Dalaresa och Skidåkning
Spänningen inför vår tripp till Dalarna var olidlig och det var extremt energiska ungar som hjälpte till att packa på söndagen. Friheten man känner när man sätter sig i bilen och beger sig iväg är fantastisk. Konstigt egentligen. Jag ska ju ändå tillbringa 7,5 timme med två barn i en bil... Ensam... Men det finns inga duktigare ungar på denna jord än mina på att åka långt i bil. Jublet som stiger i bilen när de efter två timmar får reda på att de om ungefär två filmer ska få äta mc donalds-mat... ja asså ni fattar ju, dom är rätt lättroade.
När vi kommer upp till Leksand drabbades jag ändå av lite magknip. Där var inte mycke snö och jag hade lovat ungarna snölek och pulkaåkning. Lyckan var total när det snöade på natten och det var perfekt kramsnö för att göra gigantiska snögubbar. Även en dubbelpulka blev inköpt.... En dubbelpulka i plast håller inte för två vuxna. Bara så ni vet.
Efter ett par dagar i dalaland så dök lite fler släktingar upp och trivselfaktorn nådde nya höjder. En viss person övertalade mig också att vi skulle åka skidor. Började fundera på när jag stod på ett par skidor sist. Åtta år sen.... ÅTTA ÅR sen! Vi packade ihop oss och en jäkla massa grejer i två bilar och drog iväg till Granberget. Ungarna fick hålla sig med resten av flocken och åka pulka medan jag och morbror drog iväg i liften till högre höjder.... Solen sken. Snön gnistrade. I backen slappnade jag bara av och njöt. Halleluja.... Efter ett par åk och en korv senare så mumlar Casper till mig "Mamma, jag vill också åka skidor...." Eh va?? hörde jag rätt?? Vill min son prova något nytt? Med fart? Här gällde det att smida medan järnet var varmt. Direkt ner till skidboden för att hyra utrustning till båda ungarna.
Jag, ensam, skulle alltså lära två ungar att åka skidor på en timme. Jag menar hur svårt kan det va? Det är banne mig inte lätt. Första bekymret är ju liften. Hur fasen ska jag få med ungen i liften utan att vi ramlar? Brukar ha fullt upp med att ha koll på mig själv och nu ska jag även få med mig en liten individ som aldrig stått på ett par skidor förr? Började med Tilda då hon är lättast att styra upp. Detta ledde ändå till platt fall när vi skulle av liftjäklen. Men dotera är tapper och lät sig inte skrämmas. Med mina stavar framför sig tog vi oss ner. Tog nästa barn och den här gången gick det bättre med liften. Dock var det svårare att ta sig ner med Casper då han inte alls har samma kroppskänsla. Ni kan ju tänka er träningspasset man får... Man får ploga järnet för att inte störta ner för backen så det är med en viss krampkänsla i benen man tar sig ner. Sen så står man ju lite lätt böjd över barnet med stavarna framför sig som då spärrar att barnet far iväg. Tänk er då en klump på 25 kg som dessutom hänger på stavarna för att inte ramla.... Här kommer då en ny känsla för den här skidmamman, kramp i armarna... Har nog aldrig hänt förut när jag åkt skidor..... Men han tyckte det var SÅ roligt. Efter en timme var både ben och armar möra på den här mamman och det var skönt att ta ett åk för mig själv med morbror igen.
Nästa dag drog vi dit igen och det var återigen en fantastisk dag med sol och snö. Den här gången fick vi hyrt selar till ungarna med så de hamnade en bit framför mig. Mer lättåkt för mig och ungarna hajjade bättre hur de skulle ha kroppen. Men mamman ifråga fick istället ont på andra ställen. Det är banne mig tufft att styra upp en extra vikt i backen.... Huvudsaken är att ungarna tyckte det var riktigt roligt! Det öppnar ju upp nya dörrar inför kommande vintrar med kanske en o annan skidweekend.
Organiserat kaos
Jag återkommer ständigt till detta ämne, att hitta balansen i mitt liv. Att ta ner min krav något och ta dagen som den kommer.... Om man backar tio år i tiden och funderar lite kring mina krav då och sen tittar på nutidens krav så är det en ENORM skillnad. Men det är fan inte lätt att hålla kraven nere. Viljan att ha ordning runt mig är enorm, orken är desto mindre och motivationen finns knappt alls. Det är banne mig inte lätt att vara halvpedant och leva med dom individer, tvåbenta och fyrbenta, som jag lever med.
De fyrbenta är experter på att dra in grus, pinnar, fälla hår och slabba i vattenskålarna så det är droppar över större delen av vardagsrummet. Eller droppar e kanske egentligen fel ord. Pölar är nog mer rätt....
De tvåbenta försöker man ändå styra upp en del men när man kommer hem på kvällen och matrummet ser ut så här......
Då gäller det att djupandas, blunda lite grann och försöka nonchalera det. Det är inte värt att lägga energi på när man har haft en heldag på jobbet.
Jag tror också att jag lyckas dölja min pedanthet rätt så väl. Jag går inte upp i atomer när jag hela tiden får sopa av fötterna mot byxbenet för att dom är fulla av grus.... Eller jag gör inte det nu längre i alla fall.... Men jag vill.... Däremot så kan jag ändå överraska lite genom att plocka fram den här typen av människa lite då och då. Att jag inte kan hålla ordning i huset har jag accepterat men en sak som jag har hållt fast vid är hur sängen ser ut. Nu tänker ni överkast, fina kuddar och snyggt bäddat. Fel fel fel. Jag bäddar ALDRIG! MEN, jag har vansinnigt svårt för att bädda nytt med olika påslakan och örngott. Dessa ska vara av samma sort. När min sambo insåg detta för bara ett par månader sen trodde jag att ögonen skulle hoppa ur skallen på han. Men ja, så är det. Det är en liten tvångsgrej jag har. Matchande kuddar och påslakan. Punkt. Ni kan ju tänka er min ångest när jag inser då att ett av mina bästa påslakan är borta. BORTA! HUR FAN KAN ETT PÅSLAKAN BARA UPPHÖRA ATT EXISTERA!!!????!!! Helt plötsligt har jag bara ett påslakan av det setet. Fetglöm, att jag kommer bädda med det fler gånger.
Men på en plats i världen får jag vara den ordningssamma Terese jag gärna vill vara. På jobbet får jag löpa linan ut. Där gäller det att hålla ordning för att vara effektiv. Älskar den kombinationen! Effektivitet och ordning! Halleluja!
Tacksam för förändringen
Det är nu över ett år sen som jag satte igång med Forever och vilket år det har varit. Jag gick in i detta med tanken att detta skulle vara en perfekt hobby där jag fick ihop lite extra slantar. Istället har den här hobbyn vänt upp och ner på mitt liv totalt. Dock inte till ett rörigare liv utan till ett bättre liv! Ett liv där jag har riktigt roligt och inte bara ränner runt i ekorrhjulet. Det var detta jag behövde för att kunna ta mig ur det.
Jag har blivit tvingad att göra saker jag är obekväm med för att ta mig framåt. Då har jag vuxit. Jag har blivit erbjuden att göra saker som har skrämt mig, jag har nappat på det. Då har jag vuxit. Jag insåg hur mycket jag själv vill engagera mig i hälsa och välmående på alla plan och anmälde mig till en utbildning. I den har jag vuxit. Jag har även lärt mig ännu mer om mig själv. Den har också fått mig att vrida och vända på "problem" jag har haft, hjälpt mig att hitta lösningar. Då har jag vuxit. Nu slår jag snart huvet i taket, så mycket som jag har vuxit ;)
Forever, min fantastiska coach och alla nya kollegor man har fått under året har förgyllt min tillvaro, inspirerat mig och utmanat mig. Precis en sån fläkt som jag behövde i livet, just nu.
Jag vill med detta inlägget också tacka alla mina nära och kära som har hjälpt mig och stöttat mig i den här uppstarten genom att komma på visningar, ha visningar hemma hos sig och använda sig av produkterna från min butik i sin vardag. Utan er hade jag aldrig fortsatt och upptäckt den här nya världen och så mycket av mig själv. TACK till er....
Nu vill jag fortsätta utveckla mitt företag både genom Forever och som Certifierad Hälsocoach. Jag hoppas på fortsatt stöd och hjälp av mina nära på den resan.
Vilket häftigt år det har varit. Ett år av tankeställare, utmaningar, skratt och inspiration. Tänk att hela den här personliga utvecklingen började med en gul dunk med en grönsak i....
