Tettelisa

Springa 6,7km... Det är ju inte så svårt... Springa 6,7km en gång i timmen tills du inte pallar fler varv... Hm... Kan undra vad kroppen säger om det? Hur kommer den reagera på att börja arbeta igen efter en kort vila? Det måste testas! Så jag anmälde mig till ett lopp som pga av en pandemi blev förskutet ett år. Sur som jag var över det så nappade jag på ett virtuellt lopp. Spring 6,7km varje timme hemmavid. Perfekt! Då får jag ju testat konceptet en gång innan det blir på riktigt i höst!

 

Dagen innan började loppnerverna krypa på, trots att det bara var på "låtsas". Jag hade satt upp ett mål... Ett mål som skulle göra att jag gjorde ett distanspers med två mil mer än jag klarat tidigare... Borde gå... Man får ju vila emellan... 🙈😁

 

Dagen D var kommen och min vapendragare Magnus kom för att hinna förbereda sig innan vi började vår häftiga utmaning. 

 

Varv ett, Pang, iväg! Wohoo! Nu är vi igång! Självklart givk första varvet lite väl fort och när vi stod i köket med 25 minuter att vila på höjde vi på ögonbrynen och undrade om man ändå inte kunde tjuvstarta nästa varv, varför skulle vi stå här o glo? Jag kan säga att den där pausen kändes kortare och kortare för varje varv även om den fortsatte vara ca 20 minuter lång hela tiden. Efter ett par varv åkte foamrollern fram för att mjuka upp vader, lår och rumpa. Saltkaret åkte fram för att mota bort krampkänningar. Efter varv 6 var vi inte häftiga. Hur fan skulle vi klara detta? Jag kände mig ändå rätt så bra i benen men såg att Magnus kämpade. Varv 7 innebar att vi båda satte distansrekord och nu kände jag att hornen började komma. Jag borde fixa tio.

 

Magnus stoppade efter sju men bestämde sig för att låna en cykel så han kunde hänga me och hålla mig sällskap. Varv 8 kändes ändå ok. Jag var rejält stum i benen men huvudet såg redan målgången efter varv 10 framför sig. Varv nio. Fy fan. Mörkret la sig. Vinden var sjukt kall och motade mig nästan bakåt i en km. Jag har aldrig varit så tacksam för min vapendragare som nu. Utan hans sällskap hade det nog inte gått... Varv nio klart... Nu kunde det tionde varvet ta 59 minuter. Det skulle jag bara fixa. Barnen klädde på sig för att hänga med på cykel och hundarna fick hänga med på en efterlängtad rastning. 

 

De första tre km gick rätt så bra sen vände jag upp mot vinden och jag kunde börja gråta. Benen var så trötta nu. Jag tillät mig själv att gå en längre stund, pratade med ungarna för att förvilla tankarna. Kommer in på de sista två kilometerna, benen skriker och krampen knackar på dörren vid minsta stigning eller sväng. Tillåter mig att gå igen. Sista 800 metrarna. Kollar på klockan, jag har en kvart på mig. Jag kommer fan klara det! Nu kommer känslorna. Jag kommer fixa det! Jag kommer stapla in i mål och då har jag sprungit 6,7 mil! En halvmara mer än jag någonsin sprungit! Gråter, nästan ulkar, fulgråt på riktigt. Casper blir skitnervös men gör det enda rätta och kommer och ger mig världens godaste kram! 

 

Nu så här ett dygn senare är jag så förbannat tacksam för att jag fick sällskap på alla mina rundor och för hjälpen jag fick här hemma så att jag inte behövde bry mig om några vardagsbestyr utan kunde fokusera helt på mitt mål för dagen. 

 

Jag klarade det. 10 varv. 6,7 mil. Helt galet... Plats 38 av 200...plats 11 bland kvinnorna... Nöjd... 

 

Jag lär nog inte ge mig på detta i höst igen, det är inte en tävlingsform jag tycker är jätterolig men sjukt häftigt ändå att pressa sig och spränga gränser på det här sättet. Benen är inte lika imponerade idag och jag har tagit värktabletter för att överhuvudtaget ha en chans att mjuka upp dom. Men runstreaken lever, jag "sprang" banne mig 1,6km på förmiddagen men hade lite ångestkänslor när jag snörade på mig skorna 😁 

 

Aldrig mer säger jag nu... Men ge mig två dagar så ska jag nog ha kommit på något annat idiotiskt att träna för 😁