

Så jag fortsätter springa varje dag så länge jag inte blir sjuk eller skadad. Gärna med mina Merrell.... I skogen...

 

Ett program man ska köra under 9 dagar. De två första dagarna ska man leva på typ luft och vatten. Och en Shake. Och lite aloevera-shottar... Okej... Skulle börja på måndagen... Ångesten på söndagen var total. Va fan har jag gett mig in på? Ja blir ju hemsk när ja inte får mat i mig var tredje timme!

Dag ett

Jobbade hela dagen. Det gick förvånansvärt bra fram till typ tre... Sen blev det tufft. Inredningen vägrade att göra som jag ville och de jävla hundtäckena ramlade ner hela tiden! Kände hur stubinen blev kortare och kortare. Det var en lättnad att få gå hem. Väl hemma slet ja ut hundarna på en rask promenad. Man ska ju motionera när man håller på med den här skiten med. Väl hemma slår ja upp dörren, trött och hungrig och hela förbannade huset luktar mat... Bacon.... Jäklar... Tar min aloevera-shot och ett glas vatten o sätter mig o surar i soffan. Gött att dag-jäklen är över lixom.

Dag två. Sovit skitdåligt. Huvudvärk redan innan jag slagit upp ögonen. Vad har jag gett mig in på? Jag vill ha frukost! Slänger iväg ett surt mess till hon som dragit in mig i skiten o frågar om d e ok att använda typ panodil. Nej. Nähe. Fan. Masar mig ner och dukar fram min fantastiska frukost. Tablett, aloevera och vatten. Tar även ett annat tillskott jag får lov o använda. Tada!! Huvudvärk borta! Hunger borta! Nä ja skojar inte! Game on! Hur svårt kan det va? 

Jättesvårt. Speciellt när man gör mat till ungarna... Men imorgon får jag äta! Lite. Dag tre. Bring it on.

Tänkte sprungit en sväng idag men den hårda blåsten tryckte bort det sista som fanns kvar av min motivation för dagen. Istället blev det en powerwalk med två av jyckarna. Då blåstes skallen rent ordentligt och min motivation för träningen började vakna igen. Viljan att få kontroll på mitt matintag kom fram igen. Viljan att sätta upp mål med min träning kom fram och en plan började ta form i huvet. Mitt första delmål är 10km på 50 min när jag springer ensam. Har klarat det med draghjälp, nu ska det gå utan den hjälpen. Men jag behöver tydliga träningspass då för att hålla fokus och motivation upp. Så, träningsidioter, nu behöver jag er. Jag behöver tips, ide´er, förslag och pushar från er. Bra tips på träningskalender kombinerad med matintag? Bra tips på träningsupplägg? Bra tips på sidor med träningsprogram? Bra tips på hur man ska tänka om intervall- och distanspass? Bra tips på korta, intensiva styrkepass som kan göras utan redskap i naturen?

 

Kom igen nu! Hjälp mig med motivationen och bomba mig med förslag! Skriv här, skriv på fb eller till min mail [email protected]

Halv åtta ringde klockan. Allt för att tajma frukost och lunch innan loppet. Idag skulle det ske. I dag skulle jag få revansch på min kassa tid på göteborgsvarvet.

 

Kvart i tio begav jag mig mot Halmstad. Ju närmare Halmstad jag kom ju nervösare blev jag. Hur skulle detta gå? Skulle foten hålla? Skulle knäet hålla? Skulle jag kanske kunna pressa ner tiden under två timmar åtminstone? Förhoppningar och rädslor omvartannat.

 

Väl på området började jag slappna av. Det får gå som det går. 12.00 gick starten. Iväg! Sprang de första två km utan problem. Kroppen kändes pigg. Tempot var lagom. 5.15 typ. Så snubblar jag. Fan. Han tänka "Där rök foten igen". Snubblade nämligen med vänsterfoten men det var ju då högerfoten som fick ta stöten så det gick bra. Efter en km till tappade jag en av min flaskor i bältet. Men va fan?? En snäll löpare plockade snabbt upp den och likt en stafettpinne tog jag emot den och fortsatte springa. Men det här gav mig helt klart dåliga vibbar. Mycke krångel på kort sträcka. Men sen gick allt bra. Kroppen var fortfarande pigg, inga känningar i foten. Men vid sju km kom det en slägga i huvet på mig. Fick "snackat" bort den med lite mental rappakalja och först vid 10 km gick jag en bit för att ta lite dricka.

 

Vi tolv km kom nästa slägga i huvet... Och den här blev jag inte av med... Gick och sprang om vartannat.Någonstans här springer jag förbi en åskådare som ropar "kom igen nu, inte långt kvar nu". Eh, jo, det är det faktiskt! Då skrattade han åt mig... Vid 14 lyckades jag snacka lite mental rappakalja igen och jag fick upp orken och lusten lite. Det var ju "bara" 7 km kvar! Men nä, här kändes det att jag inte hade hunnit ifatt med träningen efter förkylningar och skador. Hittade inte den mentala viljan och löparsteget igen. Men till slut kom den magiska skylten "500 meter kvar till mål" Halleluja! Äntligen såg man ett slut på skiten!

 

I mål. Trött. Lite besviken. 2timmar och 10 minuter. Men goa kramar av mormor och morfar som pallrat sig dit för att hejja in mig i målet! TACK! Behövde verkligen dom kramarna då! Tur att dom var där annars hade väl någon stackars funktionän råkat ut för ett svettigt kramkalas och det vet jag inte om det hade uppskattats.

 

Summan av kardemumman:

 

Det kunde nog inte gått bättre med min brist på träning. Foten höll. Fantastiskt fint lopp. Kommer att springas igen! Men på bättre tid... Slog åtminstone min kassa gbg-varvs-tid ;)

Ja nu sticker dom fram. Dom där små djävulshornen. Psykladdningen har börjat. 

 

Dansen igår gick bra. Foten var trött efter tre timmar men hade inte mer ont idag än innan. Då vill man ju testa om den klarar stötarna från en löptur. Sticker ut utan några större förväntningar tillsammans med Lystra och Lova. Det blev liiiite längre än jag tänkt mig. Vi avverkade 9,1 km på 49 minuter. Sug på den. Tette is back in the game! Går nio km så bra, utan några direkta känningar i foten då ska jag fan utmana mig själv o köra 21 km på lördag! Kan ju gå skadad sen om det skiter sig, då har jag lixom inga fler mål det närmaste halvåret ;) 

 

Game on! På lördag kör vi. På lördag tar vi den där halvmaran! Yes!

Idag skulle det ske. Idag skulle jag ta en distansrunda. Sista distansrundan innan halvmaran nästa lördag. 

 

Jag och Christian skulle springa Ljungsjön och därefter skulle jag springa hem därifrån. Skulle bli en 15-16 km. Perfekt. 

 

Vi åker dit, Christian kör upp tempot och det är bara för mig att hänga. Får ta de första 7,5 km som temporunda o de sista åtta som nerjogg ;) trodde jag... Vid fem km trampar jag snett... knaak hör jag från foten. Fan. Det kändes. Vi gick en stund och jag tyckte det blev bättre. Kände att jag hade inte samma styrka så det gick i lugnt tempo i två km. Kände att jag kunde strunta i den erbjudna skjutsen hem, det här funkade ju! Kan ju mala på i lugnt tempo, det är ju nerför nästan hela vägen hem! Knak. En. Gång. Till. Foten visade hur mycke styrka den faktiskt hade och gav helt enkelt efter. Där fanns ingen styrka alls. Då tog Christian befälet i sa "Nu GÅR vi Terese!!" Jajaaaa.... Fan. Tjurig som fan klampade jag sista hunda metrarna till bilen. Det blev ingen distanstur för mig. Det blev ingen psykladdning inför halvmaran för mig idag... Fan. Nu ska jag vila mig i form till nästa lördag.... Alla som känner mig vet.... jag HATAR att vila mig iform.... Nää men ja ä inte bitter....

Min träning är MIN tid. Jag kan ta me hundar på turerna men that´s it! Tränar gör jag själv.... fram tills idag.... Det är inte ofta jag ruckar på mina principer.... idag gjorde jag det....

 

Träningsdjävulen har tittat fram. Terese ska in i toppform. Ett crossfit-pass som Madde skickade till mig för ett par månader sen rotades fram. Värmde upp med en powerwalk med dubbelvagn och alla hundarna. Svettig o go satte jag sen igång i trädgården medan ungarna sparkade boll, grävde i sandlådan och retade sin mamma. Tilda skulle inte ha någon annan pinal i hela trädgården förutom mammas block där upplägget stod. Hon kunde fetglömma blocket. Casper ville sparka "rökare" till mamma när han hade tröttnat på att hoppa tillsammans med henne. Tilda ville krama mamma när hon hoppade "jumpin´jacks" som bäst. Hundarna tyckte jag var skitrolig när jag sprang mellan träden sidleds. Men jag tog mig igenom det, svettig och andfådd blev jag så nåt gav det ju. ;)

 

Sen hängde jag upp kläderna på tork, gjorde mat, slängde in ungarna i bilen, in till bvc, vägde och mätte Tilda, åkte hem o la Tilda, fixade i ordning logoped-korten till Casper, väckte Tilda, fikade och sen gjorde vi nåt mer jag sagt att jag inte ska göra.... Jag trädde på mig dom nu torra träningskläderna igen, satte på mig löpardojsen och drog ut med vagnen.... 7,7 ASAJOBBIGA kilometrar blev det. Casper hejjade på sin mamma och skällde på henne när hon gick i uppförsbackarna. Va fan, give me a break, d e ju skitjobbigt! Det var ingen riktig löparglädje men säkert bra träning. Hade ett snitt på drygt 6min/km. Det var ju mina små promenader som drog ner tiden. Annars höll jag ett 5,40-5,50 tempo i alla fall. Det är synd att inte kunna nyttja de dagar då kroppen känns bra för löpning bara för att man inte vill ha me vagnen. Nu har jag testat. Det funkar så nån gång i veckan får det bli så. För nu ska det tränas. Om tre veckor är det halvmara.... revansch....

Stadslopp. Det där jäkla stadsloppet. Det förföljer mig lite grann. ETT år har jag haft en bra tid. Resten har jag bara gått in med inställningen att ta mig runt, gärna under timmen. I år åker jag dit småstressad, en förkylning kvar i kroppen, varmt, ja det var bara att acceptera att det inte skulle sättas några rekord idag. Under 55 fick jag vara nöjd med. Travade på bra första kilometrarna men insåg att det här tempot skulle knäcka mig, drack vatten och drog ner på tempot. Tyckte bara det var pest. Men när det är en kilometer kvar tänker djävulen i mig "nu är det nästan bara backar kvar, där är du GRYYYM, kom igen!" Hornen kryper fram. Hamnar brevid en annan tjej när det är två backar kvar, henne ska jag om, jajjemen, förbi. Hamnar brevid en annan tjej i sista backen. Sista svängen, upploppet, raksträcka, nu jävlar. Börjar spurta, tjejjen hänger på, skriker på henne "NU KÖR VI!!!". Hon springer förbi med hästakliv, jävla brud, men trött o nöjd kom jag i mål. Det var inget bra lopp, men förutsättningarna var inte bra heller. Nu har däremot djävulen krypit fram i mig och inspirationen är skyhög. Prinsens minne (21km) om tre veckor, då jäklar. Revansch.

 

Makadam-körning idag. Mor min tog hundar och ungar på en promenad medan jag, Jimmie och Janne kämpade på med att köra upp makadam i deras slänt. Vi såg till att hålla uppe vätskebalansen med lite öl och karlarna såg även till att hålla strupen blöt med jäger. Efter lite näringsintag och ett par kärror till var vi färdiga! Nöjda! Fint blev det! En dusch kändes väldigt lockande. När jag insåg att det låg en död fluga i min bh förstod jag att duschen inte bara var lockande utan en nödvändighet.

 

Nu ska den här träningsdjävulen ta några djupa andetag, tryna in och ladda batterierna. I morgon börjar Camp Terese. Tre veckors hårdträning. Ska tamigfan klara 21 km me bravur ÄVEN om det är 30 graders värme ute, här ska jäklar i mig svettas!

Trots regnet bestämde jag mig för att springa Vessigeloppet ändå. Ett lopp jag aldrig har provat innan. Folk säger att det är jobbigt. Förberedde mig mentalt för det. Tur var väl det! Tur att jag har tränat på både Långåsslingan och Ljungbyslingan. Backträningen kom väl till pass nu. Gick det inte uppför så gick det nerför. Ungefär en kilometer av banan var mer eller mindre flack och tack o lov i medvind. Det var ASJOBBIGT men  jag hann få in en bra teknik med min löpning i nerförsbackar innan loppet var klart så nu ska jag träna mer på det när jag har fått in den snitsen. 53:55 blev tiden på 10,5 asajobbiga kilometrar så jag är jättenöjd. Jag fick en dunk i ryggen vid målet av en karl som tackade för draghjälpen, han sprang i o för sig om mig efter hälften av banan och jag försökte förgäves ta upp jakten på honom. Han vann sin klass... Jag borde ju fått ta del av den vinsten, jag gjorde ju halva jobbet! Haha! I bilen hem laddade jag om mentalt för partaj.

 

Japp, ungarna hade dumpats hos deras farmor och farfar medan jag svettades o svor i Vessige. Så nu var man alltså barnfri fram till söndag middag och vi hade även en chafför för kvällen! Tack Pia! Rockabilly-festival på Björnås-puben. God mat hos Christian innan som gjorde att vi hade fantastiskt svårt att ta oss alla metrarna till puben men det gick!! Väl där klarade vi oss utan regn fram tills Playtones började spela... Synd. Men va mycke roligt folk där va!! Många känningar som man inte träffat på länge! Och som dessutom hade börjat bilda familjer. Så även om man var av med ungarna så pladdrade man om dom halva kvällen och visade varandra kort på sin små juveler. En riktigt rolig kväll!

 

Sovmorgon!! Vaknade 05.55. Fan. Gick på toa och lyckades faktiskt somna om sen. Gick inte upp innan halv tio. Gött!

 

En riktigt rolig och lyckad helg och klappar fortfarande mig själv på axeln för ett väl utfört lopp! Nästa löptur får vovvarna haka på, dom var mäkta besvikna över att behöva stanna hemma! Härligt o se ivern på dom när man börjar blippa med klockan, snörar på sig skorna och plockar fram selar. Dom tycker det är så roligt! Ja me!

Ikväll fick jag en riktigt lycklig känsla i kroppen. Jag har börjat springa mer och mer i skogen och mina följeslagare Lova och Lystra är naturligtvis med mig. Men när vi springer på smala stigar där jag måste fokusera på vart jag sätter fötterna, då är det inte lätt med två jyckar i koppel runt sig. Så nu har jag dom alltid lösa efter att dom har sprungit av sig den värsta energin. På smala stigar, genom planteringar, i branter, nerför hala stigar, över spångar och rötter springer vi på, jag och mina små fyrfota vänner. O va vi njuter. Känslan av lycka kommer när de båda glatt springer bakom mig på smala stigar eller när dom kommer upp brevid mig och vi springer i bredd när det blir mer utrymme. Aldrig framför, aldrig på avvägar, utan precis där jag vill ha dom. Lycka. En sån frihet. Hund och människa i perfekt samspel utan krav. Vi bara vet hur det ska vara, allt bara funkar. Koppelparagrafen kan slänga sig i väggen. jag och mina jyckar njuter av vår frihet på löparrundan i skogen. Trötta och blöta slänger vi oss sen i bilen, klappar om varandra och tycker vi är så jäkla bra!. 11km i terrängen kan trötta ut vem som helst, men Ljungsjön runt är helt klart nya favoriten!

Ja, vad ska jag säga. Rubriken säger väl allt. Jag är inte riktigt som alla andra. 

 

Min sambo skrattade ju åt mig när jag glatt pratade om att åka till stan och shoppa med båda barnen. Det var inte det lättaste. Började naturligtvis med MIN butik så det säkert skulle bli avklarat. Testade tre par skor, alla tre på löpbandet, fastnade för ett par. Tålamodet börjar avvika från dom små. Men jag ska baaara kolla på lite kläder också. Det görs i alla hast, sliter med mig lite plagg som ska provas. Tilda får vänta utanför medan Casper får följa med in i båset. Medan jag sliter av o på olika plagg försöker jag även hindra honom från att ideligen öppna dörren för att snacka med Tilda och ge fasen att kika under kanten på personen i nästa bås. Bestämmer mig för två plagg, hänger tillbaka resten, betalar, går ut. *puh* Nu kommer den tråkigaste biten, shoppa vanliga kläder. I den första butiken bestämmer jag, i den andra får Casper bestämma. Han hittar ett par coola byxor som finns i hans storlek. Sen ska han leta upp en tröja. Han går o kikar och utbrister efter en stund "HÄÄÄR är min tröjja!" En knallorangde historia med något med huggtänder som tryck.... "Du vill ha en orange tröjja..." "Japp!!" Jaha, sagt e sagt. Betalar, går ut, jisses, det här gick ju riktigt smärtfritt!! MAT! Sen hem nöjda. Inser att jag i villervallan har kommit hem me ett linne i fel storlek..... dock inte så fel så jag bryr mig om att åka o byta ;)

 

Igår skulle de nya skorna testas till max! Har man 30 dgr på sig att testa pjuxen så ska det göras ordentligt!! På Skatberget i Getinge på skogsmaskins"vägar". Stigningar tuffare än jag nånsin sprungit i förr och väl tillbaka hos mor min känner jag att detta kommer att ge en del träningsvärk i ompan. 

 

Jajjemen, träningsvärken satt som en smäck igår men det hindrade inte damen, det skulle dansas på kvällen!! En fantastiskt rolig kväll där ompan i vissa låtar skreeeek av träningsvärken men överlag var det baaara roligt! Det gör mycke när man har härligt sällskap i bilen me. Där fick jag dock höra att jag var för tyst, lite för snäll. Va ÄÄÄÄR detta??!!! Andra gången på mindre än en vecka jag hör detta! För snäll??? Jag har tappat stinget....

Det firades födelsedagar igår. Ja inte bara Caspers utan det smugglades paket till mamman i huset också. Fick presentkort och pengar så jag kan ge mig ut o shoppa lite träningsgrejjer. Hade spetat in mig på ett par nya löpardojs, något helt annat än vad jag har nu så det blir lite variation. Men så tittar den praktiska, ekonoooomiska lilla Terese fram. Kommer jag använda de här? Kommer jag att komma ut på den här typen av löparrundor? Borde jag inte förnya garderoben av träningskläder istället. Bh:arna och tröjjorna är inte nyast i stan direkt. Fast nu i sommar har jag ju gott om kläder, värre till vinter, kanske bättre att vänta o köpa kläder närmare vintern istället och ta skorna nu. Eller kommer jag använda den typen av skor? Kikar runt lite på nätet, jisses, webrea!! Vågar jag köpa skon där istället? Är ju inte riktigt säker på storleken? Tänk om det inte funkar när jag springer med dom? Vill ju gärna testa lixom. Nej, blir det skoköp blir det i butik nu när det är en helt ny dojja för mig, så långt har jag kommit med mitt velande i alla fall. Jimmie skrattade gott åt mig när han hörde att jag skulle åka o shoppa i morgon och glatt förklarade för barnen att dom minsann skulle vara snälla medan jag provade skor och kläder..... dream on baby, dream on....

Jag har kommit in i en fas nu där jag har börjat njuta av min löpning igen. jag har fortfarande lite svårt att släppa min "tids-djävul" men på dom längre rundorna har jag lugnat mig lite. Så igår var det dags för en längre tur vid åtta-snåret på kvällen. Solnedgång och vindstilla. Sa till mig själv att njuta nu, det är inte ofta man får sånt här löparväder!

 

Trampar på och känner att kroppen funkar, kroppen njuter. Dofter av rhododendron, syrener, häst och nyslaget gräs avlöser varandra. Ett rådjur spritter till när jag kommer klampandes men inser snabbt att jag är ofarlig. Får lite krångel med buken vid d här laget med ungefär 7 km tillryggalagt. Skyller på min värd Naturen som ideligen ska trycka ner proteinbars i halsen på mig i form av diverse insekter.

 

Försöker få vätskebältet på rätt plats men har man känslig mage är det inte lätt. Vill ha ner d mer på höften men nån idiot har ju skapat oss kvinnfolk lite som timglas och vätskebältet vill gärna åka upp till timglasets mitt... Då är jag ändå inget stort timglas men effekten blir så ändå... Kunde inte Han tänkt på det när han skapade oss kvinnor, att dom här kropparna funkar dåligt till vätskebälte? Efter nån km kommer jag och bältet överrens om en kompromiss o turen fortsätter till en plats där landet öppnar upp sig och visar vidderna. Fält och solnedgång. Fantastiskt. Tar mig över motorvägen och där börjar det ta stopp. Buk-chefen snackar skit och jag vill bara ge mig, men nä, djävulen på axeln skakar på huvet och manar på, så farligt är det inte! Sänker farten lite o tänker på andningen. En sista stigning. Men efter den säger djävulen på axeln "men lilla Terese, då blir rundan bara 14 km, in här på avstickaren och läng den 1,5 km!". Okidoki!

 

Kämpar på. Stampar. Andas. Bara två kvar, kom igen. En kvar, kom igen. En bil kör upp brevid mig, saktar in och två kända ansikten, fräscha som nyponrosor i morgondaggen, vinkar glatt på mig. Jag. Vill. Dö. Varför kunde dom inte kört om mig på mina första 4 km när jag var fräsch och som en gasell i spåret? Nu känner jag mig lika fräsch som en rutten fisk och ser mig själv typ stappla fram knappt upprätt. Vill bara halshugga de leende paret men känner samtidigt att jag får en sista input av energi. Tackar för den istället för att halshugga och tar mig i mål. Anskrämlig tid de sista fem km men jag tog mig runt nonstop i den fantastiska kvällen. Tackar min värd Naturen för en härlig löptur och hoppas vi ses snart igen!

Ja, jag har verkligen längtat efter att ge mig ut igen men förkylningen har ju sinkat mig något. Men jag hade bestämt mig för att ge mig ut igår kväll. En sen runda var det tänkt och trots 1,5 veckors vila så hade jag tänkt ta en lite längre tur. Måste lära mig att få upp distanserna så det inte blir så jobbigt för lilla hjärnan att passera 10 km. 

 

Börjar trampa på och en lyckokänsla kommer när man känner flytet i kroppen och att man håller ett bra tempo. Efter 4 km börjar dock magen krångla igen. Nu börjar jag tro att det är byxorna och vätskebältet som helt enkelt trycker. Springer på och när jag vänder upp vid fem km så att jag får medvind i solnedgången börjar jag prata med mig själv, att se till att ta det lugnt, inte stressa, njuuuta. Inte svårt att njuta när man tar sig tid att känna lukten av syrenen, drar ett djupt andetag när doften av nyslaget gräs slår emot en, rapsfälten lyser gula och solen lyser i ansiktet. Fick puttat ner vätskebältet så det satt lite längre ner och det verkade funka. I kombo med lite k-pist-liknande ljud från rumpan min så mådde magen riktigt bra vid tio kilometer! Vill inte veta vad folket som njöt av kvällen på sina promenader och verandor, sa om ljudet som omgav löparen som precis passerade....

 

har funderat på om man kanske skulle börja springa me sån där biodlar-hatt nu. Ni vet, sån där med nät för ansiktet. Nu kan man bli mätt och få håll av den buffé av insekter som trycks ner i svalget på en när man springer....

 

13,8 km klarades av, helt utan att gå! Är stolt över detta då jag gärna "belönar" mig själv med att gå lite då och då när jag har börjat trampa på så pass mycke snabbare än jag gjort förr.... Men igår kom djävulshornen fram när kroppen kändes så bra trots förkylning. Helt ok tid, skön känsla i kroppen. En skön runda, alldeles ensam. Endorfinerna flödade.

 

 

Bestämde mig i morse att det inte blir någon löpning för mig i morgon. Hade ett antal hostattacker i natt så kroppen får vila tills jag är helt i ordning. Har känt mig orkeslös och omotiverad till löpning den här veckan. Antar att det blev en liten urladdning efter varvet + att jag har gått o dragit runt något i kroppen som inte riktigt har brutit ut. har inte sprungit på hela veckan och nu, när jag bestämt mig för att inte springa i morgon, då har det börja klia i hela kroppen. Vill ut o springa. Nu. Vill ha nya dojs, vill upptäcka nya rundor, nya stigar, vill köra lååånga rundor, få upp psyket på distansturer, vill få rekordtider. Men förnuftet får tala ett tag till. Plånboken säger nej till nya dojs ett tag till, halsen vill att jag ska vila färdigt först och fötterna vill läka i ordning blåsorna ordentligt först (trodde det var klart men efter lite högklackat idag får jag nog ge mig, det är inte riktigt klart). När väl kroppen är i ordning, då jäklar. Efter en ny löpartidning i samlingen, lite surfande på nätet så känner jag att motivationen har vänt och jag har en plan.... Jag blir farlig på "Prinsens minne".

Igår halv tio satt nerverna utanpå kroppen. Äntligen hade den stora dagen kommit. Gick utanför dörren och inser att jag nog ska fetglömma mina krav på bra tider, det skulle nog vara bra att bara ta sig runt idag... varmt....

 

På tåget upp är det varmt och trångt men stämningen och förväntningarna är höga. Vi lyckas ta oss till startområdet, hittar en punkt där vi sätter av Christian och så säger vi "Ses om en stund!" Här ska bytas om och kissas! Hittar damernas omklädningsrum och får en liten köldchock när jag inser att vi står inne i en ishall, på isen och byter om. Jajja, byter om snabbt och ut i värmen igen. Ställer mig i kön till toaletterna.... där gäller det att det inte är akut... det är typ rätt lång kö... Har ni provat byta ob inne på en bajjamajja?? D e rätt trångt. Det gäller att vara lite smidig och akrobatisk och jag var inte nåt av det. Jajja, vidare. Mat intogs och sen gällde det att dricka lagom innan loppet. Inte lätt....Sen var det helt plötsligt dags. I startfållan, 40 sek kvar, pang, iväg! Härligt att äntligen vara där igen. Trots att det var trångt och folk (som trots deras snigelfart) inte kunde hålla åt höger så kunde jag njuta av bra fart o stamp i benen de första fyra kilometrarna där jag sen tog min första drickapaus. Sen hände nåt. Magen bara drog ihop sig, mådde illa. Älvsborgsbron avklarades utan problem men sen tog det stopp och alla krav på "under 2 timmar" försvann, här gällde det att ta sig runt levande, utan att behöva bryta eller åka snålskjuts me den gula bilen med blå lampor... 

 

Såg moln på himlen, mörka, tunga, som utlovade lite efterlängtat regn. Var försiktig med vad du önskar dig Terese. Helt plötsligt kom en kastvind, en åskknall och störtskur. Det var som om någon hällde en hink vatten över en, så snabbt var man dyngsur. Fick till o me en kallsup! Tror förstås ingen på men jo, så var det. Sen kom haglet. Detta var inte riktigt något man hade räknat me. Det lättade tack o lov fort och solen kom fram och torkade en väldigt fort men efter det blev ingenting riktigt bra igen. magen fortsatte vara elak mot mig och efter milen gick och sprang jag om vartannat. Vid 15 km funderade jag allvarligt på att skita i det. Då hörde jag Christians ord i skallen "Det enda som är mer förnedrande än att inte ställa upp idag är faktiskt att behöva bryta..." Fan heller, den glädjen skulle jag inte ge han! Gick o sprang, gick o sprang, blåsorna kom av mina härligt dyngsura skor, illamåendet la sig aldrig men 2 timmar och 13 minuter efter start sprang en trött, sliten, sargad, illamående Terese över mållinjen. Besviken, förbannad, ledsen.

 

Nu ska det duschas bort muggrester från benen. Går in till "duschrummet" och inser att det är samma plats som jag bytade om... I ishallen.... Har ni stått nakna i en ishall någon gång?? Har ni duschat inne i en ishall någon gång?? Det är asakallt faktiskt. Så det gick snabbt och effektivt. Kön till toaletten var lång så jag sökte upp en bajjamajja igen och skulle återigen ta för mig projektet att byta ob men med något ostadigare ben den här gången... ja ni kan ju se det framför er.... suck...

 

Besviken och ledsen letade jag upp Christian och Magnus. Där hamnade en öl i näven på mig omgående. Underbart. När vi sitter där o pratar går jag från besviken och ledsen till nöjd och stolt, dock fortfarande illamående. Alla det hade pratats med hade kommit i mål mycke senare än tänkt, 700 hade fått bryta loppet då (drygt 1900 totalt), det var en prestation bara att ha tagit sig runt 2013. Ett varmt lopp det lär pratas om länge. Må-bra-känslan kom, f-n va bra ja var! Att sitta där i slänten med två fantastiskt härliga karlar, prata, landa och ta en öl, det hjälpte ju helt klart till för att få fram den känslan. TACK för en härlig dag, med mycke skratt och härlig humor!

 

Idag sitter jag med kaffet i handen, mina omplåstrade fötter på bordet, stumma ben och känner att jag inte hade kunnat göra det bättre. Illamåendet har äntligen lagt sig, det krävdes lite frukost och "lite" kaffe. Nu har revanschsuget kommit istället. Har tränat som en gris för att klara bra tider på 21 km, jag KAN ju! Inte fan ska jag låta 2013 gå mig förbi med ett kasst resultat på en halvmara!! Näpp, det blir till att ställa upp på prinsens minne!

Ja nu har den satt in på riktigt. "veckan-innan-stort-lopp"-nojjan som jag läste om så snyggt HÄR.

 

Det stora målet jag satte för min träning är snart ett faktum. Snart står jag vid startsnöret. Snart känner jag rastlösheten och spänningen i hela kroppen. Snart är jag iväg. Snart springer jag Göteborgsvarvet.

 

Och nu sätter nojjan in. Kilometrarna sitter i benen, själva loppet blir inga problem. Nej, nu gäller det att hålla sig frisk och inte få skador. Tog ett lättare back-pass i fredags på Ljungby-slingan. Slet med våra unghundar på 7 km där. Idag är tanken ett liiiite längre pass, strax över en mil och sen på onsdag ett kort, lungt pass för att sedan vila mig i form till lördag.

 

Backpasset gick bra och hade inga krämpor. När jag kom hem hade Casper feber. Aaaaah!! Jag får INTE bli sjuk'!! Peppar peppar, än så länge går det bra. Idag skulle jag ju då ut på en lite längre runda men då började det regna lite. Vågar INTE riskera att bli kall och förkyld för att jag vrångt ska ut o springa. Näpp. En sak som inte har hindrat mig från o springa sen i somras får mig nu att rygga tillbaka och fundera på om det ändå inte är bättre att springa i morgon.... Sitter här nu ombytt och väntar på att det ska lätta. När det slutar ger jag mig ut. Men jag springer INTE när det regnar. Vill inte bli kall. Vill inte bli förkyld. Känner mig inte stressad. MÅSTE inte ut. Som sagt, kilometrarna sitter i benen.

 

På lördag smäller det. På lördag uppfylls ett stort mål. På lördag kommer solen skina. På lördag slår jag 1,58,50. På lördag kommer en lycklig Terese springa Göteborgsvarvet.

Ja men visst blev det personbästa! En 25:e placering me tiden 50,03 enligt chippet! Fantastisk känsla trots håll o annat skräp längs vägen. Lite jobbigt att springa två varv men tjurhuvet kom fram Ibra gick det. Picknick i d gröna efteråt me familjen, mamma o mormor!

 

 

Äntligen! Den ofrivillige vilaren har äntligen tagit sina första stapplande löparsteg efter förkylning och halsont. En lugn liten sju-kilometare väntade. Vi hade lite bortfall på löparantalet då Lova är på kollo. Det blev bara jag och Lystra. Båda var sugna. Den lugna rundan gick på 5,04-tempo i snitt.... hoppsan... Brukar annars ha svårt att ligga i det tempot själv och trodde definitivt inte det om mig efter lite sjuka! Men kroppen var pigg! Benen blev inte trötta, flåset satt som en smäck, bara o mata på! Lystra sprang lyckligt o drog i linan och jag fick till och med dämpa henne ibland. Härligt att hon tycker att det är så roligt med fart! Så nu sitter jag här och är vansinnigt laddad inför loppen i maj. Har fått nummerlappen för det första loppet - Vårruset, startbeviset för Gbg-varvet har kommit och sen är det Hundlöpet. Härligt!! Är laddad till tusen och jag är så glad över att kroppen känns så bra! Nu firar jag med lite rosé!

Ja, jag har åkt på en förkylning och har nu hållt mig "lugn" i drygt en vecka. jag har alltså inte tränat. Men har definitivt inte suttit still, det har lixom inte riktigt varit möjligt. I morgon tror jag ändå att jag kan komma ut på en effektiv runda. Börjar lite kort så jag får satt igång musklerna ordentligt igen. Har kikat på lite lopp jag vill springa i sommar och känner mig taggad till tusen. Fler lopp i maj kan jag inte boka in, men ett i juni, två i juli och ett i augusti borde gå! Millopp det mesta men för att säkert hålla igång formen vill jag ta 21 km på Prinsens minne... vi får se... det kliar lite i benen... vill ut nu.... men nä.... jag lägger upp fötterna på soffbordet och tar mig lite, näpp, inte kaffe, VIN! go kväll!