Tettelisa

Jaha, jag får nog säga att den här måndagen blev rätt så händelserik ändå... Eller händelserik är väl kanske fel ord för det låter ju actionfyllt, det var allt annat än det men ändå mycket nytt liksom.

 

Till att börja med så har vi bytt vårdcentral vilket gjorde att jag nu vågade ringa och boka en tid för att kolla mina mer och mer utbredda eksem. Man kan ju hoppas att inte alla läkare ser ner på en utan faktiskt tar en lite på allvar..... Dock har ju de här tidigare upplevelserna satt sina spår och det var en något nervös Terese som satt i väntrummet. Det blev inte bättre av att klockan började dra iväg och jag fick börja fundera över om jag skulle hinna tillbaka till jobbet i tid innan klipphunden skulle komma.... Fick till slut komma in till läkaren och han började med att be om ursäkt för förseningarna... (!) En läkare som ber mig om ursäkt!?! Herregud! Vågar man hoppas? Berättar om mina bekymmer och han bekräftar mest det jag själv tror. Naturligtvis lägger vi till en allergi till.... Arsenalen jag hade sen innan var ju inte tillräcklig.... Så kom frågan; Är du frisk för övrigt? Ja, vad ska jag säga... Dom säger det.... Jag har lite förhöjt blodtryck... Redan här avbryter han mig och frågar om det är kollat, varför det är högt osv osv osv. Allt är kollat, hjärtkliniken har varit inkopplad, allt såg bra ut tror jag och det slutade med att läkaren sa att kvinnor i min ålder mår så där.... Här vann den nya läkaren mitt hjärta. Han fnös, nästan skrattade till! Jag föll som en fura! Jag har hittat en Gud! Han klappade på britsen och sa att han också ville kolla mitt blodtryck. 150/100. Japp, så var man inne i den apparaten igen. Detta ville han inte släppa. Fler blodtryck ska tas den närmaste månaden och den eventuella allergin ska utredas så blodprov och biopsi är taget.... Jag går alltså runt med ett hål in i armbågen.... Fint.... 

 

Eftermiddagen fortsatte i något lugnare tempo och när jag kom hem var ungarna såååå laddade! De skulle äntligen få komma iväg och köra igång med luftgevärsskytte! Tillsammans med sin mamma! Som inte kan ett jäkla dugg!! Yeeeeyy!! Det är det som är lite intressant med att vara mamma till Casper. Han provar gärna på nya grejer faktiskt, om det är något som lockar honom. Så det är en bra måttstock på en som aldrig riktigt säger vad han vill. Tackar han ja till att prova något nytt då är det något han verkligen vill göra! Och då får man som mamma bara hänga på, vare sig man själv vet vad det går ut på eller inte. Det är det ju många föräldrar som gör, det vet jag. Men de föräldrarna kan ju lixom bara visa lokalen "Här är det! Där är instruktören! (Presentation)" och sen kan man liksom bara ta ett steg tillbaka och låta tränaren/ledaren ta över för barnet kan ta instruktioner. Man kan inte riktigt göra så med Casper. Vi måste vara med i början med Casper för att se till så att han förstår, att han hänger med och behåller fokus på det som ska göras. Så det är rätt smidigt om JAG kan det han ska prova på... Luftgevärsskytte hör inte dit.... Mitt mål för kvällen: Tavlorna ska träffas, inte lamporna.... Tack och lov var där känningar! En av instruktörerna var en granne som Casper trivs med och lyssnar på. Halleluja! Jag kunde slappna av och bara stå brevid, lägga en hand på Caspers axel ibland när han blev för ivrig och hjälpa de att byta tavlor. Båda ungarna var skitduktiga och tyckte det var jättekul! Vi fick en liten pik att vi använt lite många skott men jajaja, vi sköter oss bättre nästa gång!

 

Sen var det hemgång och handboll på tv och frossande. "Sista kvällen med gänget" var det för mig. Frossade i digestivkex och öl. Nu är det hejdå till sånt och Välkomna det glutenfria livet och ännu mer fokus på b-vitaminer och fibrer så magen blir glad och eksemen kan lugna sig.... Men först en kopp kaffe i soffan.... ;)

Jaha, brudar! Ska vi ta ett snack angående de där hormonerna igen?? Asså på riktigt!?! Vem kom på det här med hormoner?? Var det den där snubben som ryckte revbenen ur en tvåbent för att göra den andre tråbenta? I så fall känner jag att han behöver göra om och göra rätt....

 

De sista åren har jag blivit så grymt medveten om hur mycket dessa små jävlar (läs hormoner) ställer till. Jag har blivit väldigt medveten om vad som händer med min kropp under dessa vågor men ibland tar det bara nya höjder och man upphör lixom inte att förvånas. Dessutom så tror man ju att grejerna inte hör ihop först.

 

Hjärtklappningar exempelvis. Känslan vid en hjärtklappning - herregud, jag är nära döden, åldras i förtid, högt blodtryck, aaaaaaahh!!!! Googlar man lite o så inser man att man faktiskt är nära döden... Tills man inser att de här hjärtklappningarna kommer i perioder.... samma perioder som hormonerna spökar....

 

Hudutslag. Känslan vid hudutslag - fan, allergier, klåda, bränner, ärr! Googlar. Psoriasis, Celiaki och en andra långa latinska namn dyker upp och alla är livslånga sjukdomar/allergier!! Aaaaah!!! Tills man inser att de här utslagen kommer i perioder.... samma perioder som hormonerna spökar.... 

 

Humörsvängningar. Alla vet vi att dessa hör ihop med hormoner. Känslan vid humörsvängningarna - va fan kan inte ungen sätta gaffeln rätt i diskmaskinen föööör?????? Jag blir gaaaaalen!!!! Jag ska lämna karln, han är oduglig, jag gör allt själv!! jag är ensam om allt! Jag hatar mitt liv!! jag vill flytta!! Jag vill leva ensam! Det är så jävla synd om mig!!! *svart hål i sinnet* Tills man inser att det är den där perioden.... då hormonerna spökar.... förhoppningsvis kan man då hitta lite distans och inte göra allvar av alla mörka tankar som dyker upp...

 

På riktigt!! Att detta ska vara normalt!!?? Fan heller... Googlade på hormoner för att se om jag var nära döden även när det gällde detta... Nej jag kommer faktiskt överleva... men jag hittade en väldigt intressant artikel... värd att läsa gott folk.... www.kurera.se/martina-johansson-kvinnor-har-mer-stressfaktorer-an-man/

Många har summerat sitt 2018 så det tänkte även jag göra. Dock något senare än alla andra. Jag fick liksom vila mig lite granna och smälta jul- och nyårshelgen innan jag kunde reflektera över det gångna året... Det är helt sjukt jobbigt att fira jul och nyår! Eller rättare sagt, hela december var sjukt jobbig. Men vansinnigt rolig. Och det är lite grann det genomgående temat för hela året känner jag. Det har varit jobbigt men väldigt roligt mest hela tiden. Motgångarna har hela tiden balanserats upp med allt det roliga. Jag tycker nog att den mest händelserika delen har varit sen augusti.

 

Augusti var en händelserik, känslomässig och rörig månad. Jimmie var i jämtland och jag fick istället klara av att tackla skolstarter, hundavlivning och aktiviteter själv. I augusti skulle även mitt maraton genomföras. Det där Målet med ett gigantiskt stort M som jag tränat för sen tidig vår. Det där Målet som jag tog mig an för att det var någon som sa "nä, ta den kortare distansen istället". Det där Målet som drog i mig så mycket så att jag vågade kasta mig ut. Målet med det stora M:et genomfördes och jag klarade det. Med bravur om jag får säga det själv. Och precis som en förlossning så har jag nu glömt hur ont det gjorde, tårarna som kom av frustration och smärta. Istället har jag lust att anmäla mig igen men det får bli 2020 i så fall. Men tack vare att jag tog mig an den här utmaningen och klarade den så blev jag starkare och det blev startskottet för fler galna upptåg. 

 

September och oktober flöt på som vanligt med jakt, sjuka ungar och massvis med funderingar. Jag hamnade verkligen i hålet där jag känner att jag måste göra något annat. Jag sökte olika jobb och frustrationen var enorm när jag inser att mitt cv inte visar vad jag faktiskt gör på jobbet. Butiksbiträde stämmer inte riktigt med verkligheten och drar ner mina chanser till andra mer utvecklande jobb. Men allt det här fick läggas åt sidan och frustrationen ändrade riktning när hela Falkenberg gav sig ut och letade efter Dante. I samma veva skulle jag vara stark här hemma för att inte gå sönder när vi nu skulle göra ännu en utredning på Casper. Det var en tuff period och alrig har jag fått nyttja de mindset-knep jag lärt mig så mycket som nu. Det hjälper inte att oroa sig idag för något som ska ske längre fram. Vad är det värsta som kan hända och är det troligt? 

 

Vi tog oss igenom dessa månaderna med och i december ramlade en möjlighet ner i knäet på mig och med min nya styrka för roliga utmaningar så hoppade jag ju så klart på tåget innan jag hade tänkt färdigt ordentligt. Tänk inte så jäkla mycket! Testa! tänkte jag och hoppade lixom. Jag hoppade in i trimmet för att stötta upp den trimmare där som hade mycket att göra och inte riktigt hann med. Detta gjorde min december-månad extremt intensiv både känslomässigt och rent fysiskt. Under ett par veckor var jag på jobbet mer än heltid och det var flera gånger det blev 12-timmarspass. Att då stoppa undan mammans ständiga dåliga samvete att man inte är närvarande var inte lätt. Jag slets mellan att vilja vara hemma och glädjen över att äntligen få testa på något nytt och utvecklas. Jag visste ju att det bara var under en kort period det skulle vara så här intensivt men tankarna snurrade i 220 km/h och allt i hemmet hamnade efter. Det var en utmaning att blunda för det med. Det var svårt att behålla fokus dessa veckorna. Jag fick strunta i så himla mycket för att hinna med det nya. Träningen fick åka åt sidan. Barnen fick åka åt sidan. Hemmet såg ut som fan och hundarna fick inte den rastning de skulle ha. Det blev så extremt tydligt för mig hur mycket som faktiskt ligger på mig att ta hand om och det stressade mig som fan rent ut sagt. Jag fick hela tiden intala mig att det var en begränsad period, förlåta mig själv lixom och köra på med det jag åtagit mig nu.

 

Julen kom och därmed även lite julledighet. Som jag helt enkelt invigde med en magsjuka. Ja, varför inte. Man ska inte vara ledig ostraffat.... Mysig jul ändå. Intensiv men mysig. Ett antal jobbdagar sen kom nyårsafton med mysigt firande och därefter nyårsdagen och där kom klubban i skallen. Hela kroppen lixom tryckte på Stopp. Jag låg i soffan hela dagen. Det har inte hänt på år. Inte ens när jag varit riktigt bakfull eller sjuk. Men jag orkade verkligen inte ta tag i någonting och det var skönt att känna att huvudet accepterade det. Jag kände mig inte stressad över att jag inte fick gjort något utan var lugn med att kroppen behövde återhämta sig efter december månad.... 2/1 tryckte jag på Play igen i ett något lugnare tillstånd.

 

Hur tar jag nu mig an 2019 då?

 

Det är mycket funderingar fortfarande kring mitt jobb fortfarande men funderingarna har ändrat riktning något och jag har slutat gasa så mycket utan glider mest med nu ett tag. 

Träningsmål har jag inga. Det värsta som ska göras är Lidingöloppet i höst men jag tränar inte järnet inför det då jag mest ser det som en kul grej. 

Jag hoppas att det dyker upp nya roliga utmaningar som jag kan kasta mig in i. Jag hoppas att jag äntligen kan få till det med jobb, ekonomi och tid för barnen. Jag hoppas att vi börjar på vår utbyggnad. Jag hoppas att rutinerna kring träningen fortsätter. Morgonjoggen med hundarna är rätt trevlig.... Jag hoppas också att jag kommer ha massa skoj ihop med barnen. Tilda har mycket roliga funderingar nu. Medan jag satt och skrev detta började hon fråga hur gamla morfar Bertil och mormor Ulla är. Även mormors ålder hamnade under lupp. Minen på henne när det gick uppför henne att morfar Bertil var mormors pappa var oslagbar och då kom morgonens första skratt. Sen en chock för den här mamman:

- Mamma, när jag är 40, då vill jag flytta hemifrån

- Du får gärna flytta hemifrån redan när du är 20

- Va?! Nej, det vill jag inte! 

Shit....

 

Jag hoppas jag kan leverera lite fler inlägg detta året med lite rolig twist och inte bara när jag behöver få skit ur mig ;)

 

God fortsättning på er!