Tettelisa

Ja, jag har verkligen längtat efter att ge mig ut igen men förkylningen har ju sinkat mig något. Men jag hade bestämt mig för att ge mig ut igår kväll. En sen runda var det tänkt och trots 1,5 veckors vila så hade jag tänkt ta en lite längre tur. Måste lära mig att få upp distanserna så det inte blir så jobbigt för lilla hjärnan att passera 10 km. 

 

Börjar trampa på och en lyckokänsla kommer när man känner flytet i kroppen och att man håller ett bra tempo. Efter 4 km börjar dock magen krångla igen. Nu börjar jag tro att det är byxorna och vätskebältet som helt enkelt trycker. Springer på och när jag vänder upp vid fem km så att jag får medvind i solnedgången börjar jag prata med mig själv, att se till att ta det lugnt, inte stressa, njuuuta. Inte svårt att njuta när man tar sig tid att känna lukten av syrenen, drar ett djupt andetag när doften av nyslaget gräs slår emot en, rapsfälten lyser gula och solen lyser i ansiktet. Fick puttat ner vätskebältet så det satt lite längre ner och det verkade funka. I kombo med lite k-pist-liknande ljud från rumpan min så mådde magen riktigt bra vid tio kilometer! Vill inte veta vad folket som njöt av kvällen på sina promenader och verandor, sa om ljudet som omgav löparen som precis passerade....

 

har funderat på om man kanske skulle börja springa me sån där biodlar-hatt nu. Ni vet, sån där med nät för ansiktet. Nu kan man bli mätt och få håll av den buffé av insekter som trycks ner i svalget på en när man springer....

 

13,8 km klarades av, helt utan att gå! Är stolt över detta då jag gärna "belönar" mig själv med att gå lite då och då när jag har börjat trampa på så pass mycke snabbare än jag gjort förr.... Men igår kom djävulshornen fram när kroppen kändes så bra trots förkylning. Helt ok tid, skön känsla i kroppen. En skön runda, alldeles ensam. Endorfinerna flödade.

 

 

Ja, varje dag man slår upp ögonen så är det en nya dag. Nya möjligheter, nya tag, nya humörsvängningar. Hade bestämt mig för att möta den här dagen med ett leende. Ska inte vara så jäkla svårt med morgonbestyren om man möter dom med ett leende.

 

Inte svårt o börja le när man hör barnen leka förnöjt inne på deras rum. Att en bajsblöjjar väntar mig, det bekommer mig inte. Tar fram kläder till barnen och tar mig ner för trappan med båda mina telningar i kölvattnet. Ler. Lägger upp Tilda på skötbordet medan Casper krånglar av sig pyjamas och blöjja. Ler. Inte så svårt. Får en spark i magen. Ler. Får två fötter med kraft i bröstet. Ler. Tilda skriker och krumbuktar. Har slutat le nu. Hon river ner dom attiraljer hon får fatt i på hyllan samtidigt som hon krumbuktar, skriker och griper efter blöjjan. Bajs på händer, bajs på pyjamas, bajs på mig. Ja, jag ler inte nu heller, börjar faktiskt bli rätt förbannad...

 

Bajskatastrofen avvärjs, Tilda får på sig kläder och hundarna åker ut i trädgården. Min tur. Går på toaletten och djupandas samtidigt som jag gör mina behov och Casper klär på sig. Då hör jag "rrriitsch". Naturligtvis. Kan inte lämna henne tio sekunder innan hon passar på att göra något hon inte får eller helt enkelt tar sönder något. Jajja, tänker inte rusa ut där med byxorna nere vid knäna och en hammare i röven. Var bara att lugnt sitta kvar och lyssna vidare på den förödelse hon skapade i vardagsrummet.

 

Casper fick kläder på sig, jag blev färdig, nu måste nog frukosten fram. Sliter väck de söndertrasade grejjerna från Tilda varav jag får en riktig meltdown till svar av Tilda i äkta dramaqueen-stil. Hon lägger sig på rygg på golvet, sparkar med fötterna i golvet, skriker och gråter. Detta gjorde hon sen så fort hon såg mig. Försökte avleda henne. Funkar inte. Försökte skynda mig med frukosten och helt enkelt strunta i det skrikande barnet men det är inte lätt när hon hela tiden stapplar fram till benen på en, klänger sig fast och skriker. Eller helt enkelt lägger sig mitt på golvet och skriker. Sätter till slut Tilda i hennes stol, ger henne sitt vatten och försöker skynda mig med frukosten. När den nästan är klar kommer det. Leendet var borta sen länge, nu kom psykbrytet. Knytnäven bankas hårt i diskbänken så bringor och matskålar flyger all världens väg samtidigt som ett vansinnigt "SLUTA NU!" kommer ur truten på mig. Pedagogiken flödar i vårt hem. Tilda tittar storögt på förödelsen MAMMA har skapat. Tvärtyst. HA! Halleluja. Sista frukosten åker fram kvickt som attans och jag kan andas ut. Men jag inser att vi inte kommer kunna stanna hemma några längre stunder idag. Här gäller det att prioritera. Handla, Systemet, gå med hundar. Allt ska planeras in runt lunch och mellanmål så inget krockar. idag kan vi nog inte ha några blodsockerdippar, det klarar jag inte. Leendet har jag inte riktigt orkat hämta upp igen, ännu, men det kommer. Casper brukar lösa det ;) Nu, prio ett, kaffe....

Ja livet som mamma är mer spännande än man kan tro. Fullt av tester och utmaningar dag ut och dag in. I stundens hetta ser man inte terroristens utbrott som en utmaning utan helt enkelt som ett sätt att jävlas med sin mamma..... Då är hon billig. För stunden. Det lägger sig fort.

 

Igår var det utmaningen "gräsklippning" som stod på schemat. I samma stund som Tilda la sig svidade man om till "arbetskläder" (arbetsbyxor och bikini-överdel). Såg till så Casper var nöjd på baksidan och sen körde jag igång. Sprang praktiskt taget runt me den där gräsklipparen för att hinna, det var en tävling både mot vädrets makter och Tildas sömn. När jag hade typ 4x10 m kvar lägger gräsklipparen av.... va f-n??!!! Utmaning nummer två - laga gräsklippsf-n. Löste problemet, satte igång och klippa igen, sneglar mot vagnen, Tilda e vaken.... shit.... himlen öppnar sig... a men hallå??!! Strålande solsken, ösregn, vaken Tilda och minimalt me gräs kvar att klippa, det var bara att springa vidare. 

 

Idag möttes jag av en annan utmaning; gå me dubbelvagn, tre hundar, lotsa en disträ 4-åring rätt och se till så att en tetig 1-åring inte slängde sina skor rätt ut i skogen. Ja just det, nämnde jag att jag pratade i telefon samtidigt?? Haha. En syn för gudarna. Typ så här var det: Hundarna går snyggt i kopplena medan jag pratar på i telefon, ser att Tilda tar av sig en sko, fångar upp den med koppelhanden och lägger den i tryggt förvar under vagnen. Där hamnar snart en sko till och ett par sockar. Samtidigt som jag pratar i telefonen slänger jag ibland ur mig "Kom nu Casper, ja en kotte Casper, kom nu Casper". allt för att se till att inte tappa bort honom på vägen. När vi möter en löpare som Casper lite förvirrat håller på att fälla med en två meter lång pinne som han har hittat längs vägen, så inser jag att jag nog får ta och avsluta telefonsamtalet. Fem minuter senare gör jag det och ordningen återställs. Min djupaste ursäkt till löparen som fick runda oss och hoppa över Caspers pinne...

 

Man suckar, man svettas,man svär, man pusslar med tiden, man slänger ihop halvdanna luncher som man försöker göra lite nyttigare med ett par matskedar ärtor, allt medan man hela tiden känner sig lite otillräcklig, hela tiden liiiite efter. Men så kommer den. Den där känslan av total lycka. "Jag älskar dig Casper" "Jag älskar dig mamma" och så får man världens goaste kram. Tack Kika för att du har lärt oss att stanna upp, ta vara på dagen och älska varandra i vardagens kaos!

Grattis på mors dag!!!

 

Vaknade till, lyssnade på barnen som lekte, tittade på klockan, whaaaaaat??? HALV NIO!!!!! Hur i hel--tes j--lar gick det till???!!! Myser lite till i sängen sen börjar det klia i kroppen, herregud, halva dagen har ju gått! Upp o går in till Tilda... Inget gott som inte för nåt ont med sig... eller är det tvärtom?? En stoooor brun fläck på Tildas rygg.... Kaoset som uppstår när man ska reda ut den där sörjan utan att bli lika nersörjad själv + att en vilsen fyraåring ska gå på toaletten samtidigt som han kör 10000 frågor, tjat och är allmänt disträ, det kaoset är hemskt. Man hade kunnat hantera det bra om man hade stannat upp, tagit tre djupa andetag, funderat igenom situationen något och seeen gått in i action. Men nä, den förmågan att hantera och ta hand om flög ut genom fönstret när jag såg vad som sedan väntade mig i vardagsrummet.... en kräk-katastrof.... En dusch och en tvättmaskin senare går jag in i köket och vad ser jag??? Min älskade gubbe har fixat frukost till mig. Dock ingen macka, min "äckliga" makrillmacka fick jag f-n fixa själv. Där gick lixom gränsen för vad man utsätter sig för som man på mors dag, haha!

 

Efter frukost gick allting bara rätt och bra. Vi for iväg till Klitterbadet, lekte, hem o åt, powernappade och sen var det grillning i Björkäng. Glada och nöjda barn = glad och nöjd mamma. Glad o nöjd mamma = lättad och förnöjd pappa!

 

Fick ett mycke trevligt erbjudande vid maten; "Men lilla gumman, du vill väl ha korv??" Stefan missade bara att det var mig han sa det till, ribban för kvällens humor var därmed lagd!

 

Hoppas alla fick en lika skön mors dag!

Bestämde mig i morse att det inte blir någon löpning för mig i morgon. Hade ett antal hostattacker i natt så kroppen får vila tills jag är helt i ordning. Har känt mig orkeslös och omotiverad till löpning den här veckan. Antar att det blev en liten urladdning efter varvet + att jag har gått o dragit runt något i kroppen som inte riktigt har brutit ut. har inte sprungit på hela veckan och nu, när jag bestämt mig för att inte springa i morgon, då har det börja klia i hela kroppen. Vill ut o springa. Nu. Vill ha nya dojs, vill upptäcka nya rundor, nya stigar, vill köra lååånga rundor, få upp psyket på distansturer, vill få rekordtider. Men förnuftet får tala ett tag till. Plånboken säger nej till nya dojs ett tag till, halsen vill att jag ska vila färdigt först och fötterna vill läka i ordning blåsorna ordentligt först (trodde det var klart men efter lite högklackat idag får jag nog ge mig, det är inte riktigt klart). När väl kroppen är i ordning, då jäklar. Efter en ny löpartidning i samlingen, lite surfande på nätet så känner jag att motivationen har vänt och jag har en plan.... Jag blir farlig på "Prinsens minne".

Ja den här veckan har det blivit mycke välförtjänt semester. Lördagen bjöd ju på en heldag i löpningens tecken, tisdags kvällen gick i dansens tecken och igår var det dags igen. Den här gången skulle jag passa kompisens båda barn på kvällen. Jag och Casper skulle hämta dom på dagis, se till att äta lite mat på kvällen och sen se till så dom kom i säng. Flera höjde på ögonbrynen "oj, det låter tufft". Ha! Prova ett dygn med Tilda, detta kommer bli semester!

 

Åker och hämtar en extra barnstol och inser att shit, det kommer bli svårt att knäppa bältena där bak med tre stolar.... jajja, det löser sig. Tar mig till dagis. Går in genom grinden, kikar lite på baksidan, ingen där, kliver in på avdelningen och där var löjligt tyst... hm... nä, dom MÅSTE vara ute. Kliver runt till baksidan och jajjemen, där var dom. Fick mig en känga av den äldste att jag minsann hade tagit väldigt lång tid på mig. Både jag och fröken konstaterade att jag var ju faktiskt inte seeeen, men ja, dom var ju sist kvar så smäll på fingrarna på mig för att jag hade tagit lång tid på mig *skratt*. Fick tryckt in alla i baksätet och sen bar det av hemåt. Två barn stannade utomhus och ett barn satte sig framför tv:n.

 

Taco skulle ordnas, va fasen lite fjäsk får det ju vara trots att det är vardag!. Hackade grönsaker och gjorde i ordning färsen. Sen skulle ostsås göras. Detta var något nytt. Kika på påsen, hm, två tillvägagångssätt... Tjock eller tunn sås. Får fråga experten. Frågar den äldste framför tv:n "Hur vill ni ha ostsåsen, ska den vara tjock eller lös?" "Den ska vara så där rätt så tjock typ så där laaaagom" varför frågade jag ens?? Jaha, ner och fixar i ordning såsen, tillkännager att det är mat och skickar in ungarna på toaletten för handtvätt. Äldste barnet rör runt i såsen med skeden, bara väntar på det, snart kommer det. "Varför var du tvungen att göra den varm??" "Man skulle göra så, stod det" för det stod väl det eller?? har jag läst så jäkla fel?? jag läste ju det hundra gånger! Visa inte att du blir osäker Terese. "Stooood deee pååå pååååseeeen??" "Ja, det gjorde det" För det gjorde det väl???? Ostsåsen accepterades.

 

Alla barnen hamnar till bords och jag inser att det inte är lönt att sätta sig förrän alla har blivit hjälpta med skålar, grönsaker, skedar och vikta bröd. Fick ju förklarat för mig att mamma inte brukade blanda allt i brödet och att jag inte vek som hon brukar göra. Det var mycke jag fick reda på den kvällen. Även att dom inte alls brukar borsta tänderna så tidigt, att dom mycke väl visste vart godispåsen fanns och att dom faktiskt inte alls gillar "halv åtta hos mig". Så Becka, sorry, men allt du sa till mig var fel, haha.

 

Underbara ungar, en skön slappekväll som dock avslutades tidigare än tänkt då pappan ramlade innanför dörren. Men äh, lite vuxet sällskap och en kopp kaffe var inte heller fel! 

 

Hoppas på ytterligare lite semester på söndag. Det är hundlöpet då. Fötterna mår bra. Halsen är det värre med så vi får se om det blir något, annars är det låååångt till nästa semester....

Oj oj oj ,va ska man säga. Den där Terese kan vara rätt så... hm... ja vet inte... frispråkig?? Numera omger jag mig bara med vänner jag kan vara mig själv tillsammans med, vänner som jag inte är rädd att öppna truten för.... dom får alltså se den något frispråkiga och ibland något vulgära Terese.... Roligast är det när min vän råkar ha me sig en polare till som inte känner mig. Det är då man chockar ordentligt. Kan bli hysteriskt roligt! I lördags gick snacket på en allt annat än rumsren nivå, något som kommenterades. I tisdags hade vi en, för mig, ny person i bilen. Handskakning, presentation sen var snacket igång. Den här gången barn. Mer rumsrent men jag kan nog provocera rätt många med min rättframma attityd om att det inte är någon jäkla dans på rosenblad. Tre småbarnsföräldrar i bilen, alla föräldralediga och ingen hymlade om att det är tufft ibland. "Men Terese, det där hade många kunnat bli förbannade för!!" *skratt i bilen* "Ja, mammamaffian hade ringt soc direkt!"

 

Ja man har nog chockat några i omgivningen. Men mina närmsta vet hur jag är och tycker om mig för den jag är.... och jag har rätt så förbannat roligt på vägen! 

Ja, nu laddas det om för ett annat event. Blåsorna under fötterna skriker och svär åt mig mest hela tiden men i morgon bara MÅSTE dom hålla klaffen. I morgon kommer också nerverna sitta någonstans lite utanför kroppen. I morgon drar Västerhagen igång! Så alla musik bubblar nu lite extra i kroppen. Musiken höjs lite mer i bilen, det skrålas liiite extra till dängorna på radion, det tas några extra-steg vid passande snuttar i låten, pianot har det klinkats lite extra på och sången till har varit något hjärtligare... till grannars, hundars och ungars förtret. Tänk er "Du är allt" med Sonja Aldén, tänk er pianot, tänk er en något överambitiös Terese som sjunger till hellre än bra, tänk er en Casper som "sjunger" med, tänk er ett extra par klinkande Tilda händer, där har ni själva konserten.... Men vi har roligt! Och laddad är jag! I morgon dansar vi loss, hur mycke blåsorna än skriker och gapar tänker jag låta bugglåtarna överrösta dom!

Igår halv tio satt nerverna utanpå kroppen. Äntligen hade den stora dagen kommit. Gick utanför dörren och inser att jag nog ska fetglömma mina krav på bra tider, det skulle nog vara bra att bara ta sig runt idag... varmt....

 

På tåget upp är det varmt och trångt men stämningen och förväntningarna är höga. Vi lyckas ta oss till startområdet, hittar en punkt där vi sätter av Christian och så säger vi "Ses om en stund!" Här ska bytas om och kissas! Hittar damernas omklädningsrum och får en liten köldchock när jag inser att vi står inne i en ishall, på isen och byter om. Jajja, byter om snabbt och ut i värmen igen. Ställer mig i kön till toaletterna.... där gäller det att det inte är akut... det är typ rätt lång kö... Har ni provat byta ob inne på en bajjamajja?? D e rätt trångt. Det gäller att vara lite smidig och akrobatisk och jag var inte nåt av det. Jajja, vidare. Mat intogs och sen gällde det att dricka lagom innan loppet. Inte lätt....Sen var det helt plötsligt dags. I startfållan, 40 sek kvar, pang, iväg! Härligt att äntligen vara där igen. Trots att det var trångt och folk (som trots deras snigelfart) inte kunde hålla åt höger så kunde jag njuta av bra fart o stamp i benen de första fyra kilometrarna där jag sen tog min första drickapaus. Sen hände nåt. Magen bara drog ihop sig, mådde illa. Älvsborgsbron avklarades utan problem men sen tog det stopp och alla krav på "under 2 timmar" försvann, här gällde det att ta sig runt levande, utan att behöva bryta eller åka snålskjuts me den gula bilen med blå lampor... 

 

Såg moln på himlen, mörka, tunga, som utlovade lite efterlängtat regn. Var försiktig med vad du önskar dig Terese. Helt plötsligt kom en kastvind, en åskknall och störtskur. Det var som om någon hällde en hink vatten över en, så snabbt var man dyngsur. Fick till o me en kallsup! Tror förstås ingen på men jo, så var det. Sen kom haglet. Detta var inte riktigt något man hade räknat me. Det lättade tack o lov fort och solen kom fram och torkade en väldigt fort men efter det blev ingenting riktigt bra igen. magen fortsatte vara elak mot mig och efter milen gick och sprang jag om vartannat. Vid 15 km funderade jag allvarligt på att skita i det. Då hörde jag Christians ord i skallen "Det enda som är mer förnedrande än att inte ställa upp idag är faktiskt att behöva bryta..." Fan heller, den glädjen skulle jag inte ge han! Gick o sprang, gick o sprang, blåsorna kom av mina härligt dyngsura skor, illamåendet la sig aldrig men 2 timmar och 13 minuter efter start sprang en trött, sliten, sargad, illamående Terese över mållinjen. Besviken, förbannad, ledsen.

 

Nu ska det duschas bort muggrester från benen. Går in till "duschrummet" och inser att det är samma plats som jag bytade om... I ishallen.... Har ni stått nakna i en ishall någon gång?? Har ni duschat inne i en ishall någon gång?? Det är asakallt faktiskt. Så det gick snabbt och effektivt. Kön till toaletten var lång så jag sökte upp en bajjamajja igen och skulle återigen ta för mig projektet att byta ob men med något ostadigare ben den här gången... ja ni kan ju se det framför er.... suck...

 

Besviken och ledsen letade jag upp Christian och Magnus. Där hamnade en öl i näven på mig omgående. Underbart. När vi sitter där o pratar går jag från besviken och ledsen till nöjd och stolt, dock fortfarande illamående. Alla det hade pratats med hade kommit i mål mycke senare än tänkt, 700 hade fått bryta loppet då (drygt 1900 totalt), det var en prestation bara att ha tagit sig runt 2013. Ett varmt lopp det lär pratas om länge. Må-bra-känslan kom, f-n va bra ja var! Att sitta där i slänten med två fantastiskt härliga karlar, prata, landa och ta en öl, det hjälpte ju helt klart till för att få fram den känslan. TACK för en härlig dag, med mycke skratt och härlig humor!

 

Idag sitter jag med kaffet i handen, mina omplåstrade fötter på bordet, stumma ben och känner att jag inte hade kunnat göra det bättre. Illamåendet har äntligen lagt sig, det krävdes lite frukost och "lite" kaffe. Nu har revanschsuget kommit istället. Har tränat som en gris för att klara bra tider på 21 km, jag KAN ju! Inte fan ska jag låta 2013 gå mig förbi med ett kasst resultat på en halvmara!! Näpp, det blir till att ställa upp på prinsens minne!

Nojjan fortsätter och nu har jag ont i knät. Baksida knä smörjs nu in med Tigerbalsam, my BFF right now.

 

Men solen är ju här!! Blåsigt som fasen men va gör det!? Det är ju varmt o gött! Jag har lust o hjula på gräsmattan! Och det borde jag ju klara! Va fasen, farsan stod ju på händer här ute förra sommaren!

 

Trots vaccination håller sig Tilda vid gott mod och har mysat en del i sandlådan. När jag hämtade Casper på dagis stod han lyckligt vid en balja med vatten och hällde vatten från kanna till kanna, överlycklig. Det blir fram med den röda baljan, i me vatten och ut med skålar och annat i eftermiddag! Vi älskar värmen!!!

 

Det får dock gärna vara liiiite svalare och blåsa liiiite mindre på lördag....

Det är ingen hemlighet att jag är rätt nere lite då o då. Skyller högljutt på pms, tristess, att andra är knäppa i huvet rent allmänt och att mycke blir bättre sen när jag börjar jobba. Men det är när man har det tufft som man börjar uppskatta det man har. När barnen gör så man sliter sitt hår, svär och man känner pulsen rusar upp långt över max, då är det gott att ha en vän man kan åka o spy hos. Man spyr då inte över barnen, nä utan det som verkligen retar en, suger energi från en och oroar en. Ett par timmar senare när man har spytt färdigt och går därifrån är man lite rakare i ryggen, tålamodet lite längre och man kan rycka på axlarna åt det som innan kändes så stort och överväldigande. Även min sambo är mästare att få mig till att rycka på axlarna åt de mest jobbiga sakerna. Jag älskar frasen "Vi löser det". Inte när han bara slänger ur sig det utan att egentligen ha lyssnat, men när han ser mig i ögonen och säger frasen så känner jag en sååå stor lättnad, jag är inte ensam, vi är två.

 

Så nu hyllar jag helt enkelt mina bästa vänner som finns där för mig och min älskade sambo.

 

Casper är på dagis och Tilda sover så nu hamnar fötterna på soffbordet och resten vet ni.... KAFFE!

Igår när jag gick på promenad med hundar och barnvagn så, oj oj, hade nog lite ont i smalbenet, fasen också, o nej, jag känner av knäna! Herregud, hur skaaaa detta gååå?? O nej, det stänker lite ute, bäst att bylsa på sig ordentligt så man inte blir kall o förkyld. *suck* Jag håller på o bli jäkligt trött på mig själv faktiskt. Men i morgon sticker jag o vovvarna ut på en sista kort runda innan Göteborgsvarvet!

 

Tilda fortsätter sina små upptåg här hemma och ställer gärna till med förtret för sin mamma. Men hon tycker det är roligt med nya saker och låter gärna mamma visa hur man kan göra och försöker sen själv direkt. Riktigt roligt me en sån framåt unge. Dock kan man bli lite frustrerad när man står i köket med brickor och skålar upp till knäna, liten Tilda nöjd fipplandes med den skålen som befann sig längst in och så får man med sin laser/röntgen/mamma-syn leta upp durkslaget. Men va fasen, så länge ungen är nöjd och inte skadar sig själv....

 

Casper hjälper sin mamma så gott han kan nu och var helt klart hjälpreda nummer ett i helgen. Bäst var det när Tilda fick följa med pappa och handla och han fick hjälpa till att tvätta bilen. Mammas tålamod brast dock när jag skulle skölja av bilen och det ideligen var nya schampofläckar lite här o där.... suck.. då hette det "Nu är vi färdiga!! Tack för hjälpen Casper!! Gå o lek i sandlådan!!" Hägnar in barnet och fortsätter me sista touchen på bilen....

 

I eftermiddag ska det lekas på Vallarna! Juice, frukt och kex är nerpackat och vädergudarna ser ut att vara på vår sida. Det var den INTE igår. Hoppas....

Ja nu har den satt in på riktigt. "veckan-innan-stort-lopp"-nojjan som jag läste om så snyggt HÄR.

 

Det stora målet jag satte för min träning är snart ett faktum. Snart står jag vid startsnöret. Snart känner jag rastlösheten och spänningen i hela kroppen. Snart är jag iväg. Snart springer jag Göteborgsvarvet.

 

Och nu sätter nojjan in. Kilometrarna sitter i benen, själva loppet blir inga problem. Nej, nu gäller det att hålla sig frisk och inte få skador. Tog ett lättare back-pass i fredags på Ljungby-slingan. Slet med våra unghundar på 7 km där. Idag är tanken ett liiiite längre pass, strax över en mil och sen på onsdag ett kort, lungt pass för att sedan vila mig i form till lördag.

 

Backpasset gick bra och hade inga krämpor. När jag kom hem hade Casper feber. Aaaaah!! Jag får INTE bli sjuk'!! Peppar peppar, än så länge går det bra. Idag skulle jag ju då ut på en lite längre runda men då började det regna lite. Vågar INTE riskera att bli kall och förkyld för att jag vrångt ska ut o springa. Näpp. En sak som inte har hindrat mig från o springa sen i somras får mig nu att rygga tillbaka och fundera på om det ändå inte är bättre att springa i morgon.... Sitter här nu ombytt och väntar på att det ska lätta. När det slutar ger jag mig ut. Men jag springer INTE när det regnar. Vill inte bli kall. Vill inte bli förkyld. Känner mig inte stressad. MÅSTE inte ut. Som sagt, kilometrarna sitter i benen.

 

På lördag smäller det. På lördag uppfylls ett stort mål. På lördag kommer solen skina. På lördag slår jag 1,58,50. På lördag kommer en lycklig Terese springa Göteborgsvarvet.

Trots att Casper låg lite halvkass igår med feber så bestämde vi oss idag för att ge oss iväg till skogen för spårning, grillning och feel-good-känsla. Den där sista detaljen kan vara antingen eller. Det KAN vara kaos när man ska plocka ihop allting till färden, hundar som är rastlösa och springer framför fötterna på en, ungar runt benen så man inte får gjort någonting eller så skriker liten tös för att man inte står still vid henne hela tiden, grejjer som fattas eller är i diskmaskinen, otinade klövar, trasslig lina (kan faktiskt ge ett smärre nervsammanbrott uppå allt annat) eller så hittar man bara inte en enda förbannad petflaska att hälla i saft/juice i!

 

Det är lixom en del meck när lilla familjen ska ge sig iväg och grilla ambujjaje i skogen. Muggar, dricka, hamburgare med tillbehör, leksaker, hundar, koppel, klövar, linor och KAFFE ska me bara för att nämna lite grann. ALLT kan hända, ALLT kan krångla... eller så bara funkar allt... som idag.... Till o me vädret....

 

Elden brann härligt medan två nöjda barn lekte i gruset och hundarna härjade runt omkring oss, kopplade förstås, i någon typ av jättelik osynlig lina, för dom får ju inte gå lösa nu... hrm... Hamburgarna blev fantastiskt goda, trots att någon (<-- läs Terese) glömde krydda, båda barnen åt jättebra och fortsatte sedan nöjda med sin lek medan mamma o pappa drack kaffe och njöt i fulla drag av nöjda familjemedlemmar. Som pricken över i:et tar Lystra det 600 m långa spåret klockrent.... Det är lycka.

 

Ja den här lilla damen får en att slita sitt hår i ena stunden och skratta i nästa.

 

Jag städade i onsdags. På torsdag morgon när jag kommer in i barnens rum för att plocka upp Tilda är hela deras rum nerstrött av skumgummi... Tilda har kommit på att man kan vända på madrassen och peta stora hål i den.... Kul... Sliter håret... Men så tittar hon på mig, pillar lite i munnen och sträcker sen fram sin nerdreglade hand mot mig och säger "ta ta". Jaha, tack tack, tar det hon sträcker fram och ser att det är skumgummi... Så log jag... Hennes farmor har nu ordnat en ny madrass till henne med ordentligt överdrag! Haha! Sug på den! Eller nä, gör inte det.

 

 

Jag har även funderat lite på hur Casper ser på sin lillasyster. Idag kröp hon runt med en av Jimmies använda sockar i munnen. Hon gav den till Casper, Casper kastar iväg den och skriker "Apport!!", Tilda kryper iväg och hämtar strumpan..... Efter en halvtimme av suckar åt Tilda tar han helt sonika ena filten och lägger den över henne.

 

Idag har jag testat min egen smidighet och mitt jävlaranamma. Båda sakernas testresultat förvånade mig. Kanske inte jävlaranammat men smidigheten. Som de flesta vet så har vi ju ett nytt altandäck. 60 cm längre än det förra. Vilket gör att ett land har lixom hamnat under... Vi har nätat så inte hundarna ska in under altanen... Vi har alltså även nätat in landet. Innan  jag hann gräva upp de plantorna jag ville flytta därifrån, 2 funkia och 2 stäppsalvia. DET skulle jag fixa idag medan Tilda sov idag... Jag skulle alltså krypa in under altanen och med en liten trädgårdsspade lyckas gräva upp typ 20 år gammal funkia.... Bara att sitta därinunder på huk och försöka få kraft att gräva upp plantorna utan att slå sig gul och blå var ett test i sig. Jag lyckades. Jag är glad att ingen mer än Casper och möjligtvis grannen såg mig....

Igår kväll var MIN kväll. Med Vårrus, personbästa, picknick och allt vad det innebär. En liten öl knäcktes på kvällen med, för det var jag värd!

 

Trodde lyxen skulle vara slut där men mina små barn överraskade mig med att sova till fem i halv  åtta. Jag vaknade alltså kvart över sju, lite yrvaket rycker man till och tänker att nåt stämmer inte! Det är tyst! Man inser att klockan är kvart över sju och barnen sover!! Med ett leende på läpparna sträcker man lite på sig och ligger kvar och njuter tills familjelivet börjar. Fick ligga så i typ tio minuter. Tio lååååånga minutrar.

 

Idag skulle Casper en extra stund till dagis och fika skulle packas med. Va fasen packar man då?? Ska man vara en duktig präktig mamma och baaara packa med slizad frukt och juice?? Nä, det blev lite kex också. När jag sedan gick igenom vad som hade intagits under förmiddagen ur hans medhavda fika så låg den enda frukten kvar, lite brun och stött, medan kakorna var slut ;)

 

Medan Casper var på dagis gjorde jag och Tilda lite ärenden, vilket gav mig lite reflektioner över vad jag har tagit för beslut den senaste tiden. Det har köpts in och ordnats med saker som jag aaaaldrig skulle ha....

 

Pek-fån... ja en sån blev det och den sitter ju nästan med klister i näven på mig nu *suck*

 

Facebook... ja, det blev det och man är ju inte så liiite aktiv på det där.... *suck*

 

Och nu till det allra största.... jag skulle aaaaldrig köpa fula foppatofflor! Gräsligt!! Nej, riktiga i trä ska det vara!! Nu har vi ju en altan och det springs ut och in. Ett par tofflor till var och en behövdes. Gick in i skoaffären. 199 kr... per par... glöm det. In på fynda och betalade glatt för tre par foppa-kopior på sammanlagt 107 kr! Och dom har vi nu på altanen.... jag som aaaaldrig skulle ha foppa-ful-tofflor....

 

Jag har även handlat in solhatt till Tilda idag. Gick igenom "övertagna-mössor-och-hattar-påsen" men allt var för smått eller utan snören och det sliter hon bara av sig. Så idag införskaffades mössor med snören. Satte glatt på henne en innan lunch. Hon tittade på mig, drog lite i mössan, drog av mössan, räckte den förtjust till mig och sa "ta ta". ja tack tack ungjäkel. Nästa test blir resårband under hakan istället. Funkar inte det siktar jag på silvertejp....

Ja men visst blev det personbästa! En 25:e placering me tiden 50,03 enligt chippet! Fantastisk känsla trots håll o annat skräp längs vägen. Lite jobbigt att springa två varv men tjurhuvet kom fram Ibra gick det. Picknick i d gröna efteråt me familjen, mamma o mormor!

 

 

Dagen började me en stor suck, ett stökigt kök, ungar som va ivägen och en frustrerad mamma. Hemmalivet började krypa mig in på skinnet och joggingturen som väntade mig på kvällen riktigt skreeeek mitt namn. Trots skålar, underlägg, brickor och ungar utspridda över hela köksgolvet så lyckades jag hasa mig runt o få fram frukost. I vanlig ordning sanerades sen köket efter Tildas fontänliknande näringsintag och det blev lite ordning. En gnällig terrorist satte dock stopp för mina kaffeplaner vilket inte på några sätt förbättrade mitt humör. 

 

Fick oväntat sällskap resten av förmiddagen och tålamodsgränsen förbättrades något efter lite tjejsnack och trädgårdsröj. 

 

Efter lunch fick jag valla runt Casper inne på Coop. Han har kommit in i en period där han lixom vandrar runt i sin egen bubbla och med tanke på mitt fantastiska humör den här dagen så va d ingen bra kombo. Röt till på honom i sån ton att två tjejjer i tioårsåldern stannade o tittade storögt på mig. Casper såg tjejerna o skämdes järnet.... Bra gjort mamma Terese, pedagogik på hög nivå.

 

När det sen blev dags för o springa återvände livsandarna igen. En runda som gick även på stranden i solnedgång, vindstilla. Ja vände ansiktet mot solen och bara njöt. Kroppen kändes bra o rundan gick i raskt tempo o jag njöt varenda minut. Underbart! 

 

Har även fått ett erbjudande som gick mig o le, kanske jag antar utmaningen...

Man är inte kravig som småbarnsförälder. Det enklaste kalaset vi hade för Tilda var det där flera småbarnsföräldrar var med. Man såg till att barnen var nöjda. Nöjda barn = nöjda föräldrar, mycke enkelt. Väldigt lite kan få en att må bra, känslan av lyx är inte långt borta. Idag fick jag plocka ur diskmaskinen alldeles själv! Utan "hjälp" av barn! Helt klart vardagslyx! Andra exempel på vardagslyx:

 

• Duscha med draperiet stängt
• Byta vatten på akvariet utan att någon försöker ta slangen ifrån en.
• Gå på hundpromenad utan vagn
• Äta en måltid utan att behöva sanera golvet efteråt
• Få vakna ensam i sängen utan att ligga med ansiktet tryckt mot sängbordet
• Få dricka kaffet utan att hela tiden flytta på koppen utom räckhåll för liten terrorist.
• Handla matvaror ensam....
• Måla naglarna utan att behöva hjälpa någon på toaletten mitt under själva penslingen
• Få bajsa ifred med stängd dörr....

Rösten är tillbax!! I stort sett i alla fall!! Så nu jäklar sjöngs det för full hals under pyjamasklädningen! Casper ropade "SLUUUUTA NUUUUU!" Men näe, hans mamma kunde inte hålla käften!! YES!!! Hello Voicen!! Är så nöjd över att du är tebax! Nu är lugnet och tystnaden slut i Långås!!