Tettelisa

Lite förkylning stoppar inte min lilla tös! Nädå! Idag var hennes rätta jag åter tillbaka. Det är extra roligt att visa den sidan när mor lilla inte har ork nog att engagera sig utan blir arg rätt så medesamma.

 

Sopskåpet har öppnats och stängts 74 gånger idag, tack o lov har inga direkta skräpattiraljer östs ut.

 

Det har tagit hårt på våtservett-paketet på köksbordet idag... Dom har damen använt till att damma med... och torka näsan.... och sen damma.... jajja, så höll Casper också på när han var liten.

 

Casper har fått ett antal blåmärken idag. Slag, nyp, leksaker och flugsmäck har antastat hans kropp. En redan dunderfökyld Casper blev gnälligare än vanligt...

 

Lyckades hindra henne från att stoppa ner nävarna i toaletten innan jag hade hunnit spola efter Caspers nr2-visit, poäng till mig!

 

Hon fick en skål med liiite vatten i och en visp när jag o Casper skulle göra smet.. tur att det bara var vatten i, det var ju lätt o torka upp ;)

 

Maten är inte vidare god när man är förkyld och har därför tendenser att hamna lite överallt i köket om den serveras till Tilda. Jag har torkat av skåpen nu....

 

Skulle leta fram en påse i en låda. Ni vet såna där smörgåspapper, såna små ark man lägger mellan smörgåsarna när man packar ner dom?? Det ligger typ 7000 såna i en frp... Förpackningen var tom... Innehållet i lådan var täckt av såna ark... 5373 av dom är tillbakalagda i kartongen, resten har bekantat sig med matresterna i soporna....

 

Men nu sover båda barnen. Är väl inte nöjd över mitt dåliga tålamod idag men äh, jag ville verkligen sitta ner och dricka mitt kaffe ifred.... Gott var det och satt ner nästan hela tiden gjorde jag... Ny dag i morgon!! Tjejkväll!!

Lite smådött här på bloggen men det har varit fullt ös! Tilda har börjat på dagis. Hon skolas in för fullt. Funkar det? oooojaaa. Har aldrig fått en chans o säga hejdå till henne, sånt trams har inte hon tid med ;) Dagis har fått alla rättesnören som en mamma kan ge.... Det blev inte så många me Tilda...

 

• Hon stoppar ALLT i munnen
• Blir hon arg slänger hon sig bakåt men hon verkar ha stålskalle så bara vänd ryggen till
• Tittar man inte på henne löser hon det mesta själv
• Ja, sele och lina är tillåtet

Blev påmind idag om hur tufft och hur ljuvligt det kan vara att vara mamma. 

 

Det första jag läste på facebook idag var hur en bekant till mig "skrek" ut sin trötthet och frustration över en gnällig nykomling i kombination med hennes äldre son som behövde stimulans. Herregud. Jag kastades tillbaka till minnena när jag själv satt och bara grät i soffan här hemma med en unge vid bröstet och det dåliga samvetet mot Casper. Då var jag ändå säkrare på mig själv i min roll som mamma än med Casper. Ändå känner man så. Ändå är man så ledsen. VARFÖR PRATAS DET INTE OM SÅNT HÄÄÄÄÄR????? När jag satt fängslad i soffan med Tilda vid tutten så surfade jag runt en hel del och hamnade in på ett par bra bloggar som hjälpte mig att ta mig igenom mitt rosaskimrande helvete. Bloggar där mammor inte skräder orden. Ärliga bloggar. Som talar om hur det faktiskt är att vara småbarnsförälder och att det är ok att ha alla de känslor man har, bra och dåliga dagar.

 

Casper har alltid varit ett väldigt enkelt barn. Väldigt snäll. Men när han var tre månader var han sällan nöjd. Hungrig alltid. Sov hela nätterna men nästan inget på dagen, bara gnällde. Amma mer! Då kommer det mer mjölk! Amen va fan??!! Jag satt i 45 minuter, hade paus en timme och sen på det igen i 45 minuter. Hela dagen höll jag på så! O så åkte Jimmie till Jämtland. Jag promenaderade med hundar och unge. Ungen skrek och jag grät. Vem pratade jag med om det?? Ingen. 

 

Tre år senare är jag där igen. Som sagt, bekvämare i min roll som mamma, men låst i den förbannade soffan ammandes. Och en treåring som så gärna ville ha mammas uppmärksamhet. Tack Gud för att Casper inte hade nån typ av treårs-kris då. Jag hade blivit tokig. Ändå kom alla känslorna och slog ner en i golvet. Där satt jag med pattarna konstant i vädret, skrek o svor varje gång jag la till henne till bröstet och såren sögs upp igen, ammade, ammade och ammade och sen slängde vi in en mjölkstockning på det och ungfan var fortfarande inte nöjd! Vad gör ja för fel!!?? Den här gången var det dock inte så tabubelagt att det var jobbigt att vara mamma. Jag visste hur det hade varit med Casper, jag vågade prova olika möjligheter utan godkännande från typ bvc, jag hittade bloggarna som hjälpte mig och jag hade flera runt omkring mig som visste hur tufft det kunde vara, och som jag kände att jag kunde vara mig själv me, vara öppen om hur jag kände det. Jag hymlade inte om min längtan att barnen skulle växa till sig så man kan prata ordentligt med dom. Den bästa kommentaren jag någonsin läst var på en av de bloggarna som hjälpte mig "jag är nog helt enkelt inte nån bebismorsa. Vill du ha kaffe?" Så enkelt är det faktiskt. Alla är inte det. Jag är inte det. 

 

Varför ska det vara så svårt att prata om jobbiga förlossningar, jobbig amningstid, alla krav man känner som mamma??  Varför förbereds man inte på det på mvc?? Varför är alla tidningar fulla av allt gulligt man ska göra med barnen osv osv osv osv. En vän sa till mig en gång "Man vet ju knappt vad som händer! Dom åker in till förlossning och sen kommer dom ut som en lycklig familj genom bb-portarna. Ingen pratar om tiden däremellan!" Hehe... hon fick hela storyn... från båda gångerna.... 

 

Vi måste hjälpas åt mammor! Belys det jobbiga också! Inte bara allt gullgull och rosa lull lull, vi vet ju alla att så är det ju inte alltid... men inte alla erkänner det...

Halv åtta ringde klockan. Allt för att tajma frukost och lunch innan loppet. Idag skulle det ske. I dag skulle jag få revansch på min kassa tid på göteborgsvarvet.

 

Kvart i tio begav jag mig mot Halmstad. Ju närmare Halmstad jag kom ju nervösare blev jag. Hur skulle detta gå? Skulle foten hålla? Skulle knäet hålla? Skulle jag kanske kunna pressa ner tiden under två timmar åtminstone? Förhoppningar och rädslor omvartannat.

 

Väl på området började jag slappna av. Det får gå som det går. 12.00 gick starten. Iväg! Sprang de första två km utan problem. Kroppen kändes pigg. Tempot var lagom. 5.15 typ. Så snubblar jag. Fan. Han tänka "Där rök foten igen". Snubblade nämligen med vänsterfoten men det var ju då högerfoten som fick ta stöten så det gick bra. Efter en km till tappade jag en av min flaskor i bältet. Men va fan?? En snäll löpare plockade snabbt upp den och likt en stafettpinne tog jag emot den och fortsatte springa. Men det här gav mig helt klart dåliga vibbar. Mycke krångel på kort sträcka. Men sen gick allt bra. Kroppen var fortfarande pigg, inga känningar i foten. Men vid sju km kom det en slägga i huvet på mig. Fick "snackat" bort den med lite mental rappakalja och först vid 10 km gick jag en bit för att ta lite dricka.

 

Vi tolv km kom nästa slägga i huvet... Och den här blev jag inte av med... Gick och sprang om vartannat.Någonstans här springer jag förbi en åskådare som ropar "kom igen nu, inte långt kvar nu". Eh, jo, det är det faktiskt! Då skrattade han åt mig... Vid 14 lyckades jag snacka lite mental rappakalja igen och jag fick upp orken och lusten lite. Det var ju "bara" 7 km kvar! Men nä, här kändes det att jag inte hade hunnit ifatt med träningen efter förkylningar och skador. Hittade inte den mentala viljan och löparsteget igen. Men till slut kom den magiska skylten "500 meter kvar till mål" Halleluja! Äntligen såg man ett slut på skiten!

 

I mål. Trött. Lite besviken. 2timmar och 10 minuter. Men goa kramar av mormor och morfar som pallrat sig dit för att hejja in mig i målet! TACK! Behövde verkligen dom kramarna då! Tur att dom var där annars hade väl någon stackars funktionän råkat ut för ett svettigt kramkalas och det vet jag inte om det hade uppskattats.

 

Summan av kardemumman:

 

Det kunde nog inte gått bättre med min brist på träning. Foten höll. Fantastiskt fint lopp. Kommer att springas igen! Men på bättre tid... Slog åtminstone min kassa gbg-varvs-tid ;)

Ja idag har det blivit lite vardagslyx, med ett litet hallelujamoment.

 

Dagen började tveksamt med två lite gnälliga barn som gärna satt i sin mammas knä och mysade. Inte mig emot!! Så länge det inte är värre med dom än va det var i morse så myser jag gärna en stund ;P Dock började de repa sig bägge två med lite frukost i magarna. 

 

Sen började vardagslyxen ramla på. 

 

Jag fick en kaffekompis efter frukost.

Jag fick en promenadkompis efter kaffet

Jag fick lunchsällskap.

Jag fick (håll i er nu) handla ENSAM!!! Halleluja!! Dock är det lite förvirrande. På väg in till stan var jag nära på att utropa "Titta Casper, tåååååg!" när Öresundståget susade förbi. Just det, ensam i bilen. Upp me volymen på radion!! 

 

Väl framme vid affären skulle det slängas glasflaskor... åtta bärkassar... pinsamt... hello, alkotös!! Men ingen var där, kunde slänga ner flaskorna ifred utan att känna mig som en alkoholiserad småbarnsmamma ;) Det är lite tillfredsställande att slänga ner glaset i dom där iglosarna och riktigt höra hur de kraschar där på bottnen, hahaaaa lixom!

 

Sen var det pantning, inte lika många kassar, inte lika pinsamt.

 

Sen skulle jag handla... själv... flera gånger var jag nära på att börja prata högt för mig själv vad jag skulle hämta härnäst. Det var även väldigt mycke plats i vagnen och jag fick skanna själv... inte helt oangenämt! Och sen var det bara att skicka iväg ett litet sms när jag satt i bilen igen så var kaffet klart när jag kom hem.... och bajsblöjjan bytad! 

 

Tack mamma, för en skön och avslappnande dag!

Ja nu sticker dom fram. Dom där små djävulshornen. Psykladdningen har börjat. 

 

Dansen igår gick bra. Foten var trött efter tre timmar men hade inte mer ont idag än innan. Då vill man ju testa om den klarar stötarna från en löptur. Sticker ut utan några större förväntningar tillsammans med Lystra och Lova. Det blev liiiite längre än jag tänkt mig. Vi avverkade 9,1 km på 49 minuter. Sug på den. Tette is back in the game! Går nio km så bra, utan några direkta känningar i foten då ska jag fan utmana mig själv o köra 21 km på lördag! Kan ju gå skadad sen om det skiter sig, då har jag lixom inga fler mål det närmaste halvåret ;) 

 

Game on! På lördag kör vi. På lördag tar vi den där halvmaran! Yes!

Igår var Casper och jag på ge-kås. Det var längesen jag hade med barn dit... inget jag uppskattar... men han var tvungen att prova regnställ. Min duktige kille hänger på utan gnäll trots att det blir tid och övertid för mat. När vi ska ta den sista pinalen säger jag till min redige kille att han får välja en leksak nu för att han har varit så duktig. Jag går förbi spindelmannen, leksaksbilar och han är alldeles tyst... Sen kommer vi in på instrumentavdelningen. Nu vaknar han till liv. "Den mamma, oooohhh snygg!!" Trodde han hade fastnat för nån hypad keyboard eller trumma. Nä. En knallgul gitarr för barn över 18 månader med knappar, jobbiga melodier och en blinkande stjärna... Kollar priset... hade ju inte riktigt tänkt mig den prisklassen men ljuset i sonens ögon gick inte att ta miste på. Brottas lite med mammaförnuftet här. Liiite för dyrt... men å andra sidan köper jag nästan aldrig några leksaker till honom.... "Är det verkligen den du vill ha? Inte den här?" Fingrar lite på en liiite billigare sak. "Nä mamma, deeen!! Den ja mååååste ha!" Okej. Vi ryckte bort "try me"-fliken och Casper satte sig ner i vagnen och fingrade och spelade på sin gitarr. Nu kommer ju då kassamomentet. Köer överallt. Jag är liiiite allergisk mot köer. O så väljer jag lixom alltid fel... Vi hänger där i kön jag och Casper, han spelar på sin gitarr och jag facebookar. Lite prat om kissenödig och hungrig börjar stressa mig liiite grann. Då, plötsligt händer det, en kassa till öppnas och jag slänger mig dit, kommer först, kommer ut, halleluja!

 

Casper visar stolt upp gitarren när vi kommer hem och sitter och pillar med den resten av hans vakna tid. Inser att jag har skaffat mig problem inför morgondagen när Tilda upptäcker gitarren... Min morgon har komponerats med gitarren och en av Tildas gamla speldoser, ibland en åt gången och ibland båda samtidigt.... Casper sköter hanteringen av gitarren själv och bestämmer pedagogiskt och rättvist när det är Tildas tur att låna den. 

 

Ikväll är det dans. Sannex. Ska bli asaroligt! Tänkte att jag skulle ta det lugnt då min fot fortfarande är öm. Men så sticker tjurhuvet fram. Klarar den inte en danskväll så ska den inte springa halvmara på lördag heller. Kommer inte att komma ut på min test-runda av foten så testet får lixom bli dansen. Vet längst in i hjärtat att den inte kommer klara en halvmara. Den mår inte riktigt bra. Men så fort jag tänker dom förnuftiga tankarna blir jag sur och irriterad. Vill ju så gärna! O nu pissar jag blod me! SUR är jag!

Ja började dagen med att ligga o njuta lite i sängen. Casper gick ner för att gå på toa och sätta igång tv:n. Tilda satt i sin säng, pratade och lekte, nöjd. Nu skulle man ju bara vilja trycka på paus. Behålla den här känslan av äkta njutning hela dagen.... Men nä, upp måste man. Tog ett djupt andetag innan jag skulle hämta upp Tilda. Det brukar vara efter blöjbytet helvetet börjar. Blöjjan bytades relativt smärtfritt och sen gjorde vi Casper sällskap framför tv:n. Bestämmer mig för att sätta igång en maskin tvätt. Tilda börjar då tycka att det tar lite lång tid med frukosten och går helt enkelt till sopskåpet och rotar fram en gammal morotsstump. Hon är dock väldigt snabb på att slänga tillbaka den när hon ser att mamma tittar. 

 

Frukosten avlöper utan några problem och vi sticker då iväg för att handla lite. Får handlat mina varor och även en lite större apparat som min plan var att jag skulle utnyttja när Tilda sov... 

 

Handlandet går såpass bra så jag vågar släppa ungarna lösa inne på jobbet när vi kommer dit och väntar på att få pratat med Åsa. Båda ungarna sköter sig och mammans goda humör håller i sig. Jag blir mäkta förvånad när jag inser att jag fortfarande är på gott humör när jag går o lägger Tilda i sängen för hennes middagslur. 

 

Batteriet till min nya apparat hade inte laddat upp sig tillräckligt när Tilda väl hade somnat så jag fick diskat, fixat med tvätten, sopat av golvet och druckit kaffe. Sen var batteriet klart! Nu skulle apparaten testas! Den vibrerade lite väl mycke för min smak men lätt att använda och helt klart effektiv. Fick provat den ordentligt sen fick den laddas igen men vilken bra känsla jag har i kroppen nu!! Äntligen har jag min egen häcksax!! Fint blev det!

 

Nu ska det rastas hundar och sen blir det en tripp till ge-kås med Casper för att få provat ut lite regnkläder till min stora kille!

Ja idag blev det äntligen ett besök till Borås djurpark. En hårt lindad fot på mor lilla och ett glatt humör på ungarna. Underbar dag tillsammans med Becka och hennes goa ungar. Grabbarna sprang runt och kollade in tigrar, lejon, björnar, järvar, vargar, antiloper, elefanter, giraffer och bäst av allt, aporna! Busiga orangutanger bjöd på en ordentlig show i aphuset. Båda barnen somnade gott i bilen på vägen hem och en lycklig mor njöt av tystnaden. 

 

Min älskade pojk red på en ponny! Alldeles själv!! För d ville han!! Stolt mamma!!

 

Idag skulle det ske. Idag skulle jag ta en distansrunda. Sista distansrundan innan halvmaran nästa lördag. 

 

Jag och Christian skulle springa Ljungsjön och därefter skulle jag springa hem därifrån. Skulle bli en 15-16 km. Perfekt. 

 

Vi åker dit, Christian kör upp tempot och det är bara för mig att hänga. Får ta de första 7,5 km som temporunda o de sista åtta som nerjogg ;) trodde jag... Vid fem km trampar jag snett... knaak hör jag från foten. Fan. Det kändes. Vi gick en stund och jag tyckte det blev bättre. Kände att jag hade inte samma styrka så det gick i lugnt tempo i två km. Kände att jag kunde strunta i den erbjudna skjutsen hem, det här funkade ju! Kan ju mala på i lugnt tempo, det är ju nerför nästan hela vägen hem! Knak. En. Gång. Till. Foten visade hur mycke styrka den faktiskt hade och gav helt enkelt efter. Där fanns ingen styrka alls. Då tog Christian befälet i sa "Nu GÅR vi Terese!!" Jajaaaa.... Fan. Tjurig som fan klampade jag sista hunda metrarna till bilen. Det blev ingen distanstur för mig. Det blev ingen psykladdning inför halvmaran för mig idag... Fan. Nu ska jag vila mig i form till nästa lördag.... Alla som känner mig vet.... jag HATAR att vila mig iform.... Nää men ja ä inte bitter....

Ja idag fanns det en plan.... frukost, kaffe, springa, lunch, Tilda-sömn, Vallarna, kvällsmat, go natt.

 

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

 

Tilda började med att visa sitt rätta jag direkt på morgonen. Vi var alltså tillbaka i systemet "Mamma-kan-inte-gå-på toaletten-utan-jäkelskap-händer". Vi börjar med att jag vänder ryggen till min lilla dotter medan jag håller på o brer mackorna. Vänder mig om lagom för att se Tilda hälla ut en skål med havregryn o vatten över golvet. Skickade ut båda ungarna väldigt fort från köket. Resten av frukosten kom fram utan några större bekymmer. Dock skulle det krånglas under tiden. Vattenflaska åkte i golvet, smörgåsen skulle geggas in ordentligt i håret, gröten skulle man äta med handen och squeeeeza den ordentligt så den sipprar ut mellan fingrarna... Behöver jag säga att det var Tilda som hade de här fasonerna för sig?? När vi sitter o äter frukosten mullrar även åskan in och himlen öppnar sig. Listan blir alltså typ frukost, kaffe, springa, lunch... osv. Istället målar vi med vattenfärg (kritor till Tilda, ville hålla lite förstånd kvar i mitt huve) och sätter i pluppar i sån där hålig tavla. Tilda kunde ju naturligtvis inte nöja sig med sin igen utan skulle ha Caspers. Ska bli intressant o höra hur hon beter sig på dagis sen....

 

Vid ett obevakat ögonblick försåg sig lilla damen med en persika också. Möter henne med den gigantiska persikan i munnen, hon tittar på mig, tar persikan ur munnen, håller den med båda händerna, vänder sig om och springer järnet. Hon ville ha persikan.... Tittar på köksbordet. Tydligen så var den första hon tog inte god, den låg kvar på bordet med bara en tugga tagen... Den fick Casper ;P

 

Lunchen intogs och Tilda fick gå och lägga sig. Så sprack de minsann upp! Men blåste en del. Kände att det var skönt i blåsten även om det var varmt. Vi drar ut på springtur. Vi hoppar Vallarna för hundarna måste ut i vilket fall som, då kan vi lika gärna springa. Sagt o gjort. Vi smörjer oss med solkräm, trär på träningskläder och drar ut. Alla hundarna hänger på bra i fyra km, sen blir det lä. Kikar ner på den gamla fyrbenta tanten vi har. Hon är jättevarm. Börjar gå och vid första bästa vattenpöl stannar vi till, där lägger sig alla hundarna ner och dricker. Inget mer springande här så länge det är lä. Vi stannar till vid varje vattenpöl och sköljer nosar och mungipor. Tilda var inte nöjd över fartändringen men hon fick så snäll foga sig. När det var en km kvar hem kom vi ut i fritt blås igen och kunde springa hem sista sträckan. Bad i balja för barnen och ofrivilligt duschande för hundarna väntade när vi kom hem.

 

 

Ja igår var sanneligen en effektiv dag. Bara medan Tilda sov hann jag vika tvätt, hänga upp tvätt, olja trappan och måla naglarna. Hon sov en timme. För övrigt var det en dag med ännu mer tvätthantering, promenad med hundar, inhandling och ett kort träningspass. Sen var det dags för damen att göra sig i ordning för Ramshall!!

 

Ramshall var varmt, asasvettigt och skitroligt. Har ni gnussat? Det är lixom ingen jättehit vid normala temperaturer. Det är inte alls mysigt när det är asavarmt och asasvettigt. Man dansar ju panna mot panna. En smidig förutsättning bara där är ju då om man är hyffsat jämnlånga. Sen bryter det då fram lite svettdroppar som inte direkt stör utan ger lite extra glid på pannorna bara. Men är det asavarmt och asasvettigt så blir det inget "smidigt glid". Det blir snarare ett typ av vattenfall. Är man då också liiite kortare än killen så rinner ju hans vattenfall över på mig... ner i mitt ansikte... lite som ett mänskligt stuprör... Råkade ut för detta igår. Tack o lov dansade människan som en Gud och tog på en på ett sätt så man bara smälte som vax i händerna på han... Han fick svettas hur jäkla mycke han ville på mig.... Så tänkte jag första låten. När vi kom in på andra foxen började jag lite lätt få kallsupar och tackade snällt för dansen och sprang till närmaste handduk så fort låtarna var över. Där kom nästa problem. Dels att se. Svett i ögonen är asajobbigt. Sen att försöka torka ansiktet utan att smeta ner nyllet med sminket man hade för avsikt att ha runt ögonen, inte på kinderna... Tur att han dansade bra....

 

Jag överlevde. Kom hem. Såg till så Jimmie kom upp ur sängen, lyckades somna, sov ett par timmar innan det var dags att gå upp o fixa frukost. Det bästa med att ha dansat på kvällen så är frukosten dagen efter. Man har ju lixom inga depåer kvar i kroppen, man är vrålhungrig! Gröten smakar aldrig så bra som efter en rejäl danskväll!! 

 

Nu förbereder vi oss för Diggiloo. Jimmie sover på soffan och jag skriver ut låtar! CIAO!

Ja idag var det den utnämnda "Vi-dagen". Efter att inte ha brytt mig särskilt mycke om ungarna igår så var det nu dags att boosta dom ordenligt med en mamma-dos. Min duktiga kille (som numera kämpar med att sova utan blöjja på natten) var nere på toa själv, roade sin lillasyster och lät sin mamma "sova" till halv nio! Sen var det upp o fixa med tvätten och få i oss frukost så vi kunde bege oss till det där magiska stället. Det där stället som får ögonen o lysa på sonen bara man nämner namnet... Vallarna.... 

 

Det stora samtalsämnet på vägen in var ju naturligtvis att vi skulle mata ankorna. Sen pratade vi en hel del om va pappas jobbabil har för färg, att han jobbar i Göteborg, tillsammans med Christian och han bygger hus.... Sen var det tåg, många vagnar, går på rälsen... Ja... suck... det är inte så man behöver tänka så mycke för att klara av den här typen av diskussioner och samtalsämnen...

 

Väl på vallarna släppte jag båda ungarna lösa och båda stack iväg till lilla rutschkanan. Vi varvade det med lite gungning och grävande i sanden. Båda var glada, upplivade och roade! Även mamma lilla var road. Det var roligt med Tilda som börjar upptäcka lekplatsen mer och mer. Hon hittar nya vägar, nya sätt att leka med de olika ställningarna och Casper hakar på, roligt o se! Tyvärr så har vurpan i stora rutschkanan satt sina spår och det var inte lätt att få han att åka själv i lilla idag, men vi jobbar på det!

 

Efter en liten kik på alla djuren och lite korvbröd till ankorna bar det av till nästa grej som fick ögonen att lysa på sonen, chicken nuggets och pommes frites, japp, iväg till det gyllene M:et. Vi tog maten med oss hem och svullade i oss ordentligt efter en aktiv förmiddag. 

 

Fick fortsatt min städning medan Tilda sov. När hon väl vaknade fikade vi lite sen var det dags för den där principsaken som jag har lagt åt sidan... men med en lite twist. Jag stack ut o joggade med dubbelvagnen.... och TRE hundar. Japp, Bella fick så snällt haka på. Tanten behöver träna inför hösten så hon fick så snällt hänga med. Gick bra i o med att jag inte springer speciellt fort med vagnen och går en del. Tyvärr har då Casper fått lite av mitt jävlaranamma och bestämde helt enkelt att mamma INTE skulle springa hem, nä hon skulle vänster här... jaha... en liten omväg men det fick gå... bara o följa min träningscoach om jag nu är så dum så jag tar han med i spåret ;) 9,1 km på 1 timme, som sagt det går inte fort, men det är banne mig rätt jobbigt.

 

Hemma möttes vi av en förvånad och skrattande Jimmie. Han skakade gott på huvet åt min tjurskallighet att ta me ungar och hundar. Kommentar från honom. "Hade du me allihop?? Såg någon dig??" Va fan menar han me de??

 

Sovande barn och färdig med alla sysslor. Nöjd. Nu blir det popcorn!