Brutal vecka
Den här veckan har varit så enormt brutal i många avseenden och jag har haft svårt att sortera mina känslor som hormonstinn småbarnsmamma.
Måndagen vaggade in mig i ett falskt lugn. Jag visste att jag hade en del på agendan den här veckan men jag kände att jag hade läget under kontroll, en dag i taget. Det är lixom mantrat när det är mycket inbokat. Planera upp veckan och ta en dag i taget. Finns ingen anledning att stressa upp sig för exempelvis tisdagen när det bara är måndag än så länge....
Tisdagen flöt också på bra. Ett tandläkarbesök tidigt på morgonen och sen jobb resten av dagen. Det flöt. Jag hade koll på läget. Jag började ändå våndas lite grann över ett möte ang C nästa dag. Det skulle vara en hel del folk på mötet så som specialpedagog, lärare, rektor och psykolog. Och så lilla jag för jag insåg att jag kommer få ta det här mötet också själv... Att ensam tackla såna här möten är alltid jobbigt. Jag vet att alla vill hjälpa men det är så svårt att fokusera på det C behöver hjälp med och inte gå in i försvarsställning som mamma... Att behålla distansen och se det objektivt i det läget är så jäkla jobbigt... Men på med mantrat igen, en dag i taget. På tisdagkvällen läste jag det som blev starten på en känslomässig berg och dalbana. Dante var försvunnen.... Jag känner inte Dante. Har faktiskt inte den blekaste aning om vem han är... Men vetskapen att en tolvårig kille i Falkenberg är försvunnen gjorde att allt bara knöt sig i magen. Jag kunde inget göra idag, det var bara att försöka släppa det och hoppas han var funnen nästa dag när jag vaknade.
Onsdagen kom. Slet upp telefonen. Dante var fortfarande försvunnen. Det rörde upp allting i mig och jag hade så svårt att fokusera på det jag skulle göra. Jag måste få ordning på morgonrutinerna, få iväg barnen till skolan och sen måste jag vara fokuserad för Caspers skull på mötet. Det kändes som ett viktigt möte.
Det visade sig att det inte alls skulle vara lika mycket folk på det mötet jag skulle vara på som det hade stått i mailet. Istället var det jag, specialpedagog och psykolog. Nya människor men det kändes ändå litet och bra. Jag slappnade av något. Det varade dock inte länge. En utredning ska göras, vilket jag visste om men tydligen ska den inte starta i februari som det var sagt utan redan på måndag. Va bra ändå, att de vill köra igång med den så pass snabbt! Sen började man undra över varför det brinner i knutarna...?? Många ämnen avhandlades men summan av kardemumman av hela samtalet var att jag skulle dra min story om Casper. Med mig ut fick jag två stora häften med frågor som jag skulle besvara, jag skulle återigen försöka se objektivt på vad min son klarar och inte klarar jämfört med andra barn i samma ålder... Sätter mig i bilen och ord som störning, utvecklingsstörning, intellektuell störning, särskola, fungera i samhället och framtiden snurrar runt i huvudet. Jag ringer Jimmie och bryter ihop.
Dagarna som kommer fylls i första hand av oro för Dante. Jimmie ger sig ut och letar samtidigt som jag försöker besvara barnens frågor så gott det går. Torsdagen som kommer bjuder på mys med dalmasar, skratt och vin. Jag sneglar på häftena med frågor jag ska besvara men skjuter det åt sidan. Jag orkar inte det nu.
Fredagen kommer och det tunga beskedet kommer. Dante är funnen, men inte vid liv. Allt man har burit på i veckan kommer ut i bilen på väg hem från jobbet. Tårar för Dante. Tårar för hans föräldrar. Tårar av tacksamhet till Falkenbergarna som ställt upp hela veckan och letat. Tårar av orättvisa, barn ska inte dö. Tårar av känslomässig utmattning.
Lördagen kommer och en dröm jag haft i många år ska gå i uppfyllelse. Jag ska springa Tjurruset! Jag bestämmer mig för att jag ska släppa allt och bara ha roligt! Allt tråkigt runt omkring mig just nu kan jag inte göra något åt, men jag kan välja att ha riktigt roligt när jag och min vapendragare Magnus tar oss än ännu en ny utmaning. Och roligt hade jag. Löjligt roligt. Att det kan vara så roligt att slänga sig ner i en djup dypöl, simma till andra sidan, klättra upp och sedan springa åtta kilometer till för att sedan slänga sig ner i ett dyigt, svart vattendrag, springa i det, kravla sig upp, springa i lera, backe upp och backe ner tills de 10 kilometrarna är avklarade.... Alla förstår inte. De flesta tycker att det är rätt korkat. Inte jag. Jag var lycklig när jag gick i mål och fick världens lerigaste kram av min vän som såg lika jävlig ut som jag. I just det ögonblicket hade jag inte ett enda problem i världen. I just det ögonblicket var jag helt slut i hela kroppen men så fantastiskt lycklig.
Idag, söndag, har jag äntligen tagit tag i att fylla i häftena. Jag var känslomässigt redo att ta tag i det. Då är det bara att göra. Nu är jag som en trasa igen. Att det kan vara så jobbigt. Det är ju inget speciellt som händer. Jag gör ju det för att han ska få den hjälp han behöver i skolan. Det är ju inte så att jag sviker honom, baktalar honom eller slänger honom framför en buss. Jag gör ju detta för att han verkligen ska få allt stöd han behöver. Men som mamma är det så svårt att behöva titta på allt han inte klarar. Jag blir rädd när tankar på framtiden kommer upp. Jag vill göra så mycket för att förbereda honom på den. Jag vill lära honom så mycket. Jag vill ägna honom så mycket tid. Jag vill kämpa för att han ska klara så mycket som möjligt i skolan, hänga med så bra som möjligt. Men det går inte. Jag måste släppa det. Han orkar inte kämpa med skolan när jag kommer hem på kvällarna. När jag har tid är han trött. Det ständiga dåliga samvetet blir då enormt. Jag jobbar för mycket och för länge för att kunna stötta honom. Egentligen borde jag säga upp mig helt för att kunna finnas där för honom, kunna hjälpa honom så mycket som möjligt. Men ni hör ju. Det här är inte realistiska tankar. Men ändå. Dessa tankar kommer och går och det dåliga samvetet knackar på dörren jämt och när jag är mitt i detta och tänker på detta viset känner jag mig så fantastiskt ensam, trots att jag vet vilket fantastiskt stöd både jag och Casper har....
Nu borstar vi av oss, klarar av den här söndagen och börjar en ny vecka med nya möjligheter i morgon.
