Tettelisa

Ja nu har den satt in på riktigt. "veckan-innan-stort-lopp"-nojjan som jag läste om så snyggt HÄR.

 

Det stora målet jag satte för min träning är snart ett faktum. Snart står jag vid startsnöret. Snart känner jag rastlösheten och spänningen i hela kroppen. Snart är jag iväg. Snart springer jag Göteborgsvarvet.

 

Och nu sätter nojjan in. Kilometrarna sitter i benen, själva loppet blir inga problem. Nej, nu gäller det att hålla sig frisk och inte få skador. Tog ett lättare back-pass i fredags på Ljungby-slingan. Slet med våra unghundar på 7 km där. Idag är tanken ett liiiite längre pass, strax över en mil och sen på onsdag ett kort, lungt pass för att sedan vila mig i form till lördag.

 

Backpasset gick bra och hade inga krämpor. När jag kom hem hade Casper feber. Aaaaah!! Jag får INTE bli sjuk'!! Peppar peppar, än så länge går det bra. Idag skulle jag ju då ut på en lite längre runda men då började det regna lite. Vågar INTE riskera att bli kall och förkyld för att jag vrångt ska ut o springa. Näpp. En sak som inte har hindrat mig från o springa sen i somras får mig nu att rygga tillbaka och fundera på om det ändå inte är bättre att springa i morgon.... Sitter här nu ombytt och väntar på att det ska lätta. När det slutar ger jag mig ut. Men jag springer INTE när det regnar. Vill inte bli kall. Vill inte bli förkyld. Känner mig inte stressad. MÅSTE inte ut. Som sagt, kilometrarna sitter i benen.

 

På lördag smäller det. På lördag uppfylls ett stort mål. På lördag kommer solen skina. På lördag slår jag 1,58,50. På lördag kommer en lycklig Terese springa Göteborgsvarvet.