Tettelisa

Det hör liksom till att man skriver ner hur man upplevde loppet man genomförde och i helgen var det ju dags för ett lopp. Ett lopp för hela familjen som vi hade sett fram emot länge! Ett hinderlopp på två kilometer. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur det skulle gå för Casper. Han har alltid varit sån att han inte vill testa på nya saker hur som helst utan kanske försöka själv i lugn och ro, så fort han pressas låser han sig och vill absolut inte speciellt inte om flera tittar på honom samtidigt. Ska han behöva gå runt varje hinder? Eller kommer han släppa loss? Frågorna var många och den här mamman blev lite nervös, hon visste inte vad hon skulle få jobba sig igenom den där lördagen.

 

När vi kom till startområdet laddade ungarna upp genom att testa på rampen. Där fanns en barnramp och en vuxenramp, eller en lite lättare och en lite svårare ramp vill jag nog hellre säga. Till min förvåning testade även Casper på hur det kändes att ta sig an rampen. Sen satte vi oss i gräset och laddade. Till slut var det uppvärmning för vår startgrupp och ungarna fick äntligen börja göra av med spänningen och energin som hade samlats i benen.

 

Första hindret var att gå i en massa däck och sen klättra upp för en vägg med däck och klättra ner på andra sidan. Trodde jag i alla fall. Man hade kunnat klättra ner om man hade gått lite mer åt höger men nä, vi var ju i mitten. Ungarna slänger sig över rätt i famnen på pappa och kvar blir liksom jag som på något vis ska ta mig ner. Det är ju bara att hoppa, det fattar jag med men att slänga benen över en kant och inte ha något att hålla sig i riktigt, det är inte riktigt min grej och det var lixom ingen där och fångade mig, de hade redan börjat springa iväg. Det var bara att skita i suget i magen och hoppa ner från den gigantiska väggen (den var säkert drygt en meter hög!).

 

Löpning kan jag så jag var ju snart i fatt min rusande familj. Fick höjt upp min självförtroende lite grann igen när jag klarade hela armgångshindret och sen gav vi oss ut på stranden. Här kom det en stor vattenrutschkana och nu började Casper tveka lite grann för första gången under loppet. Tilda tyckte det var läskigt med vattnet nedanför så hon fick sitta i mitt knä och Casper hade satt sig ner på kanten så honom "råkade" jag få med mig ner också. Skönt att inte vara den som sinkade den här gången. Eller ska jag se det som att jag höll ihop flocken, såg till att ingen låg efter utan att jag alltid var siste man? Ja, vi säger nog så istället.

 

Efter lite pussel och olika vallgravshinder skulle vi ut i havet och över ett hinder. Man skulle klättra upp för en ramp. Högst upp på den var det ett ordentligt mellanrum till toppbrädan som man skulle över och sen hoppa ner i vattnet. Här låste Tilda sig. Jag också men det finns lixom inte riktigt tid för det när man ska få upp barnets självförtroende. Med gemensamma krafter fick jag och Jimmie lyft över henne och så satte de fart mot nästa hinder. Kvar var jag. Ytterligare ett hinder man skulle slänga över ett ben och hoppa ner utan att ha något att hålla sig i. Högt var det med. Och ett jävla mellanrum till den där brädan man skulle slänga över benet över. Och sand som gjorde allt halt. Och vatten. Fan fan fan. Och nä, här var ingen som kunde fånga mig eller bära mig över heller. Tog mig över och överlevde faktiskt också trots att jag lixom ramlade framstupa i vatten när jag väl fick ner fötterna på marken igen....

 

Efter ett par hinder till i sanden gav vi oss sen upp i skogen igen där vi skulle gå på "lina" och samtidigt hålla i en "lina" ovanför huvudet. Jimmie hjälper Casper över och jag hjälper Tilda över och sen står jag där igen, sist i laget och utan hjälp. Man kan ju tro att det är barnen som behöver mest hjälp och stöttning på ett sånt här lopp men nä, ni har så fel. Det är mamman som behöver det. Den riskmedvetna, höjdrädda, stegrädda, mesiga mamman behöver egentligen mest hjälp. Funktionären såg mitt dilemma, jag kom lixom inte ens upp till linan jag skulle sätta fötterna på. Fick hjälp av funktionären och kunde sen ta mig över detta hindret också. 

 

Sen dök det sista hindret upp. Rampen. Jimmie rusar iväg och tar älgakliv uppför vuxenrampen eller den stora rampen, hur man nu väljer att se det. Jag stöttar ungarna upp för den mindre rampen och sen är det dags för min tur. Vuxenrampen? Aldrig i livet. Det skulle aldrig gå även om jag provade. Tar mig an barnrampen och glider till när jag e nästan uppe så jag får kämpa ordentligt för att få över den här extremt osmidiga kroppen över kanten. Puh! Jag klarade det! Vi klarade det! Mål! Ungarna var ju fantastiska! Fan va roligt det var! Vi klarade alla hindrena tillsammans! "Nja, du klarade väl inte riktigt alla" säger Jimmie då till mig. Eh Va? "Ja, barnrampen lixom..." säger han med glimten i ögat. Jag tittade på honom som om han hade ramlat ner från en annan planet. Han hade ingen aning om hur jag hade fått kämpa med mig själv ibland. Jag ville gärna nappa på den råa humorn som annars är mitt signum... men isället åkte min banan, som jag precis skalat, med en väldigt fart upp mot ansiktet på han. Tyvärr hann han blockera denna attack...

 

Men älskade Casper! Han var grym! Jag trodde han skulle få kämpa mycket med sig själv under det här loppet med alla nya grejer att ta sig an men icke! Han rusade fram mot alla hinder och tog sig an dom som om han aldrig gjort annat. Han klättrade, kanade, kröp, kastade, bar hinkar och sprang. Det var så häftigt att se! Han glänste verkligen genom hela loppet och mammahjärtat svällde av stolthet. Och Tilda, 5 år, som kämpade i två långa kilometrar och i djupt vatten som hon faktiskt är rädd för när hon är i havet eller sjön. Duktiga unge! Asså denna mamman var så grymt stolt över sina ungar när vi satte oss för o äta picknick allihopa. Vilken dag! Vi kan knappt bärga oss till nästa år!

 

En kvinnas humör är verkligen ett mysterium. Tycker till o med jag som är kvinna själv. Det är banne mig inte lätt att förstå och acceptera att man ena dagen står och fulgråter i köket för att man är så trött på allt och nästa dag kan man inte få nog av utmaningar att sätta tänderna i. I helgen var jag den där bruden som fulgrät i köket. Jag och Tilda bråkar hela tiden nu och just då orkade jag bara inte med fighterna. Idag är jag den där bruden som har flera utmaningar framför mig och jag tycker inte tiden går fort nog så jag kan nå fram till målen.

 

Jag har ett mål som är yrkesrelaterat och som jag börjar närma mig nu. Mitt stora bekymmer (inget bekymmer egentligen utan bara en sak som gör mig frustrerad) är semestrarna som kommer nu. Jag hinner inte klart innan semestrarna och då betyder det att jag inte kommer längre under de fyra veckorna semestrarna äger rum. Frustrerande när man är så nära. Men det ger mig å andra sidan tid att utvecka mina tankar mer. Hur vill jag göra detta? Hur vill jag lägga upp det? Vad ska jag prioritera och vad ska jag lägga pengar på?

 

Har naturligtvis även ett mål med min träning. Ett mål som jag absolut kommer att klara med ren vilja och tjurhuve men som samtidigt skrämmer mig lite grann. Det kräver även att jag prioriterar att lägga pengar på min utrustning och det skrämmer mig faktiskt. Jag har egentligen inte råd med det. Men det är bara o gilla läget. Det går säkert att dra in på något annat. Det är bara att prioritera.

 

 

Även den insikten är rätt häftig. Att jag måste prioritera mig själv för att faktiskt nå dit jag vill. Jag har två tydliga mål. Mål som jag helt enkelt bara SKA uppnå. Hur tar jag mig dit? Vad behöver jag? Det är bara att stolpa upp det och se till att jobba för det. Det innebär då att jag MÅSTE tänka lite mer på mig själv och det är något nytt för mig. Ekonomin har aldrig fallit till min fördel, jag har haft svårt att kunna unna mig saker. Nu måste jag "unna mig" saker för att kunna nå dit jag vill. Bara det är en häftig och pirrande känsla. Sen att jag ideligen drömmer om mina mål om nätterna och jag vaknar med en känsla av positiv energi måste ju innebära att jag är på rätt spår, att det jag vill nå är rätt. För mig. Och i längden även för min familj.

 

Man brukar ju se tillbaka på vad man har hittat på det sista året då när man fyller år. Jag gör nog inte det. Jag har inte riktigt tid med det och det är ju inte hälften så roligt som att se framåt! 

 

Jag har ju gått och surat över att Jimmie har klått mig på både halvmaran och milen. Det är en rätt bra sporre faktiskt. Jag kan ju inte gå o sura över det! Jag får ju ta och göra något åt saken! Lös problemet lixom! Jorå så atte... motivationen till löpningen är lixom på topp. Men den ekonomiska frågan hindrar mig lite grann. Jag behöver verkligen nya skor. Då ramlar jag över ett par skor av ett märke jag aldrig har använt, men rätt storlek och superpris. Jag skulle köpa dom av en tjej som testat dom ett par ggr men inte var nöjd. Det var så bra pris så det var lixom bara o slå till. Så där ja! Nya skor inköpta! Sen får jag världens dunderpresent av Jimmie, en ny klocka! Här ska springas! Testade mina nya dojjer några kilometer och bestämde mig för att ge dom en verklig chans, detta kan bli bra!

 

Jag följer ett schema nu för att ta mig till målet jag vill och idag stod det långdistans på schemat. Dock körde timmarna ihop sig något och jag insåg att det inte skulle bli riktigt så långt som det var tänkt men jag gav mig i alla fall ut. I ösregn. Men det var nu eller aldrig för den här dagen så det var bara till att ränna på. Jäklar va blöt jag blev. Fick ett par insikter längs vägen. Som exempelvis varför folk använder keps trots att det inte är sol utan regn, när de springer. Har alltid tyckt att dom e lite knasiga men nu fattar jag... Det sved som fasen i ögonen. Även vattenfast mascara kan vara en bra grej om man envisas med att springa sminkad.

 

 

Efter tre km insåg jag ett annat problem. Dom där lurarna man stoppar in i öronen, dom glider lixom ur när dom blir blöta. Efter att ha pregat in dom i öronen typ sjutton gånger på tjugo meter ryckte jag ut dom. Note to self: köp nya lurar.

 

Efter en mil så tyckte jag att högerfoten klafsade mycket mer än vänster. Den gled lite konstigt i skon också. Kikar ner lite snabbt och tycker att foten ser bra konstig ut. Har hela skon svällt av regnet? Va fan? Stannar och tittar ordentligt. Hela foten är löddrig! Skrattar högt i skogen (tur att ingen var där just nu). Troligtvis har förra ägaren velat tvätta dom lite och inte fått bort allt medel. Flinar gött lite då och då sista kilometrarna då skon hela tiden utsöndrar mer lödder. Det är min humor! Vansinnigt roligt!

 

 

Så nu kör vi! 33, bring it on! Nya mål och nya äventyr!