Har jag egna känslor?
Ja, den frågan kan kanske verka underlig för vissa. Men en fråga jag ställer mig själv ett par veckor varje månad. Min PMDS har hållt sig rätt så lugn ett tag, jag har varit på en bra plats i livet. Men helt plötsligt slår den till och jag blir förbannad. Eller? Är det då pms som spökar, hormonerna som rusar och ger mig detta utbrott eller är det kanske så att jag helt enkelt tappar tålamodet och får nog? Jag lär aldrig få veta. För när jag blir så där förbannad får mina närmaste skiten, jag ser blickarna, hör vad de säger till mig, skäms och går och tar en tablett... och blir avtrubbad... Jag vet inte längre vilka som är mina, bara mina, känslor och vilka som triggas av pms. Finns det kanske en grund till känslorna men att de blir 1000ggr större pga pms... eller finns de inte alls egentligen utan det är bara pms. Vet inte... För när jag har blivit så där irriterad tar jag en tablett och lever i en enorm trötthet ett antal dagar för att sedan få lingonvecka och nivån av awsomeness kan återgå till det normala.... Ibland gör jag mig själv till en martyr, gråter och är besviken över att jag inte längre får lov att känna något, när känslorna kommer är liksom pms-kärringen igång, inte Terese. Terese känner inte sånt. Terese har tålamod med allt. Blir hon arg är det inte längre Terese, det är pms-kärringen som behöver ta sig en tablett... Eller? Ibland känner martyren där i gråten att det hade varit lite bättre att inte tala om för någon, framförallt inte min familj, att besvären fanns, att det fanns en anledning till utbrotten som är medicinsk. Då hade jag fått känna, få utlopp för känslorna. Gnällig läsning, jag vet, men balansgången är inte lätt... och jag behövde skriva av mig lite 🙂
Och något jag har lärt mig när jag känner mig så här sjukt låg är att försöka fokusera på det braiga och hur braig jag är! Det flyttar helt klart bort fokuset från självömkan. Så här kommer ju då lite glada känslor!
Återigen vägrar jag dö nyfiken och kastar mig ut i saker jag är sugen på att testa, skitnervös alltid, men prova vill jag! Så jag har börjat i en löpargrupp, jag springer alltså med en massa människor jag inte känner som tydligen dessutom var en rätt sammansvetsad grupp sen innan och där kom lilla jag... skitläskigt... men det var grymt kul! Och så har jag börjat på buggkurs. Också skitläskigt. Kände dock fler än jag trodde där och alla var supertrevliga och dansa 1,5 timme en söndagkväll är ju bara det skitkul. OCH så var vi på unghundsprov med Tramsa! Löjligt tillfredsställande. Hönan var i sitt esse och briljerade i de olika momenten. Full pott rakt igenom. Och två av poängkategorierna kändes extra bra, skottreaktionen och vattenmomentet. Jag har ändå lagt lite tid i träning på dessa momenten så när hon drog till med full pott på dessa så kändes det så klart extra bra, jag vet ju vilken ruta vi började på.
Ikväll blir det lite inspirerande föreläsning med Jonas Colting och sen skallar vi resten av veckan med allt kul som väntar!
