Tettelisa

Den här utmaningen har ju börjat långt innan den 19 augusti kl 05.00. En stor utmaning har varit att få till träningen på ett bra sätt, men det är ju en sjukt tråkig bit att skriva om. Så vi hoppar till onsdagen den 16 augusti. Dagen då packningen skulle ske. Dagen då en riktig loppångest kom… så även en rejäl tenta-ångest. En omtenta skulle göras, såklart dagen innan den stora Dagen för den stora Utmaningen. Och det är ett krångligt ämne som jag inte har haft möjlighet att plugga till i den utsträckning jag hade känt mig mer bekväm med. Men nu var det inte mycket att göra. Det var bara att boka en tågbiljett till torsdagen istället för fredagen och skriva tentan i Leksand. Så det gjorde jag och när den väl var gjord kom en riktigt spänningshuvudvärk som blandades med en helt sjuk ångest över nästa grej på agendan; packa på riktigt för loppet och åka till Mångsbodarna för att övernatta där. Helt sinnessjuk loppångest fick jag. Jag har aldrig varit så skakis inför ett lopp någon gång. Hjärnan gick på högvarv och ändå fick jag inte en vettig tanketråd i ordning och det var galet svårt att få struktur på det jag skulle ha med mig. Men packat blev det och jag och pappa drog iväg till Mångsbodarna där pappas kusin Göran och Marina hade fixat en fantastiskt go pastagratäng. Jag såg till att ge mig själv en redig paltkoma och ett glas rött för att förhoppningsvis kunna slappna av o sova ett par timmar. Och det lyckades jag faktiskt med så jag var relativt utvilad när klockan ringde halv fyra och det bar av den sista biten till Sälen…

Startområdet. Atmosfären. Ännu mörkt. Dimmigt. Förväntan i luften. Lång kö till toaletten. Den näst bästa stunden på ett lopp. Spänningen går att ta på.

Starten går. Det har börjat ljusna. Stigningen börjar och efter en kort km får alla börja gå. Eventuellt sprang eliten, vi andra hade vett att spara på krafterna. Väl uppe på högsta punkten för vasan började soluppgången och miljön man sprang i blev magisk.

Det var blött, trixigt, stenigt och mycke rötter de första 3,5 milen. Det var svårt att ställa om lopphjärnan till ultrahjärna. Dvs inte bli stressad för att det stoppar upp framför en, en defensiv löpning var ett måste för att orka hela vägen. Någon däruppe tyckte väl jag skulle lugna ner mig och satte krokben för mig två gånger så jag blev rejält blåslagen men jag höll, inget gick sönder, så det var bara att resa sig och fortsätta mata på. Mångsbodarna dök upp och jag passade på att ta lite att äta och byta till torra strumpor. När jag sedan fortsatte att springa och 5km senare trampade på en sten så den tryckte upp i foten lite grann kände jag att jag hade blåsor på fötterna. Synd att jag inte märkte det innan för känslan sa att de hade blivit ordentligt stora…. Ska jag ta hand om de nu eller om 5km i Risberg? Får jag compeeden att sitta riktigt trots att jag får trä på mig de återigen blöta strumporna? Det får bli som det blir, jag måste ta hand om det direkt. Sätter mig på en stubbe och är snäll mot mina fötter, myggen försökte äta upp mig som belöning.

Väl i Evertsberg fick jag bytat skor, strumpor och tröja. Fick ätit och hämtat lite energi av kramen från pappa. Ett toabesök för att kolla att damen sköter vätskeintaget och sen vidare. Känslan var rätt skön i Evertsberg och även om det började göra ont i benen nu så kändes äventyret roligt och fötterna mådde relativt bra. Oxberg kom och jag fyllde på med mer energi i form av hejjarop av Viktor och pappa samt en smörgås och blåbärssoppa. Knöt om skorna – fötterna hade tydligen svullnat lite…. – och sprang vidare. Nu kommer det sjuka. En skylt dök upp, som jag av en anledning jag inte kan säga för jag vet inte, kände mig så glad över att se. Ett lättnad kom i kroppen. 39km kvar. Det är mycket mindre än halva loppet kvar! Jag fixar detta! Det är rätt så sjukt att tänka det när man har 3,9 MIL(!!) kvar. Men men, det var så min hjärna sa så det var bara att dras med i glädjen. Men den varade inte länge. Vid 35-skylten vällde en enorm trötthet över mig och tårarna trängde hela tiden bakom ögonlocken. Tillslut kom Hökberg och jag tryckte i mig en pannkaka och coca-cola (vilken jädra kombo) och sen stängde jag in mig på en toalett en liten stund och bara bröt ihop. Jag var så jädra trött. Kanske var det spänningen som släppte i vetskapen om att jag skulle klara det. Trots ömma knän och fötter var det ingen farlig smärta, jag skulle inte behöva bryta för det, jag skulle klara det. Kanske var den känslan för mycket i en något ändå utmattad kropp. Gråtandes gick jag vidare efter toabesöket och när det blev lätt löpning igen började jag samla ihop mig. Jag började prata högt för mig själv, eller rättare sagt, jag började skälla på mig själv. Skärp dig Terese! Du är trött! Inte skadad! Va fan e d o vara ledsen för?! Sätt fart för fan, annars tar det ju aldrig slut. Vid 30km kvar kom en räddande ängel, det vet han ju inte om så klart, men sättet vi fick snackat på fick mig att skratta och det hjälpte så jädra mycket. Jag hade också reagerat på en man som satt i sin fällstol på varje station jag kom till (hur fasen lyckades han med det??) och hejjade. ”Och där kommer Terese med leendet igen! Du ser ju fortfarande stark ut! Hejja hejja” Fantastiska människa. Han lyfte mig när jag hade det som tuffast, utan att veta om det.

Sen den mest fantastiska skylten på hela resan.

9:an. Ensiffrigt. 9 km kvar… Eldris kom. Mer compeed på fötterna. Mer cola i kroppen. Nu måste det bara gå. Nu kom gråten igen. I kampen som varje steg innebar. I kampen att sätta kroppen i rörelse efter varje liten promenad. I kampen som varje nedförsbacke innebar för knäna. I kampen att hålla borta gråten av lättnad att det snart var över. Kampen att få fötterna över varje rot och sten som stack upp – livsfarliga nu. Kampen att hålla blicken stadig. Kampen att fortsätta framåt trots denna enorma trötthet.

5km kvar. Saft serverades. Ge mig!

3km kvar. Det går så jävla sakta nu.

1km kvar. Ska jag belöna mig med en liten promenad nu. Ja, en liten. 300m.

500m kvar. Nu hör jag upploppet. Applåder. Jubel och speakerröster tränger in i hjärnan och manar på mig.

Vänder upp på upploppet. Där står Viktor. Nu gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hans leende och hejarop.

”Spring med mig!”

”Så klart jag gör!” och han sprang med mig utanför staketet. Pappa, där står han! Ger han en segergest. Tårarna rinner. Jag ser knappt vart jag sätter fötterna men spurtar gör jag ta mig fan! Och in i mål! Slänger mig i armarna på Viktor och släpper på trycket. Får min medalj, min tröja. Där är pappa igen och jag får slänga mig i armarna på honom och bryter ihop totalt. All trötthet väller ut och tårarna slutar inte rinna. Vi ska ta fina kort på oss i målområdet och zoomar man in på dom ser man tårarna på kinderna. Ringer Jimmie och börjar snyfta igen och nu stänger kroppen av. Den vill inte ta en meter till. Och helt plötsligt blev sträckan till bilen så sjukt lång….

Och nu, en dag senare, sitter jag med en flaska bubbel och kan egentligen inte ta in min prestation. Jag har ägnat en halvtimme åt att gör om en del av omplåstringen på fötterna och har fått sett över andra skav och enorma blåmärken efter mina fall. Jag är trasig på så många sätt. Men det är fysiskt. Psykiskt försöker jag fortfarande absorbera det jag har varit med om. Den gemenskap som finns i spåret bland ultralöpare. Känslan av att man tar hand om varandra. Känslan av att man krigar tillsammans. Alla har sina demoner, alla kämpar med sina krämpor men vi lider och krigar tillsammans, beklagar oss och pushar varandra, stämmer av med varandra om man ser någon ta stöd mot ett träd i skogen – är du ok? Och sen är det ju den lilla detaljen…. Vi springer 9 FUCKING JÄVLA MIL tillsammans!! Fatta lyckan, att få befinna sig med ett gäng lika galna människor som en själv??

Tack älskade pappa för att du körde mig och sen hejjade på längs spåret! Guld värt och gav så mycket energi!

Tack Viktor för din pepp i Oxberg och längs upploppet! Och Kika för all ompyssling från torsdagen till söndagen.

Och så tack ALLA som på ett eller annat vis har stöttat mig i min träning eller bara har gett mig en dunk i ryggen, lite hejjarop på insta , ALLT har genererat i extra energi under det här året som jag har kämpat med träning och tid och under själva tävlingen. TACK!