Tettelisa

Det har varit ännu en riktigt härlig men intensiv dag. Förmiddagen hade jag för mig själv men direkt efter att barnen hämtades drog vi in till stan. Det var dags för nästa barn att få en vettig frisyr. Nu hade ju Casper sett hur syrran gjorde och vågade därför glatt hoppa upp i stolen och underkasta sig, haha! Han följde instruktionerna noga och frisören var väldigt duktig på att visa hur han skulle göra med huvudet och hade en ängels tålamod och väntade in att Casper förstod. Snygg frisyr och grön i håret. Färdig! Casper hoppar ner från stolen, tittar i spegeln, sträcker upp armarna och tjuter "WOHOOO! Kolla mamma! Assnygg!" De flesta inne på salongen fick nog dragit upp mungiporna lite.

 

Väl hemma skulle det fikas och jag skulle ut och springa. När jag står och byter om kommer lilla damen på att hon minsann skulle väva men hon hittade inte klämman hon brukar använda för att sätta tråden i. "Dom ligger i andra lådan nere i köket" "Jaha!" säger damen och springer ner. Efter en bra stund kommer hon upp igen med ett frågande uttryck i ansiktet.

"Hittade du inte dom?"

"Nej."

"Det ligger flera stycken i andra lådan, den lådan som är under besticken"

"Jahaaa! Tvådje??"

(en tyst suck) "Ja, tvådje lådan...."

Hon e så förståndig min tös....

 

Fick ett samtal med som jag inte var riktigt beredd på. Jag tycker alltid att det är jobbigt när någon talar om för mig vad Casper kan och inte kan. Jag vet ju allt det där och jag blir stressad av allt man "borde" göra eller som man hade velat se till så att han gör. Jag lär mig mellan gångerna att lugna mig och se till vad han faktiskt lär sig och vad han faktiskt kan och vilka framsteg han hela tiden gör. Jag slappnar lixom av mellan samtalen. Men så kommer ett sånt samtal när jag har garden nere och inte riktigt är beredd. Inga stora saker som dras upp men känslan av att vara otillräcklig dyker ändå upp. Detta samtidigt som jag redan har dåligt samvete över att ungarna ska sova borta hela helgen för att jag ska iväg på roligheter. Känslorna blev för mycket. Då e det bra att man har en gubbe som förstår en. En gubbe som stannar upp och står i vinterjacka i köket och lyssnar på mitt babblande trots att han själv håller på o avlida av värmeslag. En gubbe som sen sparkar mig i ändan och ser till så att jag får full löparmundering på mig och ser till så att jag ger mig ut trots total omotivation från min sida. Han vet att det är då jag sållar. Det är då jag sållar bland känslor, bestämmer mig för hur jag ska känna och tänka inför vissa beslut eller lägen och tar beslut kring andra oroligheter. "I don´t need a psychologist, i just need to go for a run" var det någon stjärna som sa.... Väldigt bra replik...

 

Mitt senaste inlägg handlade ju om en liten nätt resfeber. Den fortsatte att kännas av under min restid upp till Göteborg. Jag körde själv och när jag väl parkerade mig inne i Focus-huset fick jag djupandas lite. Det är lite läskigt när man ger sig iväg på sånt här själv och faktiskt inte känner någon. Några har jag pratat med lite löst förut men nu ska man umgås lixom i tre dagar... 

 

Spatserar in i mässhallen och får reda på vart jag ska hän. Väl vid rätt monter så finns där bara en människa där. En finne som förstod svenska men pratade på engelska med mig. Hans uppgift var att få upp väggarna, att jag ville bli satt i arbete förtstod han inte riktigt så jag stod där och tja... lixom... såg dum ut. Till slut fick jag något o göra och sysselsatte mig tills Tom och Monika från kontoret dök upp. Efter att väggar, tv och lampor var på plats drog vi oss iväg för att få i oss lunch.... En lunch som kostade över 200 spänn.... Herrejävlar. Blundade lite grann för priserna och intalade mig själv att en del blir ersatt och det är så här det är när man vill iväg och leva loppan. Bara bit i d sura äpplet, Terese. Tur det var en riktigt god Wallenbergare...

 

Väl inne på mässan igen gjorde vi i ordning det sista och sen åkte fodret på plats. Plocka upp foder var min grej. Där kände jag mig hemma. Kassan gicks igenom och det sista hamnade på plats. Vi var färdiga. Lite av spänningarna i mig släpper. Nu bär det av till hotellet för en timmes vila innan det blir dags för restaurangbesök. Vi är lite möra och bestämmer oss för att stanna på hotellet och äta. Det blev ju en upplevelse. Det tog huuuuuuur lång tid som helst innan vi fick beställa och ytterliggare asalång tid innan maten kom. Det tog så lång tid och vi hade minimalt med kontakt med en servitör så vi ringde helt enkelt restaurangen och frågade när vår mat skulle dyka upp. Det tog ungefär två minuter efter det samtalet, haha! Tidig sänggång men svårt att somna gjorde att man var bra trött men laddad till tusen när men klev upp för att vara på mässan klockan 07.00. 

 

Mässan förlöpte bra även om det är lite läskigt att ställa sig och sälja ihop med ett team som man aldrig jobbat med förut. Men alla var vi där av en anledning. Vi hade själva anmält oss till det här uppdraget för att vi älskar vårt jobb. Vi älskar att prata foder och vi älskar att sälja. Snacka om en redigt stabil kedja. Och roligt hade vi. Möra i huvet gick vi från mässan halv sex för att ta en timmes paus på rummet innan det skulle promeneras till en restaurang. Lite annan serviceupplevelse på den restaurangen helt klart. Var i och för sig inte svårt att få bättre än gårdagens flopp. Tillbaka på hotellet var det inte svårt att somna om man säger så.

 

Upp igen vid 06.00. Vad tycker ni om ljuset i badrummet på ett hotell?? Det är hemskt enligt mig. Varenda rynka, gråton och blemma syns och 06.00 denna morgon var jag full av alla tre.... Hur fan skulle jag kunna peppa igång mig sälv och få ordning på det här?? Frukost är svaret. Det är ALLTID svaret. Spacklar igen de värsta ojämheterna och beger mig ner i receptionen för att möta upp Tom 06.30. Frukostrummet stängt.... ??? Röd dag. Den öppnar inte förrän sju. Vilken jäkla miss. Vi ska ju vara på mässan då... Äh, vi får vara lite sena. Ytterligare en fantastisk frukost och sen bär det av till sorlet och skallen igen. Den här dagen var det tre gånger så mycket folk. Så vansinnigt roligt! Jag var så trött när vi drog därifrån. Helt vansinnigt. Nu skulle jag köra hem. Men hur fan tar jag mig ut till motorvägen från hotellet?? Det var inte så svårt egentligen men det läskiga med Göteborg är ju att det går tåg på vägen! Vansinnigt! Döläskigt! Och övergångsställen överallt! Och bilar som tutar på mig överallt! Men jag överlevde och tog mig hem.

 

Erfarenheter? Lätt något av det jobbigaste och roligaste jag gjort på länge! Det är skitläskigt att kasta sig ut och umgås med okända människor i tre dagar. Det är vansinnigt tufft att prata och le en hel dag i det ljudet som är inne på en mässa. Men det var vansinnigt roligt och tro mig, nästa år står jag där igen. HELA helgen. För det här måste jag bara gör om! Att träffa en massa glada människor, sälja massor och skratta massor är helt klart bästa kombon!

 

Igår var dagen då allt skulle fixas. Jag ska nämligen iväg tre dagar till Göteborg!! Jag ska bygga monter och stå två dagar på My Dog-utställningen och sälja foder och det ska bli så vansinnigt roligt! Många höjjer något på ögonbrynen och tycker jag är liiiite knäpp som hoppar upp o ner av glädje för att jag ska stå i det sorlet och slita häcken av mig i två dagar och dessutom le hela tiden... Men jaja, JAG tycker det är asroligt i alla fall!

 

Så igår skulle jag ju lixom ordna med allt för jag räknar inte med något annat än att jag kommer att vara ett vandrande lik lördag-söndag när jag kommer hem. Då kommer det inte finnas ork att fixa med någonting alls. Så allt skulle fixas på tisdagen. Granen skulle ut, tomtar och stakar bort,jag skulle plugga, huset städas, jag skulle träna och hundarna skulle promeneras med. Det blev inte riktigt så. En liten dam fick öroninflammation och höll därför hennes mamma vaken större delen av natten. Masade mig ur soffan (det är ju där man hamnar i sittande sovläge med ett barn med öronkrux) vid halv nio för att fixa frukost. Då hade sonen tjatat länge om att han var hungrig. Huvet var som bomull. Det blev inte mycket gjort den här dagen.... Framåt kvällen piggnade jag ändå till och orkade packa i alla fall.

 

Så blev det då den Dagen. Dagen då jag ska bege mig. Nu har jag sovit och kroppen är fylld av en nervös adrenalinenergi, inte helt olik resfeber. ALLT ska fixas med på morgonen. Inser ju att jag inte hinner allt utan får prioritera något. Far ändå runt som hottentott. Packar det sista. Detta vilka kläder jag ska ha med var faktiskt inte speciellt lätt. Jobbkläder check, men sen då? Ska man ha med något finare till kvällen om man inte äter på hotellet??? Fixar med tvätten. Fixar i köket. Vattnar blommor. Allt med en något stirrig blick. Vad är det jag glömmer? Bestämmer mig för att jag är klar. Nöjd över min morgonprestation och kläderna jag fick på mig. De funkar att bygga monter i. Sätter mig ner med mitt kaffe. Tar första klunken. Ljuvligt. Andas. Va fan?? Jag spillde kaffe!!!! På min tröja!! Va fan ska jag ha på mig nu då???? Hade jag haft riktigt små barn hade jag nog kunnat komma undan med att tuttarna hade läckt lite, ha överseende lixom, men nu kan jag inte skylla på det.... Den stirriga blicken kommer igen....

 

Drömmer ni mycket? Alltså om framtiden? Drömmer ni mycket om vad ni vill göra, jobba med, åka till eller köpa? Jag kämpar med detta. Jag har lixom aldrig gjort det förrän jag började jobba med Forever och något smartskal gav mig papper och penna och gav mig en uppgift:

Skriv ner ett mål som du ska ha uppnått inom ett år.

Jag började lite försiktigt tänka "tja.... gå ner i tid och umgås mer med barnen" Kruxet var bara att personen som gav mig uppgiften visste att detta redan var på gång, det var redan bestämt och skulle bli verklighet inom ett par månader. Det var bara till att stryka över det och skapa ett annat mål men detta var så svårt. Detta hade jag aldrig gjort förut. Drömt. Kastat mig ut. Alla mål jag kom på var såna där realistiska mål som egentligen inte tog mig någonstans utan något som jag hade kunnat lösa inom någon månad om jag bara ville. Personen som gav mig uppgiften ville något annat. Hon ville ge mig en spark i baken till att drömma, tro att jag kan mer än jag gör idag. Hon sådde ett frö. Jag kunde inte skriva ner något vettigt den dagen och har haft svårt att göra det sen också. Men jag har ändå kommit långt med att testa olika nycklar. Vilken nyckel passar till den låsta drömdörren? Varför är det så svårt för mig att drömma? Varför ska jag vara så realistisk hela tiden? Skriver ner en dröm bara för att stryka den ett par minuter senare när realisten klampar in och säger "men du har ju inte råd" eller "du har ju inte tid". Fast om det är något jag drömmer om, vill uppnå eller vill uppleva, varför ska då en liten nisse i min hjärna sätta stopp för det? Vad är det egentligen som säger att jag inte kan skapa mig tiden eller spara eller på annat vis göra så att jag når upp till den drömmen?

Känslan av att jag står vid ett stup och ska slänga mig ut för att testa om jag kan flyga är extremt häftig just nu. Jag ska bara bestämma mig för vilket håll jag ska prova att hoppa åt först. Vad vill jag egentligen? Vill jag ha det som jag har det idag? Är det så här jag vill leva de nästkommande 10 åren eller vill jag ändra på något? Och i så fall vad? Jobbet? Min lön? Min träning? Hur jag använder min fritid? Vill jag resa någonstans? Jag vet inte riktigt vad jag vill. Bara att jag inte är helt nöjd som det är idag. Jag vill inte bara jobba och sköta hemmet. Jag vill mer. Uppleva mer. Växa mer. Utvecklas mer. Det känns lite frustrerande att inte riktigt veta vad man vill nu när man känner sig redo för förändringar och man helt plötsligt vågar sätta upp lite "orealistiska" mål. Jag kan ju så jäkla mycket! The sky is the limit lixom!

Idag blev en VAB-dag och jag har gjort allt jag kan för att försöka inspirera mig själv till att drömma. För att verkligen skapa feeling passade vi på att gå ut i det fantastiska vädret. Strålande solsken och frost gjorde skogspromenaden ljuvlig. Mina mål kommer inte bara vara uppsatta för mig själv utan hela familjen. Vad vill jag göra tillsammans med dom? Hur ska jag göra för att få mer tid till min familj? Detta ska jobbas på ;)