Tettelisa

Det är helt klart inte så lätt med Caspers diagnos. Det är en balansgång hela tiden och man vet aldrig riktigt hur mycket man som förälder ska/kan pusha eler rent av kräva/förvänta sig. Exempel på det är hans läsläxa. Före höstlovet fick dom en bok med lätt text som man läste tillsammans ett par gånger i veckan. Då vi märker att Casper inte riktigt läser utan snarare memorerar ordern har vi backat ett par steg i läxan och övar massvis på att ljuda separata ord. Det är fruktansvärt jobbigt för mammahjärtat när man märker hur svårt han har för det och hur jobbigt han tycker det är att kämpa med det. Här gäller det att inte ge efter som mamma (för det spelar han vidare på, tro mig) utan verkligen traggla sig igenom det och sluta när vi är på topp. Det gäller även att hitta vägar som funkar för honom, så att han faktiskt lär sig hur han ska göra. Det är skitsvårt och frustrerande både för honom och mig. Hela läsningen är som en berg-och dalbana känslomässigt. Han e glad och positiv till en början men stöter på svårigheter och tar till tårar och aggressioner. Här ska man då som mamma se förbi det och få han in på rätt spår igen trots att jag är så frustrerad så jag vill slänga läxskiten i väggen. Men så kommer vi förbi tröskeln och han blir så stolt över sig själv och mammahjärtat sväller. Jag vet inte vem som är tröttast av oss när vi väl ha suttit tio minuter....

 

Sen har vi det här med andra utmaningar. Casper är öppen och vill hela tiden jobba på att lära sig nya saker även om det tar tid innan vissa poletter ramla ner och han ibland måste långt utanför sin comfortzon. Men detta är också en balansgång. En svår sådan. Jag vill naturligtvis att han ska lära sig ALLT som alla andra kan. Men samtidigt måste jag hitta en nivå där han känner att han reder ut det för att sedan jobba sig uppåt. Ett exempel på detta är simskolan. Att hitta en grupp och nivå som passar honom. Att bara slänga ner han i en bassäng där han bottnar och tro att han ska reda ut det i en grupp med tio andra ungar och någon instruktör, det fanns lixom inte på kartan. Men jag hittade en kurs där jag kunde vara med utan att det verkade vara för bebisar. Vi kommer dit och Casper är naturligtvis äldst, med flera år. Detta är dock inget som bekommer honom och bryr inte han sig så tänker inte jag göra det heller även om jag är väldigt snabb på att fundera över vad de andra föräldrarna tänker om mig som har en sån stor grabb som inte kan simma.... Första terminen går relativt bra. Några steg fram och några steg bak. Han tog ett par märken i slutändan men var lixom lite kvar på samma nivå i alla fall. Så det blev lixom samma tid och samma grupp även terminen därpå och mina tvivel är där. Kommer han lära sig? Hur sjutton ska vi lyckas hitta nyckeln till detta? Varje lektion kämpade man med att putta han lite mer utanför sin zon hela tiden. Man fick hela tiden pusha han och övertala han, få honom att lita på sig själv, att han kan. Idag kom belöningen. Han gjorde hur mycket som helst, hur enkelt som helst. Vi high-fivade och skrattade gott där i vattnet och jag var lätt den stoltaste mamman i hela bassängen. Om det var möjligt så svällde hjärtat ännu mer när fröken säger att hon minsann skjutsar upp honom till en annan grupp och då får inte mamma vara med i bassängen. Direkt kommer hönsmamman fram igen. Jag vill jättegärna slänga ner han i plurret ensam men tror hon verkligen att han fixar det. Det är inte så lätt med fokus o så alla gånger när det är många barn med i bassängen när han har den diagnos han har. "Det har jag inte märkt någonting av här så det kan jag inte tänka mig att det blir några bekymmer. Jag tycker han lyssnar jättebra och de instruktörerna kommer att veta om hans bakgrund så det blir säkert inga problem." 

 

När en utomstående säger så här. När någon annan ser till att Casper på ett säkert sätt kommer utanför sin zon. När inte jag behöver bestämma att han ska utanför den. När någon annan litar på Casper och ser potential. Då kommer tårarna på den här mamman och jag känner en enorm lättnad. Att ha förståelse för diagnosen och veta om hans hinder och svårigheter kan faktiskt bli en bromskloss i sig. Men när någon säger till mig att den inte märks, att han kommer att fixa det så inser man lite att det ibland är man själv som förstorar problemet, även om man försöker vara den som pushar honom. Men nu är jag övertygad. Det här kommer gå bra. Detta med. Han kommer att lära sig. Så småningom. I sin takt. 

 

Man kan lugnt säga att den här damen har vuxit i sig själv det senaste halvåret. Jag har tränat massor på att tänka positivt, att inte se hinder, att ifrågasätta om något verkligen är så farligt och faktiskt göra det som ibland tar emot. Jag minns hur jag satt i köket och tränade på att berätta om produkterna för min mamma. Nu har jag stått inför folk med en powerpoint-presentation och pratat om produkter! Snacka om utveckling! Och jag ville inte kräkas av nervositet förra gången heller! Framsteg där med!

 

Det här med att tänka positivt innebär för mig att jag måste lyfta mig själv, att tro på mig själv, att tro att det jag säger i en samling med människor har betydelse, att folk vill lyssna på mig. När jag står i ett rum med mycket människor och alla pratar med alla håller jag gärna en rätt så låg profil, tar inte mycket plats, här finns andra som andra hellre pratar med, jag är ju bara med och är lixom inte riktigt med i gemenskapen. Eller? Detta har jag verkligen behövt jobba på. Att vända mina egna tankar här och att faktiskt se att folk vill prata med mig. Bekräftelsen kom senast bara häromdagen. Är i ett rum med ett gytter av folk där jag, istället för att lyfta blicken och se folk i ögonen, tittar neråt och fokuserar på det jag pysslar med. Så ropar någon. "Terese!" Jag hörde nog fel. "Terese!" Jisses, är det mig människan pratar med? Lyfter blicken och visst är det så. I ett gytter av folk ropar någon annan än mina barn efter mig. Den bekräftelsen är enorm för mig och jag blir glad fortfarande, flera dagar senare, när jag tänker på detta. Löjligt. Jag vet. Men ibland är det väldigt lite som behövs.

 

Speciellt när det är tufft på andra håll. 

 

Läser just nu om detta i kursen. Positiva smekningar kallas det. Ett kapitel som gjorde det väldigt klart och tydligt för mig hur jag funkar och tänker. Jag hoppas att jag ska kunna dela med mig av detta till andra någon dag.

 

Tänk på att det är väldigt lite som behövs för att höjja en människa.