Tettelisa

Ja, men självklart ska ni få hänga med en vända på mitt galna, ångestfyllda, ashäftiga upptåg i fjällen.

 

Hela racet börjar ju egentligen hemmavid, när man ska börja packa. Inte så svårt egentligen kan man tycka, springskor - check! - då kör vi! Eller?? Nej. Inte när man ska springa 45km... i fjällen... och har två barn och tre hundar som pockar på ens fokus och uppmärksamhet. Aldrig har jag så nära till att explodera och tappa tålamodet som när jag ska försöka prioritera och utföra något så egoistiskt som att packa till mig själv för att JAG ska lämna familjen och vara borta i 2,5 dygn.... Stressen och nervositeten inför loppet och packningen (det är faktiskt en rätt ordentlig packningslista och hälften ska få plats i ens lilla vätskeväst som är en av de obligatoriska grejerna att ha med sig under loppets gång) blandas med ett enormt dåligt samvete för att jag gör allt krångligt för alla och tvunget ska åka iväg. Det dåliga humöret och explosionerna som följde var ett faktum...

 

Till slut kommer jag iväg. På fredag morgon blir jag hämtad och vi beger oss. Flera gånger under bilresan börjar vi med lite skräckblandad förtjusning prata om loppet, vad som ska packas med i västen, hur vi ska anta utmaningen och vad som kan vänta oss på fjällvidderna. Jag fick ta till djupandning ett antal gånger. Hur fan skulle detta gå? Hur ont har vi imorgon vid den här tiden? Va sjutton ska vi ha på oss när vi springer? Hur mycket kläder behöver man ha på sig?  (väderappen kollades noga ca 15 ggr) Klädfrågan återkom flera gånger och sista gången den diskuterades var på vägen till start där några sista justeringar gjordes. Vi började nämligen bli säkra på att vi skulle få fantastiskt väder, förhoppningsvis hela rundan. 

 

När vi står i startområdet kommer den välbekanta känslan över mig, spänningen och nervositeten i kroppen som kommer när man dras uppför den första, långa, branta backen i en berg- och dalbana. Hjälp. Va fan har jag gett mig in på? Varför utsätter jag mig hela tiden för såna här galna utmaningar?

 

Iväg kommer vi i alla fall och vi börjar mata på de första kilometrarna. När man redan efter 5km går ner sig och vätan tränger in i skorna kommer funderingarna igen, hur fan ska det här gå? Redan blöta fötter och jag ska springa fyra mil till.... Hur fasen kommer min kropp må när jag går i mål?

 

Första stigningen börjar vid åtta kilometrar och en lång svans av löpare börjar gå. Efter att ha matat på uppför någon kilometer höjjer man blicken och stannar upp. Vyn är fantastisk! Och jajjemen, där var renar me! Check! Vi är nu första vändan uppe på Nipfjället. Vi ska nu ta oss ner en bit för att sedan runda fjället och ge oss iväg uppåt igen på Nipfjället till en större energistation. Man pratar lite grann med folk under tiden man tar sig fram. Människor som är lika slitna som en själv. Människor man aldrig har träffat och aldrig kommer träffa igen. I den här stigningen träffade jag en 84:a som var uppvuxen i Fyllinge.... Oddsen för det?....

 

Efter den andra stigninen börjar frustrationen komma. Här är det lagom nerförslutning, nästa flackt på sina ställen men vi vågar knappt springa. Vi trippar fram lite försiktigt på en extremt stenig stig som gick hårt åt tårna. Vi får nu också en fantastisk vy över nästa stigning. Monstret vi har sett medan vi körde mot Idre. Den tornade hela tiden upp sig där skogen gav vika och gav oss vyer över fjällen och vår kommande strapats. Fjälltopparnas fjälltopp i Idre. Städjan. 

 

 

Först ska vi ta oss nerför en bit och det går rätt så brant neråt som återigen tvingar oss att gå eller trippa väldigt försiktigt. Stigen vid foten av Städjan är också svår. Stenig och smal. Där vi kan springa på, det är på myrarna där man hela tiden ser till att eventuella upptorkade punkter på fötterna återigen blir dyngsura. Nu börjar man också bli ordentligt trött i huvet efter att ha hållt ett sånt fokus på vart man sätter fötterna under så lång tid. Axlar och rygg är inte vana vid att springa med tung väst och så spänt och koncentrerat så länge. Så fort vi ska över en bäck eller annat stenigt parti måste jag stanna upp, lyfta upp blicken från stigen en stund, ta ett djupt andetag och sänka axlarna. Jag är nu på det klara med vad jag behöver träna upp till nästa utmaning....

 

En energistation i mysig miljö och sen börjar den enorma stigningen uppför Städjan. På sina ställen fick man nästan hålla i sig med händerna och använda sig av alla fyra men efter ca 30min klättring var vi uppe. Känslan. Vyn. Banans högsta punkt. Fy fan va häftigt!

 

Sen var det nästa svåra nedstigning och det blev återigen mycket trippande men vi kände samtidigt att vi hade blivit tvungna att gå så jäkla mycket så vi tog alla chanser vi fick till att "springa". Känslan av att man kommer att fixa det kommer över en lite nu. Kroppen kommer att hålla, jag kommer att orka. Nu är det mindre än en mil kvar. Poff!! Va hände nu?? Vad var det som sa Poff! i min sko? Blåsa? Eller gick strumpan sönder? Kränger av mig skon för att kolla, tänker inte springa med trasig socka, jag har extra med mig. Nejdå, sockan var hel. Va bra! Då var det ju bara en blåsa som sprack! Kan undra hur ont den kommer göra om en stund...

 

En sista energistation innan den sista tuffa stigningen. Vi ska uppför Chocken. Låter ju tufft, eller hur? Det var den lättaste stigningen av alla rent höjdmässigt kan jag säga då. Men det är också nu som kroppen är som mest trött. Vet ni vad jag har i pannan? Horn... Och de växte ut nu... De blev jättelånga.... Jag har för fan klättrat upp för Städjan! Nu tar vi den här backjäveln så vi kan fira med bubbel snart! Den här rundan har redan tagit längre tid än vad vi tänkt oss! Trampar på uppför, saktar inte in, hämtar inte andan, bara matar på. Mjölksyran knackar på men fötterna bestämmer sig för att köra på, det var bara att hänga med. Väl uppe börjar en härlig nedförsbacke mot mål. Jag är lättad, lycklig. Slänger lite käft med några som hejjar på, skrattar åt deras svar och fortsätter neråt med krampkänning i rumpan men glada ben och ett hjärta som fladdrar av lycka. Det blir till och med en liten benutsträckande spurt i slutet. "Och här kommer Terese Wahrenberg från Långås in till mål!" Jajjemen, det gör jag! Publik klappar och hejjar på! Amarna upp i luften! Klar! Lycka! Medalj! Och så klart en lång kram med min partner in crime. Fan va vi var grymma! 1400 höjdmeter och 4,5 mil i fjällen! Asså wow! Och kroppen höll! Behöver jag säga att chipsen, bubblet och renfilén smakade fantastiskt efter den här dagen??

 

Sammanfattningsvis var det ett fantastiskt fint lopp. Vi var lite besvikna över att det var så svårt att springa bitvis men kanske var det också det som gjorde att vi faktiskt kunde gå ordentligt nästa dag, vem vet. 

 

Väl hemma känns prestationen overklig. Har det verkligen hänt? Har jag verkligen genomfört det här loppet? Har jag över huvudtaget varit hemifrån? Jag får plocka fram telefonen med jämna mellanrum och titta på bilderna jag hann ta. Jag plockar fram känslan jag hade när jag stod på topparna och tittade ut på vyerna, känslan jag fick när jag sneglade med förskräckelse mot Städjan, känslan när jag stannde och tog min energigel vid vattnet som glittrade och känslan när jag tittade ut över fjället med det rödfärgade riset och till sist känlsan jag hade när jag stod i målområdet med min vän som är lika galen som jag. Jag känner alla de där känslorna igen och tårarna kommer.