Tettelisa

....till skor.... är inte alltid helt okomplicerad. Ni som inte springer kan omöjligt förstå den här kärleken men jag ska försöka sätta ord på det så ni hänger med lite i det här inlägget. Asså den här kärleken... Den är stor.... Och den är viktig... SÅ viktig. Egentligen så är ju skorna det viktigaste för en löpare. Utan bra löparskor blir inte löpningen bra... eller kul....Bra skor är helt klart prio ett för en som utövar den här typen av träning.... och bh... man behöver en bra bh också... men måste jag välja mellan bra skor och bra bh väljer jag bra skor... Det finns ju silvertejp........aj..... Ser ni bilden framför er när man ska dra bort silvertejpen sen?? Känner ni känslan?? hua....

 

Jag har ett antal skor till min löpning. Förr ansåg jag att ett par räckte gott... Samma par i ett par år till och med... Numera förstår jag inte alls hur jag tänkte. Nu har jag tre par och minst ett par av dem byts ut varje år. Men jag har haft ett par skor som jag har haft mycket svårt att skilja mig ifrån. Mina Merrell Tough Mudder. De ligger mig så varmt om hjärtat. De har varit med mig i jättevått och torrt. Jag har nått några av mina största och tuffaste mål i de här skorna. De har burit mig mååååånga mil, mååååånga uppförsbackar har det blivit och inte en enda gång har de svikit mig genom skavsår eller ömma knän. När jag insåg att tårna höll på att hitta ut genom sulan på undersidan började jag leta efter exakt likadana skor och rusar in till grannbutiken TeamSportia. Den dagen brast mitt hjärta. Det gick nästan i tusen bitar. Den sorten tillverkades inte längre..... Jag blev tillintetgjord... Jag gick hem utan nya skor. Bedrövad. Kärlekssagan till mina Merrell var över....

 

Det tog ett par veckor för mig att slicka mina sår men så dök reklam för TeamSportias Löparmässa upp. De skulle ha extrapriser på Merrells andra skor. Jag chansar. Jag måste passa på att prova nu. Med hjälp av Merrells egen säljare Mats och TeamSportias egen Ola kom jag hem med ett par Merrellskor som jag säkerligen skulle bli nöjd med... Jag var försiktigt positiv. Jag var nästan nervös när jag skulle ge mig ut och springa med dem. Tänk om jag blir besviken. Tänk om jag får skav. Tänk om jag får ont. De kanske är för hårda ändå? De kanske är för små ändå? 

 

Idag bestämde jag mig för att våga prova. Bestämde mig för att testa de ordentligt och sticka upp till den fina MTB-slingan i Bänared. Där krävs teknik och bra grepp, perfekt testbana. Det är dock lite drygt en kilometers transportsträcka dit... På asfalt... Började trampa på och det började knyta sig i magen av oro. Det kändes fel. Rycker och drar lite i snörena, justerar lite och fortsätter upp mot slingan, inte övertygad ännu. Ger mig in på en av de märkta slingorna och då släpper all oro. Nu var skorna i sitt rätta element! Och jag började njuta i fulla drag. Vansinnigt roligt att släppa alla tankar på tid och bara tänka på vart man sätter fötterna och tekniken i steget på den rotrika stigen. En ny kärlekshistoria har tagit sin början!

 

 

Sen är det ju det här med min Runstreak. Jag måste skryta lite. Jag har alltså sprungit minst 2km varje dag i 133 dagar.... Det är rätt många dagar... Jag e rätt så asabra.

 

Är det verkligen lönt? För en löpare som mig som varit uppe på maradistanser? Vad är det för bra med det? Varför gör du det? Du är inte riktigt klok.... Nä, jag vet. Och hur ska jag förklara det? Kärlek. Det är kärlek...

 

Det började efter att covid-19 svepte in över Sverige och såg till så att alla utmanande lopp ställdes in. Att hitta ny motivation till träningen var svårt då. Då dök det upp en utmaning genom Runners World. Spring varje dag, minst 1,6km, hela maj, alltså 31 dagar. Det lät som en vettig utmaning bara för att få en sporre att hålla igång. Jag har gjort något liknande förut men då sprungit 4km varje dag. Min då krånglande ankel blev faktiskt bättre under den runstreaken. Japp, jag ger den utmaningen en chans. När den väl var över så kände jag att jag hade kommit in i det. Att hitta tiden var inte längre krångligt. Första veckorna var det svårt att få till och jag var rädd för att inte "orka" ge mig ut på kvällen efter en jobbdag så jag tog rundan på lunchen istället. Efter 31 dagar såg jag inte det som svårt längre eller ens jobbigt att komma ut. Jag såg det snarare som något jag verkligen ville, hjärnan kändes så mycket fräschare efter bara 12min löpning. Det häftigaste var första gången jag gav mig ut helt urlakad. Jag fattade inte hur jag skulle kunna stappla mig fram i 2 km. Men när de 2 kilometrarna nästan var gjorde viskade en röst i huvudet att jag inte hade sprungit klart. Så jag fortsatte ett par kilometrar till och sakta men säkert kände jag hur sinnesstämningen ändrades och jag gick från trött och irriterad till lugn, nöjd, tillfreds och rentav glad och benen svävade fram. Så när maj var slut bestämde jag mig för att fortsätta och ett naturligt mål var 100 dagar. När sen 100 dagar var avklarat tappade jag sugen och jag var nära att bryta streaken. Men jag körde på och när jag var förbi 120 kändes det mycket lättare igen. 

 

Så vad har den här streaken gett mig egentligen?

 

- En rejäl Good Enough-känsla. Förr när en vettig löptur enligt mig själv var minst 5km kunde jag känna en stress om mina 2-3 pass i veckan bara blev 1 pass. Nu har jag en mer avslappnad inställning till min mängdträning. Naturligtvis vill jag fortfarande göra minst två lite längre pass i veckan men 2km är good enough. Då har jag åtminstone hållt igång streaken.

 

- Minst 12 minuters egentid varje dag.... say no more

 

- Känslan när kroppen och hjärnan säger att de vill springa mer än de tänkta två kilometrarna är så häftig.

 

Så jag fortsätter springa varje dag så länge jag inte blir sjuk eller skadad. Gärna med mina Merrell.... I skogen...