Tettelisa

Självklart måste vi på något vis pränta ner den här stora händelsen och återberätta den så detaljerat jag kan så ni får hänga med mig på 4,2 mil i fjällen!

 

Den stora dagen kommer alltså. 05.30 ringer klockan men nervös som jag är vaknar jag en kvart innan. Smyger upp, klär på mig och sminkar mig lite. Ja, faktiskt, jag sminkar mig. Självförtroende på burk. Väldigt smidigt och idag behöver jag banne mig allt självförtroende jag kan komma över. Jag får i mig lite frukost och sen styr jag och Kika kosan mot Sälen. Väl framme hoppar nästan knäna av nervositet. Nummerlappen hämtas och sen ska jag försöka trycka i mig lite mer mat. Jag vet så väl att jag behöver få i mig all energi jag kan men kycklingen bara växer i munnen. Sitter o petar i kycklingsalladen och får i mig lite pasta och morot i alla fall. Sen passerar minutrarna onödigt fort och vips så står vi där i startområdet och fryser. Blåst, dimma, bara ytterst lite sol och tio grader. Detta kan bli lite kyligt. Regnbågen visar sig precis innan start och då lägger sig en skön känsla i magen. Nu jäklar!

 

Starten går och bara efter en kilometer börjar första stigningen. Nervositeten griper tag i mig igen. Va fan har jag gett mig in på. Jag lyfter blicken och ser att alla, så långt jag ser, går. Då lägger sig lugnet igen och när vi kommer upp får vi en fantastisk vy. Shit, va häftigt! Det var precis därför jag anmälde mig till det här loppet. Inte enbart för att klara 4,2 mil utan för att faktiskt få uppleva något. Ett leende kröp fram i ansiktet och jag började njuta på stigarna som nu följde upp till Högfjällshotellet. Här hejjade Kika glatt på och jag sprang förbi henne med en skön känsla i kroppen. Mer stigning, ännu fler fantastiska vyer. Vätskestationen vid 11km dök upp och här passade jag på att stanna till, ta energi och sätta mig bakom en större buske för att bli av med min nervöskissning. Sen fortsatte turen på lite knixiga stigar som krävde sin teknik. Jag hamnade bakom en tjej som hade helt fantastisk löpteknik! Det var riktigt roligt att springa bakom henne och kolla in hennes fötters trampande på de steniga stigarna. Tekniken i nerförsbackarna gjorde dock att jag började känna krampkänslorna i mitt högra knä och planerar därför att be Kika rota fram knäskyddet vid nästa kontroll som var på högfjällshotellet igen. Väl där ser jag att fler att slutit upp i hejaklacken. Mamma och Janne har kommit dit! Va fan, de skulle ju vara i Österlen! Haha! Väldigt roligt! Men fokuserad som jag var gav jag mina order direkt till kika i alla fall. Knäskyddet åkte på och jag fortsatte ner till energistationen där jag återigen fyllde på med det jag vågade ta. Jag satsade verkligen allt på att inte få motorstopp.

 

Nu kom nästa riktigt tuffa stigning och det var bara till att börja gå. När det blev som tuffast uppför påminde man sig varför man gjorde detta och vände sig om. Vilken vy! Mobilen åkte så klart fram för att föreviga vissa ögonblick. Efter stigningen fick jag sällskap en stund av en annan tjej som också stannat upp för att ta bilder. Vi skrattade lite åt oss själva men påminde varandra om att det inte var tiderna vi jagade utan upplevelsen. Nästa upplevelse blev nerför det fjäll vi precis hade tagit oss uppför. Stenig och lerig nerfart gjorde att tårna fick mycket stryk och här började lilltån på ena foten protestera högljutt med kramp helt enkelt. Hur fan underlättar man kramp i lilltån när man springer nerför?? 

 

Min runda fortsatte. Den blev stenigare och det var lite frustrerande att inte kunna springa trots att man kände att man hade orken. Vi sprang kilometervis på spångar där man fick kämpa för att behålla fokus och inte trampa brevid. Luften hade blivit uppvärmd men dimman och kylan tidigare hade fått näsan att rinna. Jag sprang lite för mig själv just nu och kände att det är nu eller aldrig. Fräsa näsan i farten. Jag lyckas typ aldrig med det, får oftast snor längs kinden och på kläderna men det får bära eller brista. Fräser. Jisses! Det gick riktigt bra! Vågar knappt tro det utan far snabbt med händerna över jackan för att försöka känna var snoret har hamnat men det verkar jäklar i mig som att det gick bra! Ha! Plötsligt händer det liksom!

 

Lite smått euforisk över mina nyvunna snyt-talanger fortsätter jag min tur men nu börjar det bli tufft. Vid 30km förvånar min familj mig igen genom att stå där och hejja. Även barnen har tagit sig dit och kramen jag får i farten är precis vad jag behöver. Men nu vet jag att helvetet tar vid. En stigning som varar typ 5km. Första kilometern går på extremt steniga stigar och det var bara till att gå. Vricka fötterna var inget jag ville nu. Skogen försvinner och jag kommer ut på fjället igen. Vyn igen. Fantastisk. Försöker se vart jag ska och ångrar mig genast när jag lyfter blicken. jag ser typ tre kilometer framför mig och det är en riktigt seg stigning..... Knäet skriker numera efter nåd. Fan heller. Springer när stigen och stigningen tillåter. Går när det tar emot för mycket. Kommer upp till sista kontrollen, tar lite energi, pratar lite med funktionärer och andra löpare och känslan kommer över mig. Denna fantastiska stämning! Man stannar upp. Man njuter. Man tar det lugnt. Man ser efter varandra. Man småpratar med främlingar. Men en känsla får tårarna att börja komma, jag kommer klara det. Funktionären ger mig en mental spark i arslet och säger "4,8km kvar". Ja, nu ska vi hemåt!

 

Lycklig fortsätter jag min tur men inser efter någon kilometer att det kommer gå rätt brant nerför och det är ordentligt stenigt. Knäet skriker nu och bär mig knappt i vissa nedförslut. Till slut står det att det är 1km kvar. jag blir omsprungen av en man som säger att det inte är långt kvar nu, kom igen! "Nu gör det ont" svarar jag. "Ja i hela kroppen", svarar han och jag blir sporrad av att vi kämpar allihop. Nu hör jag min familj igen. Jag vågar knappt lyfta blicken, livrädd för att trampa snett nu när jag är så trött. Känslan i bröstet nu. Klumpen. Tårarna. Lyckan. Jag klarar det. Jag har sprungit mitt första maraton! Och vilken jäkla upplevelse jag haft längs vägen! Barnen! Kramar! Blommor! Mammor! Pappor! Medalj! Asså jag börjar bli rent snurrig och det börjar gå upp för mig igen, vad jag gjort, vad jag klarat, vad jag har lyckats med helt själv....

 

Mitt första maraton. I fjällen. Blir det fler? Fråga mig igen när jag kan gå ordentligt....

 

Ja, det har varit en händelserik vecka... Eller ja, vecka är väl o ta i, måndag-onsdag har varit händelserika... Hela veckan har ju inte varit än.... och ändå kommer så mycket mer hända de nästkommande dagarna.... 

 

Måndagen var tuff. Jag hade under söndagen lagt märke till att Bella inte riktigt ville längre och under måndagsmorgonen fanns det inga tvivel kvar. Hon var klar. Att ringa och berätta detta för Jimmie som var över 100mil bort kändes fruktansvärt. Att be honom fatta det slutgiltiga beslutet när han inte ens är hemma och kan se henne... för jävligt... Jag är ändå tacksam för att han litade på mig och mitt omdöme för jag vet inte om jag hade fixat att se henne vara sån i tre veckor. Jag grät större delen av måndagen och ungarna hade svårt att förstå varför. Vi hade pratat om att den här dagen skulle komma och det har vi gjort så pass länge att de inte tyckte det var några konstigheter. Skönt i och för sig men det är svårt att hänga med i barnens tempo och deras sätt att leva i nuet när man själv bara bryter ihop hela tiden. Vi fick ändå åkt hemifrån en stund och det var väl det bästa.

 

Stora duktiga Tilda bestämde sig för att hon ville ha hål i öronen den dagen. Hon har sugit på den karamellen länge, men idag skulle det alltså ske och det var nästan en besviken Tilda som gick ut ur guldsmedsaffären med rosa örhängen, det gjorde ju inte ens ont.....

 

Väl hemma igen så kom tårarna igen och det var jäkligt tufft att vara den enda vuxna i rummet. Jag ville bara ha en kram, jag ville bara ha någon att luta mig mot en liten stund. Så jäkla typiskt att allt ska ske när Jimmie är iväg. Min räddning kommer på kvällen. Min bästa vän. Bella blev hämtad och jag fick lagt barnen sen var det min tur. Då fick jag ett par starka armar om mig och jag fick släppa efter och prata med en vuxen människa om allt. Guld värt. Tack ❤

 

Nästa dag skulle jag på möte med en person jag aldrig träffat tidigare, i syfte att eventuellt samarbeta lite i våra företag. Det var inte lätt att vakna, känna sig som en urvriden trasa med huvudvärk, klä upp sig och ställa in sig på proffsigt workmode. Men det kändes bra. Vi kom väldigt bra överrens och när jag gick därifrån gav jag mig själv en klapp på axeln för att jag hade fixat detta så bra och sen bröt jag ihop lite. Stabil som fan.

 

Inte nog med allt kring Bella, skolan har ju börjat också. Tildas första skoldag var på tisdagen. Så den urvridna trasan med huvudvärk skulle även försöka glädjas åt sin dotter på hennes stora dag. När hon sen kommer hem med bussen och börjar storgråta i mitt knä när spänningen och känslorna går ur henne, då vet jag inte riktigt hur jag ska plocka ihop mig och orka. Men på något vis, när det gäller barnen är det inte svårt att samla ihop sig, resa sig, rusta sig och få de på bättre tankar. Dag 2 var för henne något bättre men fortfarande en liten tagg i själen på mig när hon berättar om rasterna. Även för Casper krånglar det en del, eller rättare sagt, det har ändrats om en del vilket den här mamman med kontrollbehov tycker är lite jobbigt. Prata där, ringa den, kontakta den, dra i den tråden, hötta me fingret där och försöka lirka ur Casper hur han tycker att det känns. Inget lätt pussel att lägga men förhoppningsvis går det bra.

 

Så det har alltså varit en splittrad start på veckan. Fokuset på vad som komma skall i helgen har återigen fått stå åt sidan. Men nu har jag börjat packa. Kaffet ska bara drickas klart sen ska det sista packas och tjugo i ett drar vi iväg. Då kan jag gå in i mig själv, strunta i det som varit och fokusera på det som ska ske i helgen. Alla som sprungit lopp med mig vet att jag sluter mig innan starten. Detta, känner jag, måste ske nu. Något tidigare än starten alltså, om jag ska bygga upp det fokuset som behövs efter den här berg-och-dal-baneveckan. Jag har insett att jag aldrig tagit mig an en sån här rejäl utmaning tidigare. Anledningen till att jag är så nervös är ju för att jag vet att det är svårt och kommer vara grymt jobbigt. Den känslan har jag aldrig tidigare haft inför ett lopp. Känslan av att jag tar mig an något som jag egentligen inte är byggd för och som jag aldrig tidigare gjort. Jag har aldrig sprungit den distansen och jag har aldrig sprungit så många höjdmetrar under samma pass. Det blir en utmaning. En rejäl utmaning. Men jäklar va nöjd jag kommer vara på lördag kväll!

 

Nu börjar det helt klart dra ihop sig och nervositeten har haft mig i sitt grepp senaste veckan. Så pass mycket så jag allvarligt har funderat över att skriva ner mig en klass.... Tack o lov har djävulen på vänstra axeln fått råda. Men mycket jobb senaste tiden har lett till att jag har tappat fokus. Helt. Fokuset har blivit jobb och barn, att få ihop det och min träning och viktigast av allt, mitt mindset har fått vänta. Därav all nervositet.

 

Så idag hade jag då äntligen en ledig dag så att jag och ungarna kunde gå en längre tur med hundarna. Ungarna cyklade i förväg och jag började gå i mina egna tankar och bestämde mig för att visualisera loppet och dessutom prata högt för mig själv så jag inte kunde tappa fokuset. Tack o lov mötte jag ingen då! När jag gick där och tänkte igenom loppet, hur det kändes i starten, hur loppet skulle kännas, vad jag skulle fokusera på, då hände något i kroppen. Lugnet la sig, jag sträckte på mig och det kom tårar av lycka när jag i mitt huvud gick i mål efter 42 tunga km och mina barn ger mig världens kram... Man är rätt grym på att visulisera om man börjar böla av alla känslor som kommer då, haha!

 

Så idag skulle jag då även ut på mitt sista långpass innan stora dagen. Rekommendationerna var tydligen att ta 75% av sträckan nu två veckor innan, dvs att jag skulle ränna 30km idag... Eh nej, där var jag inte kände jag. Jag har sprungit 35 för en månad sen, det får lixom räcka, kroppen ska ju hålla me! Så 24 blev det ungefär och hela tiden jobbade jag med mitt huvud, min takt och mitt flås och förutom en kramp i ena låret så fick jag till det riktigt bra! Krampen vet jag vad den berodde på så det är bara att förebygga det så gott det går nu de sista två veckorna.

 

Summan av kardemumman asså. Lugnet har lagt sig i kroppen. jag känner mig säker på mig själv och mitt mål igen. Jag vet att det kommer bli pissigt jobbigt men jag kommer ta mig runt. Jag har ju trots allt 7,5 timmar på mig.... man borde ju klara att gå hela rundan på den tiden tänker jag.... i värsta fall. Nu blir det kortdistanser ett par ggr till innan stora dagen och en väldans massa mentalt jobb! Nu jäklar!