Familjelivet
Ja, jag har nog aldrig varit med om någon värre berg-och-dalbana än familjelivet. Man tycker humöret kan svänga lite ibland i vanliga fall när man har pms och liknande. Släng in lite trotsiga ungar på det och stressen det innebär att få dom utanför huset i tid på morgnarna med gympapåsar, mössor, vantar och allt annat som den här årstiden kräver. Låt mig gå igenom en vanlig morgon med er.
Den börjar någonstans vid 03.00. Jag lovar mig själv varje kväll att den här natten ska jag gå in med Tilda i hennes egen säng direkt när hon kommer in. Problemet är att jag vaknar inte tillräckligt mycket för att tänka den tanken när hon kommer in, helt plötsligt ligger hon lixom bara brevid mig. Så vrider hon sig lite och jag får en fot i magen eller kanske rentav i ansiktet. Vaknar till varje gång men inte tillräckligt mycket för att faktiskt resa mig och bära in tösen till hennes säng. Men tillräckligt mycket för att sömnen ska bli störd. Som bäst sover jag mellan 06.00 och 06.30. Då har barnen vaknat och gått upp för att titta på tv. Klockan ringer halv sju och jag masar mig med tunga ögonlock ur sängen tjugo minuter senare. Gör mig i ordning i lugnet inne på toaletten för att sedan börja tjata på ungarna att de ska klä på sig. De hämtar kläder och dyker sen på mig med kramar och pussar. "Har du sovit gott mamma??" Gulliga unge, klart jag har.... hrm.... Lycka ändå... man har gjort nåt rätt när dom frågar och bryr sig om...
Börjar med frukosten. "jag vill ha hallonyoghurt!!" Det finns ingen, vi har bara jordgubb. "Jag VILL ha hallon!!" Men snälla Tilda det finns bara jordgubb, vi har ingen annan. "Men jag VILL ha hallon!" Jag förstår att du vill ha hallon men vi har bara jordgubb, vill du ha det eller kanske bara macka? "Jag vill ha hallon!!!!" Nu stampar damen i golvet också. Här tar pedagogiken slut. Sliter upp kylskåpet och viftar med hela armen samtidigt som jag skriker "HÄR FINNS INGEN HAAAALLLOOOON!!!" Japp, mysig morgon. Den lycka jag kände för 2,5 minuter sen är borta.
Frukosten intas ändå under ett lugn och sen ska ungarna iväg. Lite små dispyter under tandborstningen men inget extremt. Casper kramar mig "Jag älskar dig så mycket mamma" Amen goa unge. Sätter mig ner och kramar tillbaka. Kärleken och lyckan svämmar över lite i bröstet mitt i alla stress att komma ut genom dörren mot skolan. Trots mitt väldigt opsykologiska utbrott för tio minuter sen vet jag att nåt gör jag rätt.
Kommer till skolan. En av caspers tjocka vantar fattas. Ok. Men du fick ju med dina vanliga fingervantar. "Men mamma här är bara en??!" Har du lyckats slarva bort nr två från det att vi gick utanför dörren tills vi kom hit?? Suck. Frustration.
Får lämnat Tilda, sätter mig i bilen och andas.
Så här är det varje dag. Bergochdalbana heeeela tiden. Man undrar nästan om man är ett psykfall på riktigt eller bara känner sig som det... Men så kommer en dag som söndagen.
Vi började dagen med pulkaåkning hela familjen, utan bråk. Sen byggde vi snögubbe hela familjen, utan bråk. Sen åkte vi till Ikea och åt lunch med goda vänner, utan bråk. For sedan vidare med samma vänner till Disney on Ice. Barnen skötte sig exemplariskt, höll oss i handen hela tiden så vi inte tappade bort varandra, tjatade inte, bråkade inte. En bråkfri dag där vi var en mysig familj som gjorde saker tillsammans och struntade i allt vad måsten och vardag heter. Underbart. Balsam för själen och uppiggande för mamman. Tydligen så uppiggande att jag begav mig ut o sprang vi åtta-tiden på kvällen efter intagen kebabtallrik. Snön vräkte ner och jag glattade runt på snömodd och slask. Återigen undrade jag om jag inte var ett psykfall ändå....
