Tettelisa

Ja så var det då dags igen för årets löparevent - Göteborgsvarvet.

 

Jag hade en fantastisk uppladdning. Onsdag och torsdag klev jag upp kvart över sex, fick i ordning barn till skola och dagis, lämnade dom, jobbade sen 14 timmar med två näringsintagspauser på 10 minutrar vardera, stupade sen i säng. Fredagen var det upp samma tid och lämna barnen, ett något kortare arbetspass men mycket mer intensivt och det var en helt utpumpad Terese som kom hem strax efter sju på kvällen. Den värsta persen på jobbet var över och jag kunde slappna av på riktigt. Då skulle hjärnan ställa om sig. Jag skulle packa ungarnas övernattningsväska och min egen "varvet-väska". Jag tror jag lyckades med båda och det var med en halleluja-kör sjungandes i huvet som jag gick o la mig den kvällen. Sova! Men icke. Barnen hade tydligen andra tankar. Sista gången jag tittade klockan var den kvart över ett och efter det behövde jag inte vakna förrän klockan ringde 10 över sex i alla fall.... Men kroppen behövde mer sömn. Det var som bomull i huvet. Trodde det skulle klarna upp i skallen på morgonpromenaden med hundarna, men icke. Asade fötterna efter mig och kunde inte tänka en vettig tanke. Bara masade mig framåt. Ska JAG springa 2,1 mil idag? Känns inte troligt. Messen började trilla in, "Laddad?" "Idag kör vi!!" "Blir det rekord idag??". Nej, nej och nej. Jag vill sova.

 

Vi plockar upp Magnus i Vessige och blir sen körda till tåget av Jimmie. Fortfarande ingen energi i kroppen men Magnus sällskap höjer mig lite grann och bomullen i huvet börjar släppa sitt grepp i alla fall. Väl uppe tar vi oss igenom nummerlappshanteringen och expon relativt smärtfritt och vi fick även tjötat med nån säljare där. Trevlig mässa i år, bättre än fjolårens. Bussen tog oss till startområdet och väl där började vi trycka i oss lite mat. Magnus skulle starta först och gav sig av rätt så omgående mot väskinlämning och startfållan. Jag la ryggsäcken som huvudkudde och planade ut i gräset, blundade och lyssnade till de laddade rösterna runt omkring mig. När det var en timme kvar till start för mig började jag byta om och bege mig till toaletterna. Lika bra att ställa sig i kö i god tid, vet att det tar sin tid. Ställer mig i en kö, rätt kissenödig, och börjar vänta. Och väntar. Och väntar. Nu börjar jag titta på klockan. Fan då, jag måste ju lämna min väska också! Hoppet är dock det sista som överger människan men till slut fick jag ändå lämna min plats för att med raska steg ta mig bort till väskinlämningen. Sen börjar jag få puls när jag ska börja leta upp min fålla då den har rört sig framåt från sin startposition. Hittar den och hoppar över avspärrningarna och in bland resten av nötterna som ska ta sig runt 2,1 mil. Fortfarande omotiverad. Nu måste jag dessutom ta första bästa bajjamajja längs vägen så det inte händer en olycka. Solhelvetet tittar fram med. Jag är för varmt klädd för den. Det var ju kyligt nyss!

 

Starten går och efter 2km hittar jag det blå båset som ska få halleluja-kören att dra igång i huvet på mig igen. Därefter börjar mitt lopp på allvar. Eller ja, jag behöver inte bryta fler gånger för att gå på toa i alla fall. Men jag har inte tränat för detta och hade inga som helst förväntningar på att försöka ta några personbästa idag. Skulle bara lalla runt, ta det lugnt och ta mig igenom det. Klappade i takt till musiken som spelades längs banan, sprang uppför alla jäkla backar, gjorde high five med ungarna längs banan, skrattade (???!!!), log mot kameror, gick vid vätskekontroller mådde rätt bra. Under tiden insåg jag dock min första packningsmiss. Compeed. Jag har alltid med mig compeed under loppet. Inte idag. Och mina inte alltför gamla blåsor på fötterna gjorde sig hörda redan efter sju km. Jaja. När jag hade 3km kvar kändes kroppen trött men jag hade ändå ork kvar. Tittade på klockan. Har faktiskt en chans att klå förra årets tid. Det var bara den tanken som behövdes. Höll igen tills det stod 20km på en skylt och jag visste att det bara var en backe kvar. Spurt. Armarna upp i luften vid målgång. En minut snabbare än förra årets trots vansinnigt dåliga förberedelser. 

 

Väl vid duschen sen insåg jag mina andra packningsmissar. Jag hade tydligen prioriterat mina öl framför sockar och hårborste... Helt rätt prioriterat känner jag. Lukta tåbira av den använda löparsockarna och lite rufs i håret gör inget, bara jag kan fira med en öl ;)

 

Resan hem är alltid rolig även om det inte blev som vi tänkt oss med maten. I bussen pratade vi med en från Malmö som gjort sitt första Varv. Som grattis fick han en öl av oss och vi skålade glatt. Det blev inte en härlig biff med bea men man är inte så kräsen när kroppen skriker efter näring så BurgerKing funkade också. På tåget hem pratade vi med några trevliga Ängelholmare och det blev många skratt även tillsammans med konduktören!

 

Så trots dåliga föreberedelser, packningsmissar och planeringsmissar så blev det en härlig dag som jag fick tillbringat i sällskap med min gamling till löparkompis. Vi har alltid lika roligt. Och det blev ju faktiskt ett bra lopp, trots allt.

En fyraåring är en livlig liten krabat. Det rör sig mycket i skallen. Något ska hända hela tiden. Man funderar inte så mycket utan pratar mest och tänker sen. I bilen ska det spelas hög musik OCH pratas. Mamman ifråga sätter alltså igång bra musik på en bra volym för fyraåringen ber om det. Nästa sekund ska samma fyraåring fråga nåt och musiken får då sänkas. Mamman svarar och höjer sen musiken igen. Ett par sekunder senare kommer en fråga till eller helt enkelt bara ett påstående som kräver bekräftelse. Musiken sänks så igen. Höjs igen. Det frågas igen. Så håller det på. 

Tilda- Vad ska vi göra i stan?
Jag- Du ska mäta och väga dig, det får alla som fyllt fyra år göra.

Tilda- När ska jag till dagis?

Jag- Efter lunch.

Tilda- Ska du på möte?

Jag- Ja

Tilda- Då får Casper vara på skolan

Jag- Ja

Tilda- Varför har du hår på snippan?

Va fan kom det här ifrån???

Jag- Stora tjejer har det. Du får det också sen. Kanske när du blir 13, 14.

Tilda- Ja eller 16!

eh, ja....

 

Dom e ändå rätt så mysiga de här tisdagarna när det är jag och tösabiten själva hemma. Jag har även bestämt mig för att vara hemma en dag till i veckan till hösten. Casper behöver den extra vilan det ger att inte behöva vara på fritids. Jag var lite orolig över hur vi skulle klara det ekonomiskt. Vi behöver de extra slantarna vi får in nu för att spara så vi kan göra färdigt huset utvändigt, serva bilarna, köpa däck, fixa trädgården, fixa köket, köpa nya soffor osv osv osv. Hur ska vi fixa det om jag går ner i tid? Dessutom känns det som ett nederlag att släppa en dag på jobbet som jag trivs så bra på. Äntligen känner jag att jag får cred för det jag gör där och så ska jag helt plötsligt ge upp det? Jag har slitit, engagerat mig, pluggat och lagt ner min själ i det jag gör där i 11 år och nu ska jag bara släppa det för att vara hemma?? Jag tycker ju inte ens det är roligt att vara hemma lixom??!! Men jag har blivit serverad en möjlighet på silverfat. En möjlighet som jag tänker ta och göra det bästa av. Något som jag kan göra upptill mitt vanliga arbete och få in lite extra pengar så det inte känns lika stort att gå ner i tid. Vem vet hur stort det blir. Det blir så stort som jag bestämmer mig för att göra det till. Jag styr över hur mycket tid jag vill lägga på det. Just nu är jag enormt taggad och stolt över att jag tog steget att haka på det goa teamet jag nu ingår i. Kollegor som ger mig så mycket energi. Att gå ner i tid är nog inte så farligt. Kanske rentav det bästa beslut jag tagit.