Tettelisa

Nu grejjas det här hemma! Baksidans fasad har nu blivit utbytt och det ligger på mig att få den målad. Jag kan ju inte snickra. Men måla kan jag, så jag får ju hjälpa till med det jag kan. Vi diskuterade hur jag skulle nå när vi stod på altanen. Jag hatar stegar. "Jag vet inte vad du säger om det men man kan sätta ihop de här trappstegarna på varandra och stå på dom." Eeeeh ok.... känns stabilt... "Ja det är stabilt men man måste tänka sig för när man går ner så man inte bara tar ett kliv ner o missar sista steget. Det är nog inga problem för dig, du är ju så.... försiktig..." Snygg räddning av min karl att säga "försiktig" istället för långsam eller livrädd ;) 

Igår kväll skulle jag göra sista målningen. Det var lite svårt att nå på sina ställen. Den annars så kaxiga Terese står nu barfota med en fot på trappstegen, en fot på altanräcket, håller penseln mellan tumme o pekfinger, sträcker mig så långt jag bara kan samtidigt som jag klamrar mig fast för glatta livet i ställningens stöttepelare...... Nästan skvätter dit färgen längst upp, längst bort och det är med en euforisk lättnad och triumf jag kliver ner från trappstegen och får flytta den en meter från "djupa avgrunden" jag precis har hängt över. När jag flyttat trappstegen till nästa målarpunkt är det bara att bege sig upp igen. Upp är inga problem, ner ä värre. Inget att hålla i, väggen framför näsan är nymålad och hal. Det måste sett fantastiskt roligt ut när en skakande Terese försiktigt försiktigt tar sig ner steg för steg nedför den en meter höga trappstegen.... 

Kände mig ändå proffsig till en början i mina målarkläder och två snygga penslar i olika storlekar. Dom kunde man hänga lite käckt på kanten på målarburken när man inte använde dom för stunden. Det gjorde jag. Proffsigt. En pensel åkte ner i spannen tre gånger. Inte lika proffsigt... Tredje gången brydde jag mig inte om att plocka upp den igen.... Men väggen är målad! Kupan får karln måla själv. Jag klättrar INTE upp dit...

Näpp, jag förstår inte hur andra gör det. Hur klarar ni att hålla alla bollar i luften utan att tappa någon?? Jag har en sån där dag idag där jag tappar boll efter boll och blir mer och mer låg för varje bolltapp jag inser att jag gjort. Hur hinner alla med hus, trädgård, hushåll, husdjur, träning och prioritera barnen? Jag har verkligen försökt att prioritera. Att strunta i saker som inte måste göras just där och då. Att tycka det är ok med skit i hörnen och lite ogräs i rabatterna. Men det har lixom tagits till en helt ny nivå istället. Det är ett lager grus inomhus, tvätthögen är numera ett tvättberg, blommorna i fönstrena dör, ogräset frodas och vi har ängsmarker runt huset. Allt medan jag totalnonchar allt, leker mamma/träningsnarkoman och kämpar med att skita i allt som egentligen får det att krypa i kroppen på mig. Hur sjutton ska man hitta balansen? Hur fasen gör ni andra? Jag kan i och för sig gå upp en timme tidigare... Lägga mig en timme senare... Men dygnet har väl bara 24 timmar? Man måste ju lixom sova också? Eller? Kan man kanske strunta i det? Att hinna med hushållsbestyren med allt vad hus och trädgård det innebär är väl egentligen inte så svårt. Hade jag helt klart klarat på veckans sju dagar om varje dag har 24 timmar.. Men man ska hinna vara med barnen och samla energi också har jag hört. Nä, det här blev bara jobbigare när man satte ord på känslorna. Jag tror jag kör vidare på att skita i allt ett litet tag till, lutar mig tillbaka och tar mitt morgonkaffe. Solen skiner ju!!