Känslomässigt vrak
Ja, jag vet faktiskt inte va jag ska säga. Att man kan vara på så många olika nivåer av känslor under en och samma dag och klockan har inte ens slagit två på eftermiddagen ännu. Hade jag inte ett löppass inbokat ikväll så hade vinet åkt fram redan nu.
Jag börjar dagen med att lite kliva i min privata jobbmundering. Torsdagarna är min dag då jag jobbar och pluggar hemifrån och då tycker jag om att klä mig lite jobbmässigt, asså lite vardagssnyggt. Jag känner mig effektiv och proffsig då. Tramsigt, jag vet, men jag får ju saker och ting gjort då i alla fall. Packar in ungarna och Lystra i bilen för att åka till veterinären där jag tyckte att hela besöket lixom blev lite luddigt. Då klev den där proffsiga madamen fram i mig och tryckte på några saker som jag hade funderat över och ifrågasatt. Hade jag inte gjort det hade jag gått därifrån med ett större frågetecken än när jag kom dit och 1000 kronor fattigare utan att fatta varför. Kände mig rätt bra och gav mig en klapp på axeln för att jag var så där "jobb-skärpt" idag.
Sen lämnade jag ungarna och åkte hem för att fortsätta. Det skulle ringas lite samtal,pluggas och även se till så att personalen på jobbet kom åt de dom behövde så att jag kunde släppa det och inte behöva flänga in till stan en gång till. Men att ringa de där samtalen, det är jobbigare än man tror. Då man ska be om hjälp av främmande människor för sin egen vinnings skull. Jättesvårt. Satt och laddade, kollade info och telefonnummer i evigheter och till slut vågade jag ringa.... och fick prata in på mobilsvar.... Snopet... Och allt kring mitt vanliga jobb mynnade inte riktigt ut i det jag hade tänkt mig. Och fokuset på pluggandet var som bortblåst. Istället kravlade det sig in en massa tankar kring barnpassningen i höst. Alla dessa tankar; jobb, plugg, barnpassning, resor, löpning, började tumla om varandra i huvet och allt blev till en negativ sörja och kom ut som salta tårar som spädde ut den goa såsen i Jimmies köttgryta som jag hade värmt till som lunch. Struntade i allt och gick ut på promenad med hundarna med en pod i öronen men fann mig själv att bara uttråkat sätta den ena foten framför den andra medan alla negativa tankar surrade i huvet och fler tårar trängde på. Kommer inte ihåg vad podden handlade om.
Åker och hämtar barnen och det verkar som om de på något vis känner att det inte riktigt är läge att tjafsa med mamma idag. De följer snällt med.... När jag kör in på gården ringer telefonen igen och det suger till i magen. Det är människan jag ringde innan där jag fick prata in på mobilsvar. Nu gäller det! Och det ska ja jäklar i min låda ha kred för, jag är en jäkel på att samla ihop mig, sätta dit smilet och jobba hur nedbruten jag än är och inte låta det synas igen förrän jag är själv. Och det bästa är att när man gör det så lurar man sig själv. Har ni testat det? Att le tills kroppen själv tror på att man är glad? Det funkar faktiskt. Och efter det här samtalet kände jag mig så jäkla bra! Jag hade tagit kontakt, jag fick positiv respons och nu har äntligen pluggandet som stått still ett tag, tagit fart igen! Det är möjligt att räta på axlarna igen och fortsätta ta tag i den här dagen! Allt annat man tänkt på förmiddagen känns så löjligt nu. Jäkla hormoner.... Eller vad ska man skylla på? Nu tar vi en kopp kaffe och ser till att stanna på den positiva banan!
Hur tänker jag?...
Sitter i soffan med mitt morgonkaffe och pratar med Jimmie om vad vi har att göra under dagen. Söndag är min långturs-dag, alltså den dagen i veckan jag satsar på att lägga ett par timmar på löpningen. Med en suck erkände jag att det var den dagen och jag kände inte alls för det. Jag var inte alls motiverad. Bara att tänka ut en runda och fundera över hur långt jag borde springa idag kändes så långt borta. Jag är inne i en enorm motivationssvacka.... Men då drar jag mig till minnes att jag blev tillfrågad att hänga med ett gäng ut o springa i Åkulla på kvällen men jag hade tackat nej då vi var bortbjudna, men det blev inställt. Då kan jag ju hänga me dom! Kul! Frågar om det är ok och naturligtvis var det så. Tider bestämdes och då slog det mig med full kraft. Jag har bett om att få springa med ett gäng där åtminstone en har sprungit 4,2 mil snabbare än vad jag har sprungit 3 mil..... Hur fan tänkte jag här??
Nervositeten slog klorna i mig och dom höll sig fast resten av dagen.
Åkte iväg till Åkulla och drog igång radion på hög volym, koncentrerade mig på att sjunga me, allt för att inte tänka på vad som komma skulle....
Träffar gänget om fyra personer och så drog vi iväg. Lugnt tempo. Tänkte lite för mig själv med ett leende att det blir ju inte problem o springa två mil i det här tempot även om man springer i bokskogarna (aldrig flackt, bara upp eller ner eller j-ligt stenigt o svårsprunget). Första tuffa stigningen kom men det var inga bekymmer, jag hämtade mig fort och vi halkade tillbaka i det behagliga tempot. Gött! Sen kommer nästa backe. En helvetesbacke faktiskt. Lång. Brant. Asjobbig. Men tjurhuvet här tänkte att jag minsann kan springa hela vägen i den då det verkar som att vi ska tugga på i ett behagligt tempo. Vi tuggade oss uppför helvetesbacken men sen hände något. Nu verkade det helt plötsligt som att alla de andra fyra lixom bara hade värmt upp fram tills nu och tempot blev helt galet! Ja asså galet för att vara stenig stig i skogen där det antingen går upp eller ner eller är lerigt. Nu började jag fundera igen, va fan hade jag gett mig in på. Varför fick jag för mig att jag skulle klara detta? Hur kunde jag tro att jag skulle klara att hänga med det här gänget i två mil? Men jag kan ju inte gärna sluta nu, måste ju ändå ta mig tillbaka till bilen och vi var på punkten som var längst bort från bilarna på vår planerade runda. Nä, bara o bita ihop. Fram med hornen.
Backe efter backe. Mjölksyra. Flås. Nerför, skönt o vila i lugnt tempo nerför... Nej spring Terese! Annars hinner du aldrig me, du har inte tid att lata dig! Det här gänget släppte på jäklar i nerförsbackarna så det räckte lixom inte för mig att slappna av o låta benen rulla utan jag fick lixom springa på nerför också!
Ett snabbt vätskestopp vid tio km o sen var det bara att ösa på igen. Enligt planen skulle det vara minst åtta km kvar. Nu var det lite flackare och tempot låg stadigt på typ 5 o... äh, det gick fort. De sista tre kilometrarna var en pina. Jag var så vansinnigt trött i benen! Jag hade ork kvar, energin var inte slut men benen var sjukt trötta efter alla backar som jag hade vägrat att gå i. Men till slut kommer man ju i mål och då glömmer man lixom tvivlet och bekymrena och mjölksyran man har haft under rundan. Man är bara glad och så galet stolt över sig själv! Det var så roligt att springa med lite folk igen och det känns riktigt bra att äntligen blivit ordentligt utmanad i löpningen igen, på ett sätt som man sällan lyckas med när man springer själv. Hörde till o med mig själv tacka ja till en tur på torsdag igen. En längre tur.... Hur tänkte jag här???
Och sen... dopp i sjön.... Ljuvligt.
Sen satte jag mig i bilen. Trött. Darrig. Slutkörd. Lycklig.
