Tettelisa

Det började en mörk vinterkväll. Jag o löparkompisen Magnus springer o tjötar under en av våra långturer med pannlampor. "Hade varit roligt och testa Lidingö faktiskt" säger han och berättar att han mer än en gång har suttit och nästan tryckt på "Anmälan"-knappen. "Äh, det är väl bara o slå till! Du fixar ju det lätt" menar jag. Där någonstans dog den diskussionen men en tanke hade slagit rot i mitt lilla huve. Om jag anmäler mig kanske han tar tummen ur? Hade ju varit ett rätt häftigt träningsmål. Ett par dagar senare sitter jag där, svetten bryter fram och ångesten kryper på. Stora svarta bokstäver på skärmen som skriker "Du är nu anmäld". Jävlar, jag ångrar mig!! Nej, skärpning nu Terese. Ett mms till Magnus och ett par timmar senare har jag fått han med i båten. Ett träningsmål uppsatt!

 

Det har varit tufft, riktigt tufft, att hitta den tid det kräver att ge sig ut på långturer. Men samtidigt har det gett mig en ny typ av löpning. Långturer i skogen i lugnt och behagligt tempo. Riktiga mysturer. Riktiga energipåfyllare och huvudrensare till turer. 

 

Sen står man där. En vecka innan Dagen med stort D. Och så känner man att man håller på att bli förkyld.... Paniken kryper på. Jag kan inte bli sjuk nu!! Jag är ju så nära mitt mål!! När torsdagen kommer så känner jag ändå att halsontet börjar släppa, men näsan börjar rinna istället. Jajja, det är ju bättre det. Jag åker i vilket fall som helst med upp. Vi ägnar större delen av fredagen med att ta oss upp. Ett tåg som blev två timmar sent gjorde lixom att det tog större delen av dagen. Vi checkade in på hotellet och tog oss bort till det område där nummerlapparna delades ut. Då började man känna av nerverna. Fasen asså. Imorgon smäller det.

 

Tävlingsdagen kommer. Nervositeten med. Hur fasen ska det här gå? Kommer jag orka detta eller kommer kroppen säga ifrån med den stora släggan? Bestämde mig för att bara ta loppet i lugnt tempo. Hellre gå lite mer och hålla pulsen nere än o börja anstränga mig på riktigt. Jag hade ett mål tidigare, att komma in under 3.30. Bestämde mig för att slopa det målet, jag ska bara ta mig runt och lyssna på kroppen hela tiden.... Ja, eller hur. Ni som känner mig vet.... nån gång kryper dom där djävulshornen ut. Dom höll sig inne rätt länge. Låg och småjoggade på högersidan större delen av sträckan. Försökte njuta lite av naturen och fina vyer utan att springa ner folket framför mig. Skrattade lite åt en som höll på o tappa byxorna. Skojade med en som ville veta vad klockan var, 12 km blev svaret, haha! Kände en kick när flagga efter flagga visade att jag hade en km mindre kvar till målet. Tog en kisspaus i godan ro vid 15km. När flaggan visade 5km kvar tittade jag på klockan. 2.54..... NU kröp hornen fram. Visste att jag hade två jävliga backar kvar, dom skulle jag gå i. Jag borde ändå klara att komma in på 3.30. Jag mår bra. Knäna gör ont men jag har ork kvar. Nu jävlar.... Håll höger gott folk, här kommer jag! Sträcker upp näven i luften vid målgång på 3.25.25. Ha! Sug på den förkylningshelvete!!

 

Mål. 30 backiga jävla kilometrar. Trött. Lycklig. Glädjetårar. Funderade på att rycka tag i en funktionär o krama henne bara för att jag behövde en kram just där och då, men då hade jag brötit ihop totalt och säkert skrämt funktionären från vettet, nä stackars människa, det skulle hon få slippa. Plockar upp telefonen o sätter igång den. Jimmie ringer precis då. Då kommer tårarna. Jag har fixat det! 

 

Vilodag idag. Troligtvis i morgon med. Sen, mot nya mål....

Nu börjar den krypa på. Nervositeten. Ångesten. Dagen då ens stora träningsmål ska genomföras, avverkas, kalla det vad du vill. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Själva loppet skrämmer mig inte. Tre mil.... Det klarar jag. På ett eller annat vis. Det som skrämmer mig är att inte kunna ställa upp. Besvikelsen som då skulle komma. Att behöva ta det beslutet att nej, jag kan inte genomföra det som jag tränat så länge inför. DET skrämmer mig. Halva styrkan på jobbet går runt med glansiga ögon, snörvlar och hostar. Det. Får. Inte. Hända. Efter långpasset förra veckan kände jag det börja krypa på. Kittlas det inte lite i halsen? Rinner inte näsan lite grann? Känner jag mig inte lite matt? Nu kureras det för fulla muggar här hemma. Jag tänker inte bli sjuk!

 

Men det är ju lugnt. jag blir inte sjuk. Jag ska genomföra Lidingöloppet på lördag ju!. Det ska bli så skönt när det där träningsmålet ligger bakom mig! Jag har verkligen inte tid med att vara ute o springa så länge. Det är skönt att vara ute i skogen på långtur. Verkligen balsam för själen. Och pressen att jag måste vara ute länge har gjort att jag även har hittat lugnet och avslappningen i löpningen när jag tar långpass. Men att träna upp mig inför långlopp? Nä, det har jag egentligen inte tid med. Så det ska bli så gött när detta är över och alla måsten kring att hitta tid till långa träningspass försvinner. Istället börjar lite andra utmaningar. Har minsann hittat lite andra mål med min träning och vad jag vill uppnå i vardagen. Nu ska jag bara avverka det där Lidingöloppet så jag kan ta tag i det andra istället, sånt jag tror stämmer bättre överrens med livet när man är småbarnsmamma ;)

 

idag ska det inhandlas skumpa. Den ska intagas efter målgången på lördag!

Ja, jag ser det lite som ren överlevnad ibland när man är ensam hemma med barnen i drygt två veckor. I början är det skönt. Större delen av tiden trivs jag rätt bra med att vara ensam hemma med barnen faktiskt. De två sista dagarna är alltid värst. Då väntar man lite grann. Väntar på det stöd och den hjälp ens sambo utgör. Ens tålamod blir sämre och sämre. Igår var en riktigt bottendag. Tre gånger fick jag Casper att gråta. Två gånger av dom var för att jag var helt vansinnig på hans syster.... Då känner man sig stark... en pedagogiskt och stolt mamma.... ja eller inte.... Man bryter helt klart ihop lite grann när kvällen kommer och man slappnar av... va håller jag på me lixom??

 

Mina kulinariska mästerverk har heller inte riktigt gått hem när jag väl har försökt. Tur att Kika kom ner och räddade upp DEN situationen i alla fall. Barnen började äta igen, heja!. Kika åkte hem igår. Idag åt vi lunch på McDonalds... Gav mig på att göra något så enkelt som kycklingpaj idag på lite rester sen i fredags. Skitgott! Tyckte jag... 

 

För övrigt tycker jag att det har gått himla bra när Jimmie har varit iväg. Vi har myst massor, "festat" massor med godis mitt i veckan o sånt, tittat på film, gjort framsteg med cykling och på badet och jag avslutade hela den här "semestern" med att ställa mig på vågen.... korkat.... Lidingö är om två veckor och jag är tyngre än på länge. Kännnnnn ångesten. Så idag är sista syndardagen, sen är det skärpning och ladda energidepåerna rätt som gäller.... Sista långpasset blir på tisdag. 

 

Mina barn har kastat mig in i nostalgins värld. Tilda kommer in i vardagsrummet med ett band (VHS alltså) i näven "Vill titta på den hääääär mamma!!"... Jaha?? "Rädda Willy". Min gamla favoritfilm, klart vi ska titta på den! Glad och nostalgisk kopplar jag in den gamla vhs:en och drar igång filmen. Får höja ordentligt, videospelaren överröstar tv:n, haha! Jag är inte nostalgisk längre. Efter 5ggr på typ tre dagar är jag rätt trött på den här dubbade späckhuggarfilmen.... och ljudet från videospelaren.... Men men, vi syndar lite vin på det så här sista dagen i ensamheten så hör jag nog inte surrandet sen ;)

 

Skål

Idag var det dop i Snöstorps kyrka. Lilla Tor skulle döpas. Vi skulle vara där 11.00. Tänkte att jag skulle vara i god tid idag så jag körde redan kvart över 10. När vi körde på motorvägen öppnade sig himlen och trafiken på den stora, effektiva, snabba motorvägen gick i 80.... Minutrarna tickade på, kilometrarna långt ifrån i samma takt.... Nu började jag känna mig stressad. Men vad ska man göra? Äh, det är bara ett dop. Jag kan smyga in några minuter över elva, inga problem, sätter mig längst bak lixom. Riskerar ju inte ungarnas liv bara för ett dop. Regnet lättar, vägbanan blir fin, sikten fri.

 

Två minuter i elva klev vi innanför kyrkporten. Lite med andan i halsen kramar jag om Emilie och tar plats i bänken. De tilltänkta faddrarna sätter sig på raden framför. Ok... Jaja. Musiken börjar och Emilie, Jim och Tor går framåt ensamma. Väl framme lämnas Tor över till faddrarna... nä vänta nu, han lämnas till Monika! Va f...??? Dom ska väl, eller... va f..??? Eller ska dom gift, eller nä, eller va f...???? De båda föräldrarna tar varandras händer och ställer sig framför altaret. Nej men va i helvete????? Tårarna börjar komma (inte så där gulligt att ögonen blir lite glansiga och man lite diskret torkar bort en tår i ögonvrån, nä, tårarna börjar verkligen spruta) Men det kan väl inte vara så? Ska dom gifta sig? Är det bara jag som inte fattat detta, inte fått info om detta? Börjar snegla mig omkring lite grann. Ingen som reagerar som jag? Ler fånigt och snörvlar högljutt?? Näpp, ingen. Va fan. Får väl försöka lägga band på mig. Torkar snoret på jackan, hoppas att jag inte smetat ut för mycket mascara, försöker samla mig och så vänder sig emilie o tittar på mig. Där sprack det igen. Tårarna sprutar och jag är på väg att till och med hulka mig. För helvete ta dig samman Terese. Nej, jag kan inte. Jag gråter mig typ igenom hela vigselakten. Tar mig samman under dopet och börjar sen gråta igen när jag får kramat dom efteråt.... Jäkla ungar... Gifta sig... Bara så där??? Kunde dom inte lagt ut ett par buntar med pappersservetter på varje bänkrad?? Dom måste ju lixom tänka sig lite granna för. Visa liiiite hänsyn lixom... Jag var INTE förberedd på detta. Gick  ut först av alla, försökte samla mig och ringde jobbet medan vi tog oss mot församlingshemmet där smörgåstårtan skulle ätas. Inser när alla börjar droppa in att jag i min förvirring glömde Tors present i bilen... Gråter en skvätt till sen när jag kramar Emilie hejdå...

 

Ett fint bröllop i all sin enkelhet.

Min bästa vän har gift sig och det bara strålade om henne. Nu gråter jag igen....

 

Sitter här nu och skålar för er, fina Jim och Emilie. Lite bubbel dagen till ära lixom. Inte varje dag finaste människan i världen gifter sig lixom.... Är så glad för er skull och jag känner mig hedrad som fick vara med på eran dag. Fortsätt ta väl hand om varandra! 

 

Jimmie känn ingen press, men du och Jim hade ju en överrenskommelse....

 

 

Jag tror att det är mycke i ens vardag med småbarn man inte hade kommit i närheten av utan dom små liven. Exempelvis lite udda diskussioner. Lite udda information. Lite udda händelser. Ena dagen är det underhållande. Andra dagen är det MYCKET irriterande. Vår treåring står just nu för de flesta lite udda sakerna. Kroppen och allt som händer med den är just nu väldigt roligt. Även det här med när man är stor. När är man stor? Enligt Tilda är det när man tappar tänder.

 

"När jag är stor och tappar tänder, då får jag också börja skolan." Ja, Tilda, det får du.

 

"När jag är stor och tappar tänder får jag också sitta i sån bilstol" Ja, Tilda det får du.

 

"När jag är stor och tappar tänder får jag också en sån stor cykel" Ja, Tilda, det får du.

 

"När jag är stor och tappar tänder får jag stora tuttor som du mamma" Eh, njae, du får växa lite till innan du får det. "Mamma jag växit jättemycke nu! Har jag stora tuttor nu?" Njae, det dröjer några år till.... 

 

"Mamma, jag e bajsig!!" Gå och bajsa då. "Mamma, det är jättemycke bajs!! STOR bajs! KOLLA MAMMA!!" Mmmm, oj, stor.... 

 

"Mamma, du är svettig, du måste faktiskt duscha då" Ja, tack älskling, jag ska göra det....

 

"Mamma, Ariels pappa, han förstör hennes liiiiv" Njae, inte riktigt egentligen....

 

"Mamma, kolla! Jag ser heeela riket!" Ja, utsikten från Christians hus är jättefin....

 

"Mamma, varför hejjade inte den tjejen på mig?" Hon var nog lite blyg för dig

 

"Mamma, kolla!! Mjölkabilen!" Nej, den lastbilen kör faktiskt olja. "Oljalastbilen!" Hm, ja...

 

"Mamma, kommer dina tjejakompisar ikväll??" Japp, de gör dom ;)

Jag jobbar i butik. En butik som är väldigt serviceinriktad. Vi pratar väldigt mycket med våra kunder. Våra kunder frågar oss väldigt mycket, vilket vi tycker är fantastiskt roligt. Man får ofta frågor som för en själv är helt självklara och ibland får man kämpa hårt för att inte skratta kunden rakt i ansiktet, den här kunden frågar ju mig för att hon/han inte vet. Nog fasen ska kunden få ett riktigt svar, inte bli idiotförklarad. Även om jag själv jobbar med detta så har jag själv väldigt svårt för att ställa "dumma" frågor i andra butiker när jag vill veta något. Speciellt om det är en karl som står för servicejobbet. Löjligt, jag vet. Men jag drar mig för att ställa frågor, vill absolut inte bli skrattad i ansiktet. Men dom har ju servicejobb dom också, dom borde ju tänka precis som jag, man ställer frågan för att man inte vet, man vill ha ett riktigt svar.

 

Idag har jag tagit tjuren vid hornen och ställt massa "dumma" frågor till både kreti o pleti. Och se! Alla skötte sig exemplariskt! Jag blev bemött med trevlig ton och inte några underliggande idiotförklaringar. Tack så mycket Einarssons bilverkstad, Getinge Mattcenter och pappa Janne för det! Det var ju inte så farligt Terese, eller hur? Jag har säkert gett folk lite glada skratt i fikarummet men dom idiotförklarade mig åtminstone inte! Det finns fler inom servicebranschen som tänker som mig ju, haha!