Du Pappa?
Hur tänkte du nu? Du vet att jag behöver mer struktur och planering i mitt liv än så här. Du kan inte bara gå utan att förbereda mig....
Du vet pappa, jag och begravningar, vi hör ju inte riktigt ihop. Du vet ju hur opassande jag kan vara. Vi var ju lite lika på den punkten... också... Snart är det dags för din.... jag tror kanske att folk förväntar sig ett tal från din dotter då. Både du o jag vet att det inte kommer att komma ett tal från mig, jag bara gråter ju. Eller så poppar det upp en opassande låt i hjärnan så jag börjar skratta istället.... Mitt tal till dig, älskade pappa, får lixom komma så här istället för jag känner ändå att jag vill ge dig ett. Vissa kan nog tycka att det är opassande av mig att skriva det så här, men pappa, vi har ju alltid skojat om att vi representerar lite "svarta fåret"-sidan i släkten så jag bara kör.
Den 15/3. Telefonen ringer. Det slår aldrig fel. Fredag. Självklart är det du, pappa. Vi har mycket att avhandla ikväll och vi skålar glatt i luren. Du känns så nära, trots 50 mils avstånd. Vi pratar om det lönesamtal som stundar för mig. Du har ju självklart kollat upp vad jag borde få, vad jag borde ha som ingångslön och vi pratar lite strategi om det är så att det behövs förhandlas. Vi pratar om hur det går med Caspers innebandy, han blomstrar ju i nya laget, du tycker det är så roligt, du är så glad för hans skull. Vi pratar naturligtvis hockey också, det går ju bra nu! Vi pratade i 37min och 13 sekunder, den där sista gången....
Den 16/3 . Telefonen ringer. Ett samtal jag kommer ihåg kopplas upp på högtalare. Ett samtal jag kommer ihåg att jag tänker "hon sa fel, hon menar farfar". Men nä, hon menade dig, pappa. Smärtan jag kände där och då går inte att beskriva. Jag skulle vilja säga som knivhugg... men det är fel... för det gjorde ont i HELA kroppen. Jag minns inte mer av det samtalet. Det vår något om någon hall, något om Kalle, något om en infarkt. Det enda jag minns är den där fruktansvärda smärtan i kroppen och alla de tusentals bilder av dig som ploppade upp och snurrade runt runt runt i hjärnan. Du finns tydligen inte mer... Hur är det möjligt? Vi pratade ju igår...??
Pappa, du har alltid varit min bästa vän. En bästa vän som har bott alldeles för långt bort. Men tack o lov så har du varit världsbäst på att plocka upp telefonen och ringa mig. Framförallt var du en mästare på att pricka in de dagar jag satt och drack bubbel med Louise. Såg du förresten att vi skålade för dig sist vi sågs? Vi pratade om dig, att vi ofta fick skålat med dig när du ringde, så vi hällde upp ett glas Mannerströms och skålade med dig.
Tydligen så var det inte bara du som ringde mig, jag ringde dig rätt så mycket med. Jag inser det nu när jag inte kan det längre. Så fort jag började bli lite trött i bilen när jag körde så ringde jag dig för att prata. Eller om det hade hänt något jag var frustrerad över, då ringde jag dig. Eller när det hände något roligt, då ringde jag dig. Eller när jag skrev upp mig på någon av mina galna utmaningar, då ringde jag dig. Du var alltid min bästa hejjaklack... efter att du hade idiotförklarat mig... Vi skrattade alltid åt mina dumma åtaganden men sen började du hejja på, förbereda om du kunde, kollade av så jag hade en plan, du var alltid vid min sida från dag ett i varje utmaning. Den största utmaningen jag genomfört, Ultravasan, där var du med hela vägen praktiskt taget. Kollade av hur träningen gick. Fixade boende. Och mat. Och hela tävlingsdagen, från klockan halv fyra på morgonen tills dess att vi kom hem typ 16 timmar senare. Du följde mig längs vägen och stod vid typ hälften av kontrollerna. Kramen i Evertsberg.... ja.... Jag och chefen har pratat om att göra om Ultravasan nästa år. Men jag vet inte längre. Det känns inte lika roligt när inte du kan vara där och hjälpa mig framåt. Det är det du har gjort. Alltid hållt mig om ryggen och hjälpt mig framåt. I allt. Alltid.
Hos dig fick jag alltid vara lilla Tette när jag behövde. Hos dig kände jag mig alltid trygg och stark. Vi hade ett fantastiskt starkt band, du och jag. Ett band jag satte väldigt stort värde på. Det är väl därför det gör så ont nu. Så fort jag stannar upp gör allting ont. Jag håller mig sysselsatt hela tiden. Jobbar 50%, pluggar 100%, springer, skjutsar, aktiverar hundar. Stannar jag upp eller blir ensam gör allting ont och jag gråter. Jag faller så hårt då, pappa. Saknaden gör så ont då. Jag vet att du aldrig skulle säga att det är tramsigt av mig, du skulle hålla om mig och låta mig gråta, jag fick alltid vara lilla Terese hos dig. Samtidigt hör jag dig i min skalle säga att jag inte behöver vara så ledsen, du är ju med mig. Ändå. Det är nästan som bara de där 50 milen. Bara ett samtal bort. Fast det är det ju inte, pappa. Det vet ju du också. Men nu behöver jag din hjälp, pappa. Jag vill att du än en gång hjälper mig framåt. Men först får du hjälpa mig att resa mig för jag har tappat fotfästet. Helt. Så hjälp mig upp, sen hjälp mig framåt, pappa, som du alltid gjort. För det här är så jädra jobbigt. Och svårt. Att behöva säga hejdå till dig är det svåraste jag någonsin har gjort.
