Tettelisa

Jag har kommit in i en fas nu där jag har börjat njuta av min löpning igen. jag har fortfarande lite svårt att släppa min "tids-djävul" men på dom längre rundorna har jag lugnat mig lite. Så igår var det dags för en längre tur vid åtta-snåret på kvällen. Solnedgång och vindstilla. Sa till mig själv att njuta nu, det är inte ofta man får sånt här löparväder!

 

Trampar på och känner att kroppen funkar, kroppen njuter. Dofter av rhododendron, syrener, häst och nyslaget gräs avlöser varandra. Ett rådjur spritter till när jag kommer klampandes men inser snabbt att jag är ofarlig. Får lite krångel med buken vid d här laget med ungefär 7 km tillryggalagt. Skyller på min värd Naturen som ideligen ska trycka ner proteinbars i halsen på mig i form av diverse insekter.

 

Försöker få vätskebältet på rätt plats men har man känslig mage är det inte lätt. Vill ha ner d mer på höften men nån idiot har ju skapat oss kvinnfolk lite som timglas och vätskebältet vill gärna åka upp till timglasets mitt... Då är jag ändå inget stort timglas men effekten blir så ändå... Kunde inte Han tänkt på det när han skapade oss kvinnor, att dom här kropparna funkar dåligt till vätskebälte? Efter nån km kommer jag och bältet överrens om en kompromiss o turen fortsätter till en plats där landet öppnar upp sig och visar vidderna. Fält och solnedgång. Fantastiskt. Tar mig över motorvägen och där börjar det ta stopp. Buk-chefen snackar skit och jag vill bara ge mig, men nä, djävulen på axeln skakar på huvet och manar på, så farligt är det inte! Sänker farten lite o tänker på andningen. En sista stigning. Men efter den säger djävulen på axeln "men lilla Terese, då blir rundan bara 14 km, in här på avstickaren och läng den 1,5 km!". Okidoki!

 

Kämpar på. Stampar. Andas. Bara två kvar, kom igen. En kvar, kom igen. En bil kör upp brevid mig, saktar in och två kända ansikten, fräscha som nyponrosor i morgondaggen, vinkar glatt på mig. Jag. Vill. Dö. Varför kunde dom inte kört om mig på mina första 4 km när jag var fräsch och som en gasell i spåret? Nu känner jag mig lika fräsch som en rutten fisk och ser mig själv typ stappla fram knappt upprätt. Vill bara halshugga de leende paret men känner samtidigt att jag får en sista input av energi. Tackar för den istället för att halshugga och tar mig i mål. Anskrämlig tid de sista fem km men jag tog mig runt nonstop i den fantastiska kvällen. Tackar min värd Naturen för en härlig löptur och hoppas vi ses snart igen!