Tettelisa

Jag har väntat flera dagar på den här söndagen. En söndag där det var bestämt att jag inte skulle med till simskolan, istället skulle jag få tre timmar själv och äntligen få till den välförtjänta långturen. Jag skulle lösa upp knutar i axlarna. Jag skulle få andas i min takt, ensam. Jag skulle få ut frustrationen, som låg inkapslad i kroppen, i fruktansvärda uppförsbackar. Tre timmar. Jag, mina löpskor och Åkulla bokskogar. Min medicin.

 

Dagen kom äntligen och jag gav mig iväg med bilen, väl förberedd med russin, vatten, telefon och lämpliga hörlurar till telefonen. Det var mycket folk på parkeringen och jag fick parkera på ett annat ställe än jag tänkt och tur var väl det visade det sig.

 

Solen strålade och känslan när jag tog mig an backe nummer ett var ljuvlig. Framgångspodden i öronen gav ordenligt med pep och förströelse för tankarna och jag kände äntligen axlarna sänka sig. Springer om ett gäng människor som också de njuter av det fina vädret och går en tipspromenad och trots att jag nu avverkat tre fruktansvärda uppförsbackar känner jag mig pigg. 10 km, en tredjedel av rundan avklarad på lämplig tid. 11km AAAAAAJJJ!!!! Va f-n hände där?? Det kändes som om någon hade sparkat till mig ordentligt på sidan av låret och smärtan strålade upp i rumpan och ner i knät. Ställde mig och stretchade och tyckte att det lättade. Gick en liten bit och tyckte att det släppte nästan helt. Ett par hundra meter senare ångrade jag den tanken och nu började jag bli riktigt irriterad. Varför händer sånt här när man är på den punkt som är längst bort från bilen? Stretchar igen, går en bit igen. Småjoggar lite. Detta bara måste ju gå. Det blir nerför och jag får gå igen. Fan. Men nu börjar man bli orolig. Hur ska jag lösa detta? Tänk om någonting bara lixom poff! går sönder i låret? Här? Vad gör jag då? Vem ringer jag? Ambulansen? Haha! Nä! Då får jag vara halvdöd. En kompis. Såklart. Vad skulle jag säga då? "Hej! Du, jag har problem med mitt lår, det har typ eh ja, gått sönder. Kan du hämta mig? Vart jag e? Eehhh.... Vet inte riktigt. Fähultsstigen tror jag den heter. I Åkulla. Nej, jag vet inte riktigt exakt...." Nämen, det går ju inte. Men jag kan ju googla fram min postion på Maps och så säger jag till kompisen vad hon kan skriva in på gps:en! Ja men så klart! Och så får jag kravla mig ut till vägen på nåt vis... För visst kommer det en väg här snart? Eller? Nä, Terese, skärp dig! Inga lår ska gå sönder här! Börjar småjogga igen och det går bra tills jag ska nerför igen. Sätter mig ner i gräset och stretchar igen. Vänder ansiktet mot solen. Asså det är ju inte så dumt detta ändå. Va e ett lår o vara förbannad över?

 

Börjar småjogga mot bilen men inser att jag måste gå i nerförsluten. Ni som sprungit i Åkulla vet att det blir en hel del promenader då.... I en nerförsbacke trängde tårarna fram. Den var brant och jag ger mig fan på att det slog blixtrar från låret för varje steg jag tog. Frustrationen var enorm. Detta skulle vara mina timmar. Min ljuvliga timmar. Jag, skogen och löpardojjorna. Tur i oturen hade jag fått ställa bilen så att jag kunde bryta rundan lite tidigare. Men två mil har ju aldrig tagit så lång tid.... Jag som skulle sprungit tre mil... och njutit varje steg.... Jajja, vi får se när det blir nästa gång. Hade planer på att anmäla mig till ett lopp i november, tur att jag inte fått gjort det än. Vi får se hur det här låret hämtar sig..... Bajs o mög.... Och så kör vi lite VAB på det.... suck....

 

Men ändå lite balsam för själen i alla fall idag. Fantastiskt natur. Det går inte att bortse ifrån....

 

Tacksam är nog rätt ord för dagen. Hela dagen har kantats med människor som ger mig energi och inspiration. Jag har så smått fått känna på vad min roll som kostrådgivare kommer att ge mig och jag älskar det redan. Jag har pratat med en klient som nådde sina uppsatta mål och det gjorde mig så glad. Jag fick ett litet kvitto på att i just det här fallet tänkte jag rätt, både med vilka verktyg jag gav hen och att jag kände att jag inte skulle vara där och peta för mycket utan ta ett steg tillbaka och låta hen prova sig fram med verktygen själv. Det passade den personen och resultatet blev som det var tänkt och ingen blev gladare av att höra det än jag! Klient nummer två hade däremot stött på bekymmer och var allmänt omotiverad. Efter ett långt telefonsamtal var klienten mer motiverad, beredd att "börja om" och jag kände mig så inspirerad och glad! Det är precis det här jag vill göra! Hjälpa folk att plocka upp tråden igen och fortsätta med det som är bra! Det gör inte bara de mer välmående utan även mig pigg, motiverad och inspirerad!

 

Men det är inte bara så att jag motiverar andra, det finns dom som har en specialutbildning för att orka med mig. Jag är faktiskt helt övertygad om att det finns en specialkurs på gymnasiet när man läser barn o fritid och jag misstänker att den heter typ "föräldrapedagogik" eller "hur man tar hand om besvärliga föräldrar".

 

Jag har varit inne på detta spåret förut i bloggen, att det är lite svårt med Caspers "symptom" då det inte är helt glasklart för andra att han har den här, vad kallar man det nu i det här pk-sveriget, funktionsvariationen (?). Jag märker och hör på barn som inte känner honom att de idiotförklarar han lite grann och det skär i det här mammahjärtat. Detta är inget som Casper snappar upp. Ännu. Men jag hör och känner det och jag blir så fantastiskt sorgsen. Samtidigt är jag lätttad över att höra att det inte är så bland kompisarna på skolan, att klassen accepterar han för den han är och inte ser han som konstig. Jag kan få lite ångest över de här funderingarna och vara orolig över sånt jag inte behöver oroa mig för nu. Här kliver alltid en fantastiskt människa fram. En människa som i mina enkla frågor hör att jag är orolig och lugnar mig. Jag bara måste höja han lite grann i detta inlägget. Eller ja, inte så lite kanske, typ rätt mycket blir det nog. Caspers resurs Anton, är fantastisk. Denna människa har gjort misstaget och blivit vän med mig på facebook, vilket i o för sig ibland är rätt bra när döttrarna vill leka lite men jag utnyttjar ju detta till fullo även på andra sätt. Stackarn kan få mess om påminnelser, ändringar, olika orosmoment och annat skräp lite när som helst på dygnet. 

Ett exempel på den här "föräldrapedagogiken" han måste fått MVG i blev extra tydlig i morse när den här nervösa mamman återigen började bombardera han med mess....

...Det var dags för vaccination på skolan. Jag har Caspers upplevelse av blodprovstagningen färskt i minnet fast det var så många år sen. Paniken. Skriket. Den korkade sköterskan (hon var inte korkad egentligen men det var lätt att skylla på henne). Mina känslor som stormade när jag var tvungen att hålla fast min panikslagna Casper. Idag var det dags för vaccination, en helt annan sak än blodprov, men ändå.... Och jag fick inte följa med. jag frågade nog hundra gånger efter att jag fick hem lappen om när vaccinationen skulle vara, om jag inte skulle följa med ändå. Nä, det behövdes ju inte, Anton är ju där! Jäkla unge va du gör mig stolt men kan inte det här kontrollfreaket till morsa bara få följa med någon jävla gång?? Jag fick ju inte ens följa med in på din allra första skoldag! Näpp, jag fick inte följa med. Jag hade redan kommit överrens med Anton att han skulle följa med honom men ändå var jag riktigt nojjig nu på morgonen när dagen var här. Casper var lugn och ville fortfarande inte att jag skulle följa med och då tänker inte jag tvinga mig på men det bär emot och mammahjärtat både sväller av stolthet och skriker av nervositet. Så klart skriver jag då ett mess till Anton där jag snabbt luftar min oro och påpekar att jag är ett samtal bort om det skulle balla ur. Stackars människa va han får stå ut med. Mammahjärtat skenade iväg till nya höjder av nervositet när jag sen får ett mess om att Casper inte ville att Anton skulle följa med heller.... AAAAAHHH!!! Jäkla unge! Du gör mig så stolt men sluta nu! Då sa Anton till Casper att han minsann måste följa med för det hade Caspers mamma sagt. jaha, okejdå. han fick följa med då. Och sen får jag ett mess "Klart!". Lättnaden sköljer över mig och samtidigt en enorm tacksamhetskänsla. En tacksamhet gentemot denna människa som inte bara får hantera en Casper med de problem det innebär utan även hans mamma med de problem DET innebär. 

 

Så, Casper, jag är så fantastiskt stolt över dig. Du är så grymt duktig och stor kille i så många avseenden och jag hade kunnat krama sönder dig varje gång du kommer och ber om en kram!

 

Och Anton... Tack! Du är guld värd i vår vardag!