Min första ultra
Det är torsdag och jag hittar på ungefär sisådär 100 grejer jag måste göra innan jag bara har packningen kvar att utföra. Jag drar mig in i det sista innan jag tar tag i packningen för jag vet, när jag börjar packa då slår loppångesten till med full kraft. Det gjorde den. Jag tror inte jag tog mer än tre andetag sammanlagt under tiden jag packade... eller så hyperventilerade jag... lite dimmigt.....
Fredag. Dags att åka. Jag vaknar tidigt och hinner gå med hundar, äta frukost och slänga ut allt i bilen innan min följeslagare kommer. Hela resan till Leksand bubblar vi om eventuellt matintag innan loppet. När behöver vi åka? När gick bussen? Vilka kläder ska man ha? Vad ska man packa med sig i väskan under loppet? Asså det finns 100 funderingar och ungefär lika många svar. Vi fick ta ett par djupa andetag ibland för att lugna fjärilarna i magen.
Lördag. Raceday. Klockan ringer 04.30. Inga problem, jag har redan varit vaken en stund. Fy fan. Nu är det dags. Trots alla fjärilarna och ett lätt illamående får jag i mig frukost. Det är självbevarelsedriften som slår in, jag vet att jag måste ha i mig näring annars går det aldrig. 05.30 ish kommer vi iväg och en timme senare står vi parkerade i Mora. Toabesök, chip på, nummerlapp på, ångest och nervositet, check. Fy fan. Letar rätt på bussarna och strax innan 07.00 rullar vi iväg. Nu är jag på plats, nu kan jag släppa kontrollen lite. Lutar mig bakåt och sluter ögonen en stund. Vi hamnar i startområdet, tar lite kaffe och frukost en gång till sen ska man naturligtvis stå i toakö i 40 min... 10 toaletter på 1000 pers.... Men sen står vi där, i startfållan. Äntligen. Årets stora mål och lopp ska äntligen bli av och genomföras. Euforisk ångestkänsla men det ska bli så skönt att dra igång. ALLA vill dra igång. Spontana applåder när minutrarna tickar ner blandas med skratt och selfietagningar. 3...2....1... och vi är igång. Första milen går lite väl raskt men vi håller ändå oss rätt så lugna, går i långa backar och det känns rätt bra. Redan när Oxberg kommer, 17km efter start, känner jag mig hungrig. Det är aldrig bra. Hivar i mig blåbärssoppa och mina egengjorda energi"bars" (knäck med salt och fröer) och känner att magen fick lite att jobba med. Iväg igen. Har jag inte en känning i knäet? Redan nu? Aldrig bra.
Vi springer på, är försiktiga i backarna, vi vet att det kommer att fortsätta vara utmanande fram till Hökberg. I Hökberg är det ungefär 19 km kvar och jag känner att jag kommer få kriga mig igenom de här kilometrarna. Vi fortsätter hålla ihop men jag går mer och mer in i min egen bubbla. Jag pratar lite med andra löpare medan Magnus verkar pigg och mer studsar fram 10 meter framför mig. Nu har jag sprungit 30km. Krampkänsla i låret. In med salt i munnen. 35km. Eldris. Sista stora kontrollen. Stretchar. Ont överallt. 9km kvar. Magnus börjar småspringa, jag tycker mig se att det går liiiiite uppför så jag går, använder den imaginära backen som undanflykt till lite mer vila. Börjar småjogga. Magnus vänder sig om och springer baklänges och ropar "peppande" på mig. "Kom nu Terese!" Han fick ett långfinger. Ett litet leende också. "Du är pigg. Stick. Spring. Jag får ta detta i min egen takt." Magnus susar iväg. Det ser så lätt ut. Hur fan ska jag orka? Fysik. Lutar jag mig framåt måste jag flytta fötterna, annars ramlar jag. 7km kvar. Sneglar på klockan. VA?! Håller jag detta tempot kan jag komma in under fem timmar!! Vågar jag hoppas och satsa på det? Försök. Hornen kommer fram. Försök! En sista vätskekontroll med en helt himmelsk cocacola. Kom igen nu. En fot framför den andra. Jag kämpar. Jag tittar på klockan. önskar. Pressar mig. 3km. Borde jag fixa på 20min. Då klarar jag det. 2km. Jag kommer fixa det! Tårarna vill leta sig fram och jag får kämpa för att hålla andningen på plats och inte ge efter för tårar och ulkningar, jag är inte i mål än. Får en karl brevid mig en stund som tänker springa om. "När fan kommer den där ett-skylten??!!" (en kilometer kvar-skylten). Karln brevid mig tittar till lite förvånat på mig, han undrar väl vad jag är förbannad över. "Den kommer här framme" Tack o lov. 1km kvar. Vrider på handleden. Jag kommer klara det. jag kommer komma in under fem timmar. Men så minns jag att gubben snubblade på målsnöret förra helgen, klockan visade en sak, raceone en sak och chiptiden visade en minut åt fel håll... Där skulle jag fan inte hamna. jag måste ha lite mer marginal på min sida. ÖKA! Dunkade en kvinna i ryggen, kom igen nu! Nu kom Upploppet! Håll ihop nu Terese! Du kan inte bryta ihop när det är så mycket folk. Spring! Mål! Medalj! Stapplar vidare. Hittar Magnus i gräset och bryter ihop. Jag klarade det. jag har sprungit 45km! En ultra! Under fem timmar! Samlar mig och ringer Jimmie men bryter ihop en gång till. Jag är så trött. Jag har så ont. Jag är hungrig. Jag är lycklig. jag är stolt. Jag gråter. Jag klarade det. 45 långa jävla kilometrar. Aldrig mer.
Söndag. Ont. Aldrig mer.
Måndag. Hm, anmälningarna öppnar 15/9... hm....
