Supermamman
Man upphör aldrig att förvånas över de upplyft och bakslag man kan få på en o samma dag som mamma. Ena stunden får man en liten käftsmäll och i nästa stund blir man upplyft till skyarna från ett väldigt oväntat håll.
Tilda har blivit svullen i tandköttet och blöder lite då och då, typ när napp har använts eller hon har druckit ur sippmuggen. Efter ännu en natt me lite blod på kudden bestämmer sig mor lilla i hemmet för att slå en signal till tandläkaren. Kunde vi komma direkt, eller till tjugo över åtta?? Klockan var tjugo i åtta.... Jajjamen! utbrister den här något korkade mamman som sedan får asabråttom me att få på sig kläder och trycka i ungarna frukost.
Susar sen iväg till tandläkaren, sen kommer nästa dilemma. Få en viljestark, numera lite blyg, tvååring att öppna truten för farbror tandläkaren som ser såååå snäll o rar ut med sitt munskydd, inte ett dugg skrämmande... Sen kom då den lilla käftsmällen till mamman; är det du som borstar tänderna på henne? Eeeeeh, pass??? Klart som fan det är jag. "Borsta mer noggrant, få bort placken som sitter på tänderna så försvinner inflammationen" Tack för den sparken du... Kunde du inte bara sagt "sluta med nappen". Det låter lättare i mina öron... En plan börjar ändå ta form i mitt huvud. Om nappen inte skaver upp hela tiden måste ju såret läka fortare?? moahaha *gnuggar händerna*
Ändå, en sån här smäll från en duktig person känns ändå lite i mammahjärtat, har jag orsakat tösen detta??
I alla fall, handlade snabbt som ögat efter tandläkarbesöket, klockan tio var det nämligen dags för möte på dagis. Ja, vi har möte med handledare, specialpedagog och bvc ett par gånger om året, allt för att Casper ska hänga med så bra som möjligt med sina förutsättningar. Det är ingen hemlighet att vi har haft det tufft de senaste månaderna och Casper har absorberat detta och tagit ett par steg bakåt, men nu är han på frammarsch igen och vi pratade mycke om detta. Då stoppar helt plötsligt specialpedagogen mig och utbrister "Jag måste bara säga att du är en helt fantastisk mamma!" A men naaaaawwww, va glad jag blev! Jag blev så förvånad och glad över kommentaren att jag helt kom av mig, kunde inte annat än o säga tack. Ja, faktiskt! Jag tackade för komplimangen! Inte bara Casper som utvecklas här inte! Har annars svårt att ta åt mig av positiv feedback och hantera komplimanger på ett bra sätt när jag får dom, skojjar oftast bort det och glömmer i min hemliga glädje att säga tack och verkligen absorbera det som har sagts till mig. Men den här kommentaren, som bekräftade mig, det som jag kämpar för och det jag tror på, kändes bra, ända in i själen.
Glad i hågen, stolt som en tupp, åkte jag hem och klippte sönder alla Tildas nappar! Haha, supermamman är i farten!!
