Tettelisa

Småbarnslivet är inte alltid det lättaste att återge... eller att ta sig igenom... Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna och samtidigt hitta en lugn i vardagen.

 

Lördagen började bra. Barnen skulle vara hos storkusinerna och dom skulle åka och BADA!! Lyckan var total när den här bomben släpptes samma morgon och vi kunde inte ta oss till Glommen fort nog. Tydligen hade Tilda inte några förhoppningar alls om att över huvudtaget komma till Glommen när mamma körde. När vi kom till skolan som ligger i Glommen utbrister hon "Mamma du körde rätt!! Här e Vinstons skola! Då är vi rätt! Bra mamma!!" Eeeeeh, tack??? Lämpar av barnen som med glada tjut försvinner in i huset.

 

Kvart i två vibrerar telefonen i fickan medan jag jobbar. Det är lugnt i butiken just då och jag får en känsla av att jag nog borde kolla vem det är som ringer. Barnvakten.... Dom är på klitterbadet. Casper spyr... Nej. Nej. Nej. Stackars Casper. Jag riktigt känner hans besvikelse. Ger vikarien snabba instruktioner om stängningen och kastar mig in i bilen för att hämta Casper. Placerar en spann i knät på han på vägen hem, Tilda för stanna o leka en stund till. 

 

Väl hemma somnar Casper i soffan och jag ser min chans för o riva av ett träningspass. För övrigt blir det en lugn hemmakväll, man vågar sig inte utanför dörrarna om det är magsjuka som härjar. Casper sov till sju nästa morgon. Pigg o glad. Jaha? Då så. Då blir det in till julskyltningen idag! Men först löpning. Distans stod på schemat. Tittar ut. Halvstorm, hagel och se där ja! Nu åskar det med! Lyckas ta mig ut mellan skurarna tillsammans med Lova. Vi springer på i sakta mak och när Lova har tröttnat springer jag hem med henne för att sedan fortsätta själv ett par varv till på slingan. Det känns bra. Riktigt bra. Ingen stress. Inget hetsigt tempo. Ingen tid att passa. Stannar till o med till och pratar med grannar en stund. Skrattar. Härligt. Ny energi. Springer sen lite till....

 

Julskyltning då.... Det här med att åka in till stan när jag vet att det är en massa andra människor där är inte riktigt min grej. Men jag vet ju så väl att ungarna tycker det är spännande att ge önskelista till tomten och vi måste ändå in o handla. De ritar varsin önskelista, vi lämnar den hos tomten och far sen iväg och handlar. Väl hemma igen inser jag att min check-lista är rätt klar... Klockan tre en söndag? Halva dagen kvar?! Halleluja! Det firades med lyxfika! Vin och werters orginal, mumma. Men efter två munnar vin kommer jag på att jag måste ju ut o röja lite grann i trädgården om det nu ska bli storm här. Fixar med det, kommer in och dricker ur mitt glas. Det var ungefär det som behövdes. Sen kommer de där konstiga idéerna... Spontanbak. Vem sysslar med sånt? Jag... en dag när jag känner att jag älskar att vara mamma tillsammans med mina barn.... Vad bakar man då? nåt lätt o smidigt? Nä, pepparkakor.... Så mysigt det blev. Ungarna blev jätteglada över detta lilla påfund och hjälpte glatt till med att fixa en LITEN deg (nåt förnuft hade jag faktiskt kvar i skallen!) och efter lite hjälp med kavlingen så gjorde dom hjärtan, granar, grisar och änglar för glatta livet. Det där fick barnen grejja med medan jag satte igång kvällsmaten. Julmusik var naturligtvis igång också. Mammahjärtat smälte lite grann när Casper tittar upp på mig och säger "Mamma, jag älskar sån här musik!"

 

Det är en ny och rätt häftig känsla detta. Att jag har tid. Och att jag VILL, inte att jag måste. Jag vill baka tillsammans med mina ungar. Jag vill testa på nya kakor tillsammans med dom. Jag vill träffa tomten tillsammans med dom. Jag vill sitta ner i soffan och läsa bok tillsammans med dom. Att jag inte känner att jag försöker pressa in det mellan dammsugningen och diskningen, det är en seger. Och lycka. Det känns bra att hinna förbereda oss inför julen ordentligt i år. Istället för att kasta upp stakar o pynt i alla hast, pyssla och baka med en nästan forcerande känsla, bara för att man SKA göra dessa sakerna. Pulsen har lagt sig lite hos den här damen. Det är riktigt skönt och jag njuter i fulla drag. 

Jaha, jag fick för mig på morgonen att jag skulle låna ett släp och få kört lite skit till tippen. Den typen av energiskt påhopp la sig kvickt när himlen öppnade sig ett par minuter senare. Dock återvände känslan i samma veva som regnet upphörde. Men jag tvivlade ändå lite grann, jag kan räkna på ena handens fem fingrar hur många gånger jag har kopplat på ett släp själv..... och kommer jag orkar lyfta diskmaskinshelvetet själv? Efter lite funderande och nån kopp kaffe rycker jag på axlarna "Äh, hur svårt kan de vaaaaa?" Bokar släpet, städar toaletten och drar sedan med mig Tilda till Coop för släphämtning och storhandling. 

 

När vi handlat färdigt kommer vi då till momentet "att koppla släp". Får på åbäket på kroken och ska sen ansluta kablen. Jäklar, fel kabel. Jaja, det är ju bara att gå in o be om den andra. Drar med mig Tilda ut i regnet igen för att trava in på Coop och be om andra sladden men ser direkt att den stämmer inte. "men jag har ingen annan" blir expeditens svar. Äh, nähe, får väl gå ut o prova igen då. Går ut i regnet med barnet igen och låter henne hoppa in i bilen. Kika på sladden, kikar på bilens uttag, kikar på släpets uttag.... äh, ok, man kunde vända på sladden me.... hrm... eeeeeh, ja, vidare. Släpet på, lamporna funkar, bara o tuta o köra eller? Men då kommer tvivlet. Sitter verkligen släphelvetet fast nu? Sliter och drar och bilen följer med i varje "gupp" jag åstadkommer. ja då sitter det väl fast.... Försöker rycka på axlarna och tänka "det märker jag väl" men kaxigheten är liksom bortblåst. Jag är i stan. Jag har ett barn i bilen. Fan om släpet lossnar... Jag har ju sett det hända.... på motorvägen.... usch.... Tar ett djupt andetag och börjar köra. Snigelfart. Förlåt alla som kör bakom mig men jag vågar faktiskt inte köra fortare så länge jag inte vet att släpet verkligen blir där det ska. Efter ungefär fyra kilometer börjar det flimra lite grann för ögonen och jag inser att jag måste börja andas om jag faktiskt ska klara mig hem över huvudtaget. Resan hem gick ju bra. Körde in på gården. Tänkte att jag skulle vända släpet lite tjusigt med bilen men efter två försök kände jag att det bara var att ta sig vatten över huvet, antalet ggr jag kört med släp de senaste tio åren går också att räkna på ena handens fingrar.

 

Hämtar sonen på skolan och börjar sen vända släpet för hand och fylla skiten med grejjer. Insåg sen när släpet skulle kopplas på igen att det hade varit smartare att koppla på det INNAN jag fyllde det med grejjer.... Jajja, då har jag lärt mig det me till nästa gång. Diskmaskinen orkade jag förresten lyfta in själv.

 

Nu skulle vi iväg igen. Den här gången med två barn i bilen och fortfarande med tvivel på mig själv. Har jag verkligen lyckats koppla på släpet ordentligt? När man är ovan släpförare och en orolig sådan så märker man helt plötsligt varje nivåskillnad i vägen och vinden måste minst varit upp i orkanstyrka på sina stället så som det ryckte och slet i släpet... eller?

 

Väl framme vid tippen började värsta oron släppa lite. Snart slipper jag släphelvetet. Det går bra o diskmaskin, fönster och trä. Sen upp på rampen för att slänga diverse metallprylar. Börjar känna segerkänslan när jag bara har en större plåtskiva kvar att slänge. Glad i hågen lyfter jag ut skiten och känner bara hur vinden sliter tag i den. Vart fan kom den vindpusten ifrån? Är nära på att tappa greppet och paniken väller upp när jag ser framför mig hur den far runt inne på rampen och repar varje bil där är och krossar nåns ruta. Naturligtvis hände inte detta utan jag hinner få fatt i bröten och får ner den i containern. Sen tar jag ett djupt andetag. Kan jag få känna seger nu? Nej, jag ska ju få tillbaka släpet till coop med. 

 

Vi kör tillbaka till coop och jag vänder upp mitt ekipage för att backa in på rätt parkeringsruta och SOM HON BACKAR!!! Där satt den! Som en smäck! Liiiite snett kanske men innanför linjerna med god marginal. HA! SUG PÅ DEN!. Kopplar loss och kopplar av, strosar in för att lämna nyckel och sladd. Naturligtvis minns expediten mig, hon ser mig mer eller mindre varje dag. "Gick det bra till slut?" Inget kan få ner mitt humör nu, trots att jag känner mig som en dum blondin så är jag så jäkla nöjd med mig själv så nä, jag tar inte illa vid mig "jajjemen, tillfällig sinnesförvirring bara!" Expediten skrattar och jag trippar nöjt därifrån och lovar så klart barnen lyxfika när vi kommer hem. Glass, hemmagjorda kakor och saft. Det är jag så jäkla värd!! HIGH FIVE!

En riktigt energipåfyllningshelg. Lördagen gick lugnt tillväga med jobb, fika hos mamma och sedan hem för att göra pizza med barnen och äta popcorn till "Frost"-filmen. Inga större konflikter. Allt lugnt o mysigt. För bra för att vara sant....

 

Så jag förberedde mig faktiskt på det värsta idag. Det skulle bakas lite idag, testa lite nya kakor. Barnen skulle få hjälpa till och jag tänkte helt enkelt att det KAN INTE gå så bra en dag till. Men jo. En helt underbar dag med bakning, maskeradkalas för Caspers del, hundpromenad i solen för mig och Tilda och sen bara slappetid för ungarna och träning för mig. Låter bilderna tala för sig själv. Jag har njutit såååå mycket av att verkligen vara bara mamma idag.

 

Ja, precis som rubriken säger så är det en tuff period just nu. Dagarna går i ett. Det börjar direkt när jag kliver upp på morgonen. Gör mig och barnen i ordning och får iväg Casper till skolan. Kommer hem igen och jag och Tilda beger oss sen ut med hundarna. Väl hemma igen bytar jag om, har jag tur hinner jag fixa med tvätten, sen far vi iväg till dagis och jobb. 8 timmar senare kommer man hem, fortsätter med tvätten, äter, lägger barnen, röjer i köket, dör i soffan. Varje dag likadant. Vill gärna hinna med o träna några dagar också. Sitta ner och dricka kaffe är rätt gött också, även det en sak man måste hitta tid till.... Städa känns som ett evighetsjobb, en never ending story. Det får bli på lediga dagar. Typ tisdagar. Då jag ska hinna med att hämta o lämna Casper, gå med hundar, ett träningspass, städning och oftast står handla på schemat med. När sjutton ska man hinna vara mamma? När ska man hinna att bara vara med barnen? Inte tänka på massa annat som SKA göras. Sitta ner och träna bokstäver med Casper. Sitta ner och läsa tillsammans med barnen. Åka till Vallarna. Åka o bada. Listan över vad man vill göra är lång. 

 

Oftast går det att bolla det här fullspäckade "jag-lever-just-nu-ett-småbarnsliv"-schema. Oftast. Men nån gång tar man slut. Idag var en sån dag. Och släggan kom när jag var ute o sprang. Tack o lov var jag ensam. Det är skönt att få sina bryt när man är ensam och inte behöver tänka på att man fulgråter och skrämmer skiten ur ungarna... Jag håller på och ändrar mitt löpsteg. Det är svårt och det är vansinnigt jobbigt. Speciellt för huvet mitt. Jag vill ju springa milen på 48-49 min, det kan ju jag. Nej, just det, KUNDE jag. Nytt steg, nya muskler att träna upp. Jag har SÅ svårt att acceptera att jag lixom börjar om på noll. va fasen, jag sprang TRE MIL för 1,5 månad sen och nu håller jag på och stupar efter EN!! Men jag måste lära mig, måste lugna mig. Men efter den här veckan var det bara denna lilla grej som fick bägarna att rinna över. Jag kände också att nu, NU kan jag släppa efter och låta det rinna över. Veckan har varit tuff och jag har inte suttit ner speciellt mycket. Såg fram emot en ledig helg. Dock skulle Jimmie byta fönster och fixa lister hemma så med det kom lite städning också. Men det blev så fint. Och när jag strosade runt i huset och tittade på allt fint Jimmie hade fixat kände jag något lätta från mig och jag kunde andas ordentligt. En känsla av lättnad och tårar som tittade fram. Har detta verkligen stressat mig så mycket? Att inte ha riktigt ordning i huset? Har det verkligen påverkat mig så mycket så jag kände en fysisk lättnad när det var gjort? Tydligen....Så denna lättnad i kombination med en tuff löptur slog knockout på den här damen.

 

Sen var det dags för kalas. Mysigt kalas. Väl hemma gick jag med hundarna och sen tänkte jag börja röja på övervåningen, städa bort byggdamm. Men väl däruppe.... va fan, det var ju inte det här som jag ville syssla med nu..... Nä, slut på städandet för den här helgen. Det tar vi på tisdag så får jag och Tilda röja på förmiddagen så vi kan leka på eftermiddagen. Nu ska jag mysa med mina barn. I soffan. Läsa bok. Det var längesen. DET vill jag göra nu.