Inte alltid som man tänkt sig
Det är inte mycket som går riktigt rätt nu. Men ibland måste man försöka se humorn i det också lixom...
Jimmie bestämde sig för att ta lite mer semester och detta innebar ju då att vi skulle ha semester samtidigt för första gången på sex år. Eller ja, vi har haft semester samtidigt varje år men aldrig på sommaren och aldrig tillsammans så att vi är på hemmaplan samtidigt. En konstig men mysig känsla. Nu kan vi ju åka till Sandhamn ihop! Men när jag räknade på detta så insåg vi att vi inte skulle ha råd att lämna hundarna på pensionat. Den här sommaren och hösten går till historien med folk som fyller jämt och folk som gifter sig! Och det plockar helt klart på och frestar på en annars helt okej månadskassa. Så vi bestämde oss för att hitta på andra grejer. Gratisgrejer plus en utflykt till djurparken. Nöjda över att ha planerat de närmaste månaderna rent ekonomiskt började vi slappna av. Sen åkte vi till veterinären....
Vi bestämde oss också för att ta en utflykt till Ge-kås. Ja, det är ju inte Gratis-aktivitet men några grejer skulle inhandlas till den kommande Jämtlandsresan. Det är lika bra att göra det där. Nästa sak vi bestämde var att vi skulle åka dit själva. Utan barn. Typ tio år sen det hände. Vi fixade barnvakt och nöjda med oss själva drog vi iväg och jag började skriva en lista över vad vi skulle plocka på oss. Väl i Ullared börjar vi ana oråd. Extraparkeringen är nästan full.... Kö in till Ullared.... Jimmie sliter upp telefonen och kolla vink-kameran. Kö in till Varuhuset. Jag och Jimmie tittar på varandra, inte en chans att vi ger oss in där. Vi fortsätter förbi.
Min plan var också idag att jag skulle bli avsläppt på vägen hem för att få mig en löptur hem. Det började bra.... Hittade inte mina hörlurar och min väska till telefonen..... Borde anat oråd redan där.... Fick rotat fram den gamla hållaren jag sätter på armen och ett par värdelösa lurar som sitter illa.... Hade ju även tänkt att jag skulle köpa mig en sån där fruktbägare med färdigskuren frukt inne på gekås för att fylla på depåerna men det blev ju inte heller av... Men inte ens nu anade jag oråd. Hann inte riktigt landa i tanken att jag redan skulle bli avsläppt och börja springa lixom. Jag skulle ju handla en timme först.... Dessutom på en annan plats än vad jag tänkt.... Ni som är löpare och brukar planera rundan i huvet vet nu vilken typ av stress som pågår i mitt inre. Inser också att mitt val av "avsläppstation" gör att jag får springa typ åtta km mer än vad jag hade laddat för.... Inte heller riktigt vad jag hade tänkt mig. Hoppar ur bilen och är noga med att få med mig lurar, telefon, husnyckel, vatten, klocka och mobilväskan. Hejdå Jimmie!
Ensam. Jag och vägen. Fel. Jag, vägen och Skäringer/Mannheimer håller mig sällskap i öronen. Nu ska jag bara rodda om lite grann. Knyter om skorna. Sätter vattenflaskan på handen. Sätter igång gps:en på klockan. Sätter i lurarna och kopplar på dom på öronen. Jäklar. Jag har glömt lägga av mig glasögonen. Då blir det lixom att de här öronsnäckorna som går runt öronen lixom krockar med glasögonen bakom öronen... Dessutom är det inte skönt att springa med glasögonen. I början går det bra men när man blir svettig flyttar dom sig lixom... Neråt.... Lite som Olvert Bengtsn får man peta upp dom på snoken hela tiden. Aja, podden är igång nu ska jag bara trycka ner mobilen i väskan, sätta den på armen och köra på. Jäklar, glömde ta bort fodralet på telefonen. Den kommer ju alrig gå ner i den lilla väskan nu! Nä, det gjorde den inte. Men jag kan inte springa med en hållare på armen och telefonen i handen och sladdar som hänger och slänger. Den SKA ner. Trycker o trycker, vänder och vrider men nä. Asså den frustration som nu infinner sig, är man inte löpare förstår man inte. Allt ska bara funka, inget får störa när man springer! Men det är ju bara o ge upp. Bestämmer mig för att plocka upp telefonen ur fodralet och stoppa in den i väskan då jag får bort sladdarna bäst då. Fodralet får jag snällt hålla i handen. Det är detta som är ett bekymmer med när man springer på sommaren. Man har inga fickor för såna här krångeltillfällen..... När jag väl fått ordning på allt så sträcker jag på mig och ska äntligen ge mig iväg. Tror ni inte skon klämmer då!? Men SLUTA nu! Kan jag inte bara få börja springa!!?? Hur jä-la svårt ska det vara??!!!! Löpningen ska ju vara så jä-la enkel! Bara att snöra på sig skorna och ge sig ut! Dom jäklarna som säger det har nog f-n aldrig varit löpare själva! Det är ENORMT många grejer som ska klaffa och fungera. För att inte tala om att man måste vara mentalt förberedd på rundan. Det var inte jag... Jag hade tänkt springa lite drygt en mil. När jag hade sprungit fem kilometer kom en skylt "Tvååker 7" och då kom den där känslan, "näe, jag tror fan jag skiter i det här, liftar hem". Skylten innebar nämligen att jag har minst 13km till hem....
Men trots alla dåliga förberedelser tuggade jag kilometer efter kilometer och hem kom jag ju.... innan regnet....
