Tidsoptimismens moder
Ja, men det kan nog vara jag... Eller så har jag en sjukt bra planering från början som fallerar bara för andra utanför min kontroll (dvs. inte Jimmie, haha!) inte har vett att hålla sig till de tider som är satta från början. Kände någonstans i bakhuvudet att det nog är rätt så mycket i oktober och att det nog är några grejer som kan krocka nu när några träningstider har flyttats.... sätter mig med den stora almanackan (familjealmanackan) och börjar skriva in aktiviteter... Tildas... Caspers.... Jimmie hade redan varit redig och skrivit i.... och så mina... DÄR fallerade det! Asså på riktigt! HUR har jag tänkt?? Ni kvinnfolk vet den där känslan som kommer typ ett par dagar i månaden, den där känslan att man fixar allt? Allt är på topp, man är skitstark, effektiv, positivt lagd till allt, allt är roligt och man vill hitta på allt möjligt roligt... Under den luckan av dagar och välmående har jag alltså anmält mig till diverse TIDSBESTÄMDA aktiviteter... VARJE VECKA!! Asså på riktigt!!??!! Det har inte funkat tidigare, vad sjutton har fått mig att tro att det helt plötsligt ska göra det nu?? Jävla ägglossningsdagar... från att ha varit på botten innan mens kastas man in i någon typ av överpositivitet och nu står man här med en fullproppad almanacka och inser att man fuckat upp det en hel del... och mammasamvetet rusar ikapp och ger mig en rejäl glidtackling och jag faller hårt till marken... va fan håller jag på med?? Jag hinner ju inte göra allt det här?? Tjurar lite men bestämmer mig sen för att rycka upp mig och ringa den som uppenbarligen har blivit tappad som liten och som följd fått några skruvar lösa och valt att leva med mig.... Går den här knäppa planeringen att lösa? Åtminstone den här veckan? Självklart är det inga problem.
Dagen går och jag är rätt effektiv ändå med allt som ska göras men det är ju bara den här dagen. Jag sticker ut på min dagliga joggingtur och det dåliga mammasamvetet jagar ikapp mig igen och slår mig i skallen. Hur fan har jag tänkt?!?! Jävla egoist! Jag har ju dessutom betalat för flera av dessa aktiviteter vilket svider extra mycket. Hur kunde jag vara så tanklös när jag uppenbarligen inte har tid! Nu är det pengar som helt enkelt har slängts i sjön! Jaja, nu har det ju löst sig den här veckan, jag får klura på de andra veckorna hur jag verkligen vill göra. Bestämmer jag mig för att skita i allt så får det väl vara lite surt med pengarna men då har jag i alla fall tagit mig en funderare... Detta bestämmer jag mig för, gör mig i ordning och åker sedan på ett föräldramöte som jag tänker mig inte ska ta mer än 1 timme och typ 15 minuter så jag hinner iväg och dansa.... Mötet tar 1 timme och 45 minuter. Fan. Jag hade bestämt samåkning men när mötet började dra ut på tiden tackade jag ändå nej till den och när mötet började rundas av brottades jag med mig själv. Jag vill ju dit och dansa... men kanske är det ändå ett tecken att jag är så här sen... jag borde skita i det... åka hem o lägga mig på sofflocket... fast nä, vänta nu, gör det mig till en bättre mamma? Lindrar det mammasamvetet? Inte nåt faktiskt! Skickar ett mess; "hinner du fortfarande hämta mig? Jag är klar om fem minuter!" (hade inte lämnat skolgården då.... tidsoptimismens moder...) Jodå, skjutsen hann plocka upp mig och wow... Wow! Vilken kväll det blev! Så vansinnigt roligt! Endorfinerna gjorde mig hög som ett hus och musiken spelade fortfarande i skallen när jag gick och la mig.
En ny dag grydde, endorfinerna fanns kvar och med det också en ny beslutsamhet i kroppen, jag vill iväg på allt jag bokat in... jag får hel enkelt bara försöka lösa det och utan att ha dåligt samvete för det... mammans endorfinnivå är fan viktig! "Mamma, innan var det pappa som var iväg nästan varje kväll, nu är det du som är iväg varje kväll..." Men va fan!!??!! Ungjäkel!! Låt den här mamma glida på sina endorfiner lite och åtminstone få i sig morgonkaffet innan du hugger mig vid knäskålarna med din samvetesmachete! Men då fick jag upp en bild i flödet.. den talade till mig... och fick mig att bestämma mig... jag vet vad jag mår bra av. Jag ska lösa det... för min egen skull....
