Tettelisa

Ja, det här med att vara gräsänka har sina för och nackdelar. En stor nackdel är våra matvanor. Det är inte jag som brukar stå för matlagningen här hemma. Av rent praktiskt skäl är det bättre att Jimmie sköter den biten då jag jobbar lite sent för det. En annan rätt övervägande anledning är att barnen helt enkelt inte gillar min mat. Jag kan göra samma maträtt som Jimmie och ändå äter dom inte. Det är nåt med mig och mat.... Så jag tar helt enkelt till säkra kort, sånt som jag vet inte kan misslyckas. Sen hur vi ska klara av att äta taco i 14dgr vet jag inte. Varierar med makaroner och köttbullar... Och chips... och godis.... och mcdonalds.... Än ser dom inte ut att ha magrat i alla fall... 

 

Sen är det det här med hushållssysslorna. En del gör jag ju i vanliga fall men en del brukar jag kunna slippa. Där är bland annat gräsklippningen. Jag brukar vara förskonad från den. Men det klarar sig inte i två veckor, det gör inte det. Så när solen tittade fram bestämde sig den här övernitiska mamman att fixa gräset. Hittar inte nyckeln till gräsklipparaset... Jag har hittat den nu. Den befinner sig ca 100 mil norrut... Bekvämt tillrättalagd i sambons ficka.... Det var bara att sticka till Christian och knycka hans gräsklippare istället. Körde tillbaka den idag och tänkte att jag kan ju vara lite snäll o klippa hans gräs när jag ändå är där, behöver inte Jonas köra dit denna veckan. Alla ni som vet min o Christians hatkärlek tillvarandra blev väl lite förvånade nu va?? När vi kom dit med gräsklipparen ösregnade det, haha! Synd.... *asgarv*

 

Idag har jag och Tilda styrt upp det här med semestern lite grann genom att åka till Systembolaget. Lyckan blev total när undertecknad fick visa leg!! Vassegod!!! Här är det!!! Så nu står det äntligen "lite" vitvin i kylen och "lite" rödvin i vitrinskåpet. Nu ska jag nog klara mig 14 dar..... Eller vänta nu, Kika kommer ju nästa vecka... fasen... blir till o fylla på då igen.... ;)

 

Nu ska jag slänga fram lite yoghurt o macka som kvällsmat till ungarna, DET äter dom i alla fall,....

Ja lika jäklig som hon är lika många roliga kommentarer har den lilla hönan nu. Idag visade hon mig ett minimalt sår på lillfingret som faktiskt såg lite irriterat ut. Förstod på henne att det inte var lönt att försöka lirka sig ur förhandlingen huruvida det behövdes plåster eller inte så vi klippte till ett snyggt litet plåster och poff!! så mådde fingret bättre. Medan jag dricker mitt morgonkaffe konstaterar Tilda "Killarna på dagis måste vara snälla mot mig nu när jag har plåster" Blir full i skratt. När vi kommer tillbaka nämner vi detta för fröken med att killarna måste vara snälla nu för hon har plåster. 

Fröken: Ja, vi måste ju alltid vara snälla mot varandra

Tilda: Igår puttade M mig

Fröken: Ja, vad gjorde du då?

Tilda: Puttade tillbaka

Fröken: mmmm

Här bryter jag ihop, herregud va hon e rolig min tös!

 

När jag kommer ut från dagis rusar Casper fram till mig och är själaglad! Han är ute o leker i regnet! Han och L har likadana regnställ!! Kolla mamma!! Ja, häftigt!! "Kom nu Casper så leker vi i vårt torn!!" och båda grabbarna springer skrattande därifrån. Här får jag en tår i ögat samtidigt som jag ler stort och vinkar töntigt. Älskade Casper. Stora duktiga Casper. Min lite speciella Casper. Han har en vän på skolan att leka med och skratta med. Idag värmde det lite extra i ett trött mammahjärta.

Man upplever den bara en gång, ja alltså per barn. Sitt barns allra första skoldag. En rätt häftig känsla. För alla tror jag. Vi föräldrar fick gärna vara med mellan 8.10 och 9 sen ville dom ha barnen för sig själva. Naturligtvis var det något man då skulla komma överrens om med barnet innan. Pratade om detta med Casper igår. "Vill du att jag är med dig dig en stund i skolan i morgon eller vill du vara själv med dina kompisar?" "Själv! Med min kompisar!" Eh, ok. Får väl se om han ändrar sig. Där står vi sen, på skolgården. Tilda klänger runt i klätterställningen, häftigt o vara på de stora barnens lekplats. Casper leker runt med några kompisar. Klockan ringer in. "hejdå mamma!!!" Alla drar sig mot dörren, alla små sexåringar och deras föräldrar. Casper ställer sig i kön in. "Ska jag inte följa med med dig in en stund då?" "NEJ mamma!! ÅK nu!!" Jaha. Snopen. Stolt. Lite tårögd. Lättad. Stora killen. 

 

Så då hade jag och Tilda en hel förmiddag ihop! Vad gör vi? Tar varsitt tuggummi och drar till Varberg och shoppar på H&M. Gympakläder till Casper, linnen och byxor till mig skulle inhandlas. Att vara i en klädaffär med Tilda är... spännande... påfrestande... Hon ser klädaffären som världens häftigaste ställe. Långa gångar man kan springa i. Grottor man kan gömma sig (gömma sig bakom alla kläder). Hinder att ta sig över (klättra på diverse podier). Massa konstiga människor att hälsa på (ta i hand med skyltdockor). Inte lätt att ha ett öga på kläderna och ett öga på barnet.... Jag rafsar ihop en hög med kläder som ska provas. In i provrummet och vi hinner väl in sen tappar Tilda sitt tuggummi på golvet. "Du stoppar INTE in det i munnen igen!" Sliter tuggummit ur näven på dottern. Jaha, och nu då. Dåligt med soptunnor i provrummet och jag står i bh.... Jag skulle bara låtsats att jag inte såg att det hamnade på golvet så hade jag inte haft problemet. Då hade hon fortfarande tuggat på sitt tuggummi. Men nu stod jag där med tuggummit i näven och med förbudet att hon inte fick stoppa in det i munnen igen. Lägger det på min sandal så länge så kommer jag ihåg det. Hoppar i ett par byxor. Ser jag ut som en korv? Kanske om jag kommer upp på tå lite så blir d bättre? Kliver i sandalerna. Ja, det blev lite bättre. "Mammaaa, tuggummit!!" Fan. Tuggummi under foten. Lägger tuggummit i ett hörne så länge, det ska med ut och slängas senare. Provar vidare, nästan inget passar. Vi får gå och hänga tillbaka lite Tilda. Väl ute i butiken igen kommer jag ihåg tuggummit. Fan. Tack o lov hade ingen klivit in i hytten och jag kunde diskret plocka upp tuggummit igen och slänga det i närmsta soptunna. Man lämnar inte tuggummi hur som helst. Så är det bara. Men nästa gång får det slängas INNAN vi går in i butik...

Ni har säkert märkt att jag skriver inte lika mycket med glimten i ögat här längre. Helt naturlig orsak egentligen. Men en orsak man egentligen kanske inte pratar så mycke om. Utåt ska man ju hålla upp en fasad, en "jag mår super, har ett perfekt familjeliv och älskar hushållsarbete"-fasad. Det är inte så just nu. Jag är mitt inne i det där stöket och böket som kallas verklighet som kanske inte alla vill tala om, eller höra på snarare. Ni som inte vill läsa om det kan faktiskt ta och lämna sidan nu för jag måste få ur mig skiten.

 

Ni vet hur mycke vi har farit runt med Casper till logoped, hur många samtal vi haft med dagis, pedagog och psykolog. Vi hamnade till sist på habiliteringen. Nu har han en diagnos. Fragilt X. Nu har Casper en mild form så han kommer klara sig bra jämfört med många andra barn. Men man börjar inse vad detta komma kräva av oss som föräldrar i extra tid. Tid som en väldigt energisk treåring just nu lägger beslag på. När man har läst på om det här syndromet och applicerar den på Casper får man en helt annan förståelse för alla hans små egenheter och vad han behöver. Frustrationen ser inga gränser när man försöker hjälpa honom och treåriga Tilda kommer och "förstör" på olika sätt. Något som hade kunnat vara en vanlig trotsdiskussion mellan mig och treåringen eskalerar ofta och vi skriker på varandra istället. Moget. Mogen vuxen. Absolut. Jag är mäkta stolt över mig själv efter varje sammandrabbning. Jag räcker lixom inte till. Men det här är ju vår vardag. Lös problemet lixom... Hur svårt kan det vara?

 

Jag blir också utredd för tillfället. Inte för mina bristande färdigheter vad det gäller moderskap utan mitt blodtryck. Efter att man tagit blodtrycket på mig var 20:e minut i ett dygn insåg dom äntligen att det faktiskt ligger lite högt. Tack. Det tog bara tre år. Skönt att höra. Nu ska det utredas varför. Ännu en gång har det tagits blodprover. Ännu en gång ska jag till hjärthuset och bli idiotförklarad. Ännu en grej att ha i huvet och passa tider till....

 

Vi har kört vidare med renoveringen här hemma i sommar. Det gör att allt annat hamnar på efterkälken. Tvätt, städning, rabatter och gräsmatta. Håller på med att så sakteliga jobba ikapp men barnen och hundarna behöver sin tid också, kan inte bara jobba när jag är hemma. Prioritera. Hela tiden måste prioritera. Prioritera barn, prioritera hundar, prioritera hushållet men på ett vis så man får gjort lagom mycke så både mamma och barn håller sig nöjda...

 

Mitt andningshål är löpningen. Jag lärde mig vad myslöpning var när jag och Louise tog en tur i bokskogarna och jag lärde mig att dra ner på tempot. Där hittar jag nu lugnet. Men jag har ett mål att träna för. Lidingöloppet. Tog äntligen tre mil på en träning för ett tag sen. Lyckan var total. Äntligen gjorde jag något bra! Och för MIN skull! Några veckor senare gjorde jag ett personbästa på milen. Den där lyckan igen. Men när man uppnått några mål i träningen är det svårt att hålla uppe motivationen och träningen blir ett måste. Lösningen blev två veckors semester från löpningen och bara en mysrunda som inlagd träning. Nu börjar motivationen komma tillbaka. Det blir en långtur idag.

 

Så ni kanske förstår. Det är inte lätt att skriva om vardagens små misslyckanden med glimten i ögat när man är trött, har huvet fullt och inte riktigt kan se humorn i alla krigen själv. Men man kommer väl ur detta med. Det är svårare och svårare att skratta åt sig själv. Blir bara frustrerad. Men nu tar vi en sak i taget, så kommer man nog dit snart me..... och bloggen blir väl lite roligare då med ;) Nu hittade Tilda munspelet... jisses....

Ja, nu har man då haft semester.... Den började inte riktigt som jag tänkt mig. Ett djupt hål i semesterkassan hade borrats med hjälp av det lyxhotell som våra hundar vrångt ville checka in sig på. Det var väl den intravenösa cocktailen dom var ute efter och vad gör man inte för att hålla sina vovvar nöjda.... Så alla eventuella utflykter jag hade tänkt göra fick helt enkelt bara suddas ut. Men en semesterplan vägrade jag att ställa in. I år skulle jag minsann till Sandhamn. En måndag packade vi in oss i bilen och drog iväg. Det är en lång biltur att göra själv med två barn men deras ögon när vi kom till hamnen och dom insåg att dom äntligen var framme vid båten! Dom skulle åka båt!

 

Sandhamn är väldigt speciellt. En liten, liten stuga. Där trycker vi in oss 5 vuxna, 2 barn och en hund första natten. Vi pratar om en stuga som e typ 3x4m. Två våningar. Trångt. Underbart. Den här veckan fick jag lära mig att slappna av igen. Glömmer lixom lite hur man gör ibland. Ungarna fick flytvästar på sig så fort dom gick utanför dörren. Såg jobbigt ut men dom älskade det. Dom fiskade (lite klurigt att få fisken o nappa när det är en sten på spöt istället för krok, men fantasin var det inget fel på), håvade fisk, klättrade på berget och grävde i sanden i strandkanten bland båtarna. Att gå in till hamnen o köpa glass var dagarnas stora happening. Vi bara myser i den här jäkla stugan och på bryggorna utanför men man lever verkligen på varandra. Det är lixom skönt att komma hem igen. Vi har haft det så mysigt. Skrattat mycke ihop den här veckan. Många roliga kommentarer ur treåringens mun. Men att stänga toadörren om sig och ställa sig i en lååång varm dusch satte igång hallelujakören i huvet på mig när vi kom hem. Tänk er känslan lixom, nästan på film, man njuter och hör lixom en avslappnande musik. Sen stängs den av, abrupt, med ett sånt där skrapande ljud som det gör på film när man vaknar upp ur nåt väldigt abrupt, dotter kommer in och utbrister "Det är bajs i trosorna mamma!" Välkommen hem lixom....

 

Veckan har verkligen handlat om att jag ska landa lite. Jag har inte tagit ett löpsteg på hela veckan, inte jobbat med kroppen över huvudtaget, inte passat några tider, inte någonting.... lixom... men dom hjulen snurrade igång med en väldigt fart när jag la huvet på kudden hemma på fredagen. På måndag drar det igång. Jag får inte glömma det och det och det då... Men innan måndag ska jag hinna med detta och detta med. Hade varit bra att vara ute o springa en sväng me... men nä, hinner nog inte det, får kanske ta det på tisdag, eller onsdag eller..... ja ni fattar.....