Ärligt talat.
Kanske kommer det här inlägget låta gnälligt. Kanske bittert. Jag ser det som brutal ärlighet. Vill ni inte höra om hur det är att leva med en son på sju år med fragilt-x och en (för tillfället) asdryg fyraåring? Dags att byta sida....
Jag lever verkligen med två ytterligheter av individer här hemma.
Casper: Försiktig och känslig. Känner av varje humörsvängning hans mamma har. Tar inte ut svängarna i onödan. Tar tid på sig innan han provar nya saker. Går undan när han känner av en jobbig stämning. Tappar snabbt koncentrationen om det händer något runt omkring honom. Man måste hela tiden rama in honom om man vill att han ska fokusera på någonting. Tar inte för sig utan går undan om andra barn som är mer framåt går in o tar för sig. Han har svårt för att sätta ord på varför han blir ledsen eller arg i en situation. Man jublar alltså varje gång han säger ifrån eller uttrycker känslor. Alla tecken på att han har vuxit i sig själv och vågar ta plats gör att man höjer näven i luften, "YES!"
Tilda: Framåt. Driven. Energisk. Problemlösare. Vågad fyraårig gymnast. Slänger sig hejdlöst in i olika saker och funderar sen på om hon klarar det eller inte. Visar 30 olika sinnesstämningar på en dag. Är inte rädd för att skrika någon (<----läs mamma) i ansiktet om hon är förbannad. Tar ingen hänsyn till om man är trött.
Raka motsatserna alltså. Då förstår ni att en dag kan se helt galen ut? Att man som förälder kan verka helt psyko när man försöker anpassa sitt eget agerande till de olika individerna. Man håller den ena vrålande ungen en halvmeter ifrån sig medan man med ett påklistrat "lugnt" leende tittar på det andra barnet och säger "ingen fara älskling, mamma och Tilda är bara lite arga på varandra, det går ju över sen"
Jag kan ge er ett exempel på en dag....
Jag hämtar Casper på skolan. En kompis till honom berättar att han har blivit slagen i huvet av Casper. Jaha, varför då?? säger en något förvånad Terese. C slåss väldigt sällan. "Han blev arg för att vi slog ut honom i King hela tiden" Nu tittar en väldigt splittrad mamma fram. Den ena sidan av mig jublar "Bra jobbat Casper, härligt att du visar att du blir förbannad! Hade jag också blivit om jag blev utslagen hela tiden! Woohoo!! High Five!" Den andra sidan, som också är den jag visar utåt talar om för Casper att jag absolut förstår att man blir arg om man åker ut hela tiden men man får inte slåss. Sen kommer nästa kallusch, något han aldrig har sagt förut "ingen vill leka med mig, mamma". Herregud. Från att aldrig sätta ord på saker och ting till att slänga ur sig det här? Då blir den här modern orolig på allvar. Eftermiddagen gick åt till att försöka höjja honom lite men han var så trött så det var inte lätt, han tog lixom inte riktigt åt sig. Lägg där till en Tilda som har saknat sin bror hela förmiddagen som bara inte kan låta bli att jäklas med honom....
Vid läggning sen bestämmer sig Tilda för att sätta sig på tvären totalt. Hon ska inte borsta håret. Hon ska inte gå och kissa. Hon ska inte öppna munnen vid tandborstningen. Hon vill absolut inte gå och lägga sig. För varje sak hon vägrar desto mer tappar jag tålamodet. Det slutar med att hon vrålar rakt ut, vad gör den här pedagogen då? Ställer sig rätt upp och ner och vrålar tillbaka. Kommer ni ihåg att jag skrev att han går undan vid jobbiga sinnesstämningar? Han sprang nu gråtandes uppför trappan för att gå och lägga sig. Fan. Lämnar Tilda skrikandes på toaletten och går upp efter Casper. Sitter sen en stund i hans säng med honom och pratar lugnande med honom (inte lätt att prata lugnt när man för ungefär 15sekunder hade en extrem lust att ha sönder någonting). Efter ett par minuter har han lugnat sig såpass så jag kan gå ner till Tilda igen. Där sätter jag och hon oss ner på toaletten och pratar och säger förlåt till varandra, kramas. Borstning av håret, tandborstning och toabesök går nu lättare och nöjda går vi upp för trappan tillsammans. Vi kramas igen i sängen och talar om att vi älskar varandra. Casper gråter fortfarande och jag får sitta länge tillsammans med honom innan han är så lugn så han kan somna. Hjärtat vill brista lite grann. Jag skapade detta. Jag gjorde han så ledsen. Men jag och Tilda behöver verkligen få vara förbannade och skrika på varandra. Men Casper är helt förstörd. Han har så svårt att förstå att man kan bråka på detta viset och sen vara vänner igen. Han tycker det är så jobbigt. Än en gång säger jag gonatt, släcker lampan och säger att jag älskar dom. Går ner för trappan, kryper ihop i soffan och gråter. Det här är så jäkla jobbigt. Att vara så förbannad, för att sedan försöka lugna, för att sedan försöka vara lite glad när bråket ebbat ut.
Två ytterligheter under samma tak. Så olika och så älskade.
Prinsens minne 2016
Det har varit två riktigt tuffa och långa veckor. Lååånga veckor. Med dålig sömn. Att då försöka uppbåda tillräckligt med energi och motivation till att springa en halvmara kändes rätt så omöjligt. Jag gjorde så gott jag kunde i morse, energin kröp fram men inte någon motivation. Några andra löpare började höra av sig för att ge en liten spark i baken och för att få sig en liten spark tillbaka. Alltid roligt. Satte på lite go musik i bilen och började köra neråt mot Halmstad. I höjd med Kvibille öppnar sig himlen.... Kul... Jag som var så vansinnigt motiverad blev verkligen mer uppåt nu.... verkligen.... Träffar på svåger med syster i startområdet och tillsammans står vi och trycker i fikatältet i väntan på starten. 7 min innan start går vi ut ur tältet och regnet ger med sig. Otroligt!
Starten går och som vanligt blir det trångt i början. Efter en km tänkte det jäkla huvet "åh, va kul... bara 20 kvar". Bråkade lite grann med den hjärncellen som uttryckte den korkade harangen, den hjälper mig ju inte direkt. Vid två km tänkte den där hjärncellen "GUD, va detta e tråkigt!". Men nu hände nåt. Banan öppnade upp sig och benen började hitta trampet. Jag kände dock (utan att titta på klockan) att det egentligen gick lite för fort. Detta var inte ett tempo man springer i när man ska klara av 19km till. Men jaja, vill benen så får dom väl göra det idag då, jag hänger la me så långt det går. Tar rygg på svågern och går om. Kändes ju bra. Sicksackar mig förbi ett antal andra med och det känns riktigt bra i kroppen! Nu vaknar lixom Terese. Det här ska gå, och på en ok tid dessutom! Springer om en gobbe som e någonstans mellan 70 och döden och kände att "ja, de e ju inte mer än rätt att jag e snabbare än honom!!".
Jag trampar på och känner mig riktigt nöjd. Det här går ju bra! Sen kom jag till skylten där det står 13km och någonting hände. Benen började bli trötta och tankar som "detta är ju så tråkigt! Det är lixom för långt och jag har en tredjedel kvar!" dök upp och motivationen dalade igen. Folk jag hade tagit mig förbi började nu ränna om mig. Körde på en stund till men vid 16km tog sista orken slut och det var bara att börja gå och jogga, gå och jogga. "Kom igen nu Tette!" Nej! Fan! De e han! Svågern! Jäkla skit! Bestämmer mig för att han minsann får dra mig en bit nu men nej, jag orkar inte hänga på. Sen kommer han me, gubben som var någonstans mellan 70 och döden. Nu blev jag knäckt. Jag verkligen bara tar mig igenom de sista fyra kilometrarna och när skylten kommer "500m kvar till mål" då kommer det upp en kvinna brevid mig och vi börjar prata. Både konstaterade att det inte blev något pers detta året men att vi hade tur med vinden. Upploppet kom och jag säger till henne "nu ökar vi!" "okej!" Jag vann den spurtstriden, haha! Ramlar rätt i famnen på svågern och inser hur jäkla trött jag faktiskt är och tar tacksamt emot den drickan fullproppad med socker som vi fick i målet. Även läsken jag tog tillsammans med mormor och morfar var en välkommen påfyllning med snabb energi.
1.57.25. Ja, det är jag nöjd med. Mycket nöjd till och med. Jag ville göra bättre naturligtvis. Men efter de här veckorna vet jag att jag inte kan vara för hård mot mig själv. Istället kör jag hem, trött som ett as, till min lilla familj. Njuter i soffan och skrattar till när Tilda skriker "Mamma! Vilken tur att jag var inne på toaletten! Jag blev kissenödig!"
