Det är dags...
Ja, nu är det faktiskt dags att vi har ett allvarligt snack om vissa saker och ni kommer säkert under den här läsningen tänka "aaaaahaaaa, that´s why!" och förstå varför jag har varit som jag har varit...
Känsliga läsare varnas, eventuellt kan jag lixom hårddra det och säga att ni karlar som läser detta, ha ett öppet sinne....
För något år sedan förstod jag att jag kanske inte är riktigt som jag ska. Och alla andra bah "herregud, det fattade vi för länge sen!" HAHA! Nä, allvarligt nu. Jag märkte en rätt skarp beteendeförändring på mig själv och inte i positiva ordalag, några specifika veckor i månaden. Kommentaren "Va e d me dig? Har du mens eller??" kan inte vara mer fel och okunnig. Det är inte NÄR man har mens som man är otrevlig att ha o göra med, tro mig. I alla fall, i samma veva som jag började förstå detta började jag också läsa på mer kring sonens diagnos och vad det kan ha för betydelse för mig som bärare. Tydligen kan det vara så att jag har större risk att hamna i förklimakteriet som premutationsbärare. En liten glödlampa tändes nu ovanför mitt huvud. Är det möjligt att det här fruktansvärda humöret kan ha en orsak eller förklaring? jag började läsa på och jag kände mer och mer att jag ville ta tag i att utreda detta och sökte mig därför till Klinisk Genetik där prover togs och man konstaterade att jag var bärare inom det spannet där riskerna för diverse olika "sjukdomar" eller symptom var förhöjda. Jag frågade lite kring just förklimakteriet och hon svarade med en motfråga "hur mår du?". Just den dagen mådde jag bra och kände att jag kunde sparka världen i arslet med min awsomeness men jag hade ett färskt minne av mitt utbrott gentemot Tilda för ett par dagar sen, så svaret blev "Idag mår jag bra, men om tre dagar kommer jag vilja lämna min sambo och flytta in i en lägenhet tillsammans med min hund och så kan jag ha barnen var tredje, var fjärde eeeeh månad...." Vi pratade om andra symptom och hennes svar på mina frågor var att det nog inte var förklimakteriet men med tanke på mitt mående måste jag söka hjälp hos gynekologin... typ nu....
Att bli tagen på allvar, och detta över telefon, var en befrielse och motiverande. Jag skulle söka hjälp. Alla känslor jag kunde ha på en dag, framförallt mina aggressiva känsloutbrott eller mitt gråtande på toaletten, var inte normala. Känslan av att inte orka umgås med människor, känslan av att hundarna och deras träning är helvetet på jorden, känslan av att min karl är värdelös och helt utan känslor gentemot mig och vårt liv tillsammans och känslan av att barnen gör ALLT för att irritera mig och lyckas med råge, dessa känslor var inte normala. Speciellt inte när de kommer så tydligt i min cykel, två veckor varje månad... Tänk er det, att leva med den typen av aggressiva, rastlösa och ledsna tankar och känslor två veckor varje månad.... Må så halva året för att kanske orka samla ihop spillrorna, hitta ny energi och kanske le lite det andra halvåret.... När jag bara någon dag senare tog sönder en tallrik medan jag skrek ut min frustration över Tilda, att hon inte plockade undan diskhelvetet så valpjävlen inte försökte gå upp på bordet som har blivit helt jävla förstört av allt det förbannade ätandet och kladdandet för att ingen utom jag i det här jävla hushållet någonsin använder en trasjävel!! , då förstod jag att jag behöver hjälp och d kvickt.
Jag fick träffat en fantastisk kvinna på Gynekologin i Falkenberg. Hon tog mig på allvar. Direkt. Hon skrev ut antidepressiva. Direkt. Jag hämtade ut dom och började ta dom. Direkt. Nästa dag var jag en annan människa. Hjärnan vilade och jag kunde se höstfärgerna. Jag kunde gå en hel promenad utan att rycka i kopplena och bli förbannad. Jag kunde umgås och skratta med mina barn. Efter ett par dagar på medicinen började energin komma tillbaka. Det är så här jag vill må....
Jag kom in i ett underbart flow och var lite rädd när jag sedan skulle sluta med tabletterna efter två veckor, om monstret skulle komma tillbaka, men nä då. Energin var istället om möjligt ännu bättre. Jag har mått så bra så jag tänkte att herregud, fortsätter det så här behöver jag ju inte ta några tabletter nästa cykel. Så jag har väntat med det. Mått bra. Rent av fantastiskt. Så jag såg inte det komma. Jag kände inte av tecknena av stress och rastlöshet som ändå pockade på uppmärksamhet. Så idag slet sig monstret och återigen stod Tilda där och fick ta allt och återigen stängde jag sen in mig på toaletten med sämsta samvetet och storgrät. Fan. Hur kan jag vara så här hemsk?! Jag är en fruktansvärd mamma som skriker på mitt barn på det här viset. Jag får ett mess från Tilda "förlåt" och jag börjar om möjligt gråta ännu mer. Jag är en så jävla hemsk människa.
Det är först efter en liten stund som allt sköljer över mig. Acceptansen. Jag har PMDS. Jag måste acceptera det. jag måste förlåta mig själv för det. jag styr inte över det, det styr tyvärr mig. Men jag kan hålla det borta om jag sköter mig, har koll på min cykel och accepterar att jag har diagnosen och behöver ta tabletterna vissa veckor för att fungera normalt i vardagen. Ett nederlag.... Men ett ännu värre nederlag skulle vara att inte acceptera det och hantera det. Nu ska jag göra det. Jag har känt på hur underbart jag kan må, hurdan mamma jag kan och vill vara och hurdan hundägare jag kan vara.
Jag vet att det är många fler än mig som lider av PMDS men det är inget det talas om.... Men nu tar jag bladet från munnen, pmds är skit, men man kan få hjälp och det är ok att be om den.
