Tettelisa

En ledig helg, en första adventshelg.... har inte hänt på huuuuur många år som helst. Så helt plötsligt hann jag med allt det där som jag vill göra med mina barn. Vi hann både baka OCH åka in till julskyltningen. Med vissa dalar i humöret måste jag nog säga att den här helgen har varit väldigt mysig.

 

Vi började då lördagen med att baka. Först pepparkakor. En tradition som började för många år sen hemma hos pappa och Kika. Traditionen fick fortsätta med mig när Kika och pappa flyttade till Dalarna. Jag e tacksam för att jag höll fast vid den nu när jag har barn. Jag är ingen bullmamma, jag är inte mycke för o baka och jag e då banne mig inte bra på det. Men jag minns känslan som barn med julmusiken, hur man sjöng med och man kämpade med att inte skrynkla dom där jävla benen och svansen på pepparkakskatten som man envisades med att försöka göra varje år trots att den var störtomöjlig att få fin. Doften som fanns i huset av pepparkaksbaket. Jag vill gärna skicka detta vidare till mina barn, att det är en sak vi gör tillsammans en gång om året. Men Kika, det där jäkla pepparkakshuset, det skiter jag i. Fattar inte att du hade tålamod med den skiten. 

 

Ja, pepparkaksbaket satte fart tillsammans med mamma och i vanlig ordning brändes första plåten och hamnade helt enkelt i soporna. De andra gick bättre. Sen sattes degen till saffransbullarna på jäsning och medan degen växte tog vi en uppfriskande promenad med Lova. Känslan när man kom in i huset och doften av nybakade pepparkakor slår emot en, underbar. Degen hade jäst fint och vi kunde börja göra bullar. Det bästa med att göra egna saffransbullar är att man kan göra dom som man själv vill ha dom. Här krånglas inte med o göra fina S och sånt trams. näpp, en rund boll, smack ner på plåten, jäs skiten, på med ägg och ASAMYCKE pärlsocker (NEJ, INGA RUSSIN!!!), in ugnen och så bränner vi första plåten, precis som man ska ;) 

 

Den här effektiva dagen avslutades på bästa sätt med härliga vänner på middag där fröet till Lidingöloppet planterades..... vi får se....

 

Julskyltningsdag. Fantastiskt väder, önskelistorna var skrivna och förväntningarna stora. Båda barnen vågar lämna sina listor till tomten och belöningen blev varsin chokladkalender. Tänk att detta har jag aldrig hunnit vara inne på tillsammans med barnen... men nu hann jag, jag tog mig tid och det var det banne mig värt. Så mysigt vi hade! Toppen på knoppen blev ju helt klart fikastunden hos svärmor.

 

Sammanfattningsvis. En helg där jag njöt av att vara mamma tillsammans med mina underbara ungar.

Det har varit en tuff period den senaste veckan med dålig sömn, fullt ös hemma och mitt blodtryck for i höjden i helgen. Vi åkte och badade på söndag förmiddag, sen låg jag pall resten av dagen. Kroppen sa ifrån, det var bara att lyssna. 

 

Så idag var det då dags för en ledig dag igen. När ljuset börjar komma på morgonen börjar halleluja-kören så sakteliga höja sin stämma, solen!!!! Genom dimman som låg tät lyckades jag skymta solstrålar!! Efter kaffet blev det då en promenad med hundarna, de här solstrålarna tänkte jag för allt i världen inte missa! Lapade sol under en timmes promenad och sen dröjde vi oss kvar i trädgården innan det blev dags för lunch. Sen var det dags för min "måste-punkt" på dagens lista. Stakar och stjärnor skulle upp... Vilken julstämning.... Strålande solsken, altandörren öppen och nu skulle adventssakerna upp...??? Tittar på mina fönster och får lite panik... dom är ju aaaaas-sketna!!! Ska jag??? Tittar ut på solen, tittar lixom förbi fluglortar och damm på rutan och ut på solen.... Fan ta fönstrena, jag vill dricka kaffe i solen!! Lägger en filt på altanen och där samlas jag och hundarna i en hög och jag får lapa solsken OCH dricka kaffe samtidigt!! Fantastiskt! Allt medan ungarna nöjda och glada lekte "Tagen!!" i trädgården.

 

Jahopp, sen blev det då dags att sätta fart med dom där jäkla stakarna och allt åkte upp med en väldigt fart, noll feeling. Jajja, nu är dom där och nu så här när det är mörkt ute är det rätt mysigt, dock inte julkänsla än.

 

Klockan blev halv fem och Magnus dök upp, här skulle springas. Ja, så vi rev av en 2-milare så här på tisdagkvällen. Rätt jäkla nöjd med mig själv faktiskt. Innan krävdes en hel del viljestyrka för att över huvudtaget ge sig ut på en sån lång runda, den psykbarriären har jag tagit mig över lite grann och med trevligt sällskap är det inte svårt att motivera sig. Sen känslan, när man är klar och lixom joggat runt två MIL bara så där, haha, jag är SÅ bra! 

Ja, utmaningar har man ju varje dag. Bara de senaste dagarna har vi tömt toaletten på en jäkla massa papper+tomrulle som Tilda gjort goda försök att spola ner, gjort ett akut vattenbyte efter att Tilda matat fiskarna med hundmat, tömt ut ett saltkar fullt med salt som Tilda hade hällt vatten i, tvättat otaliga tvättar med nedkissade kläder, sängkläder och hundplädar och försökt rädda en rabatt från hundarnas grävande tassar. Jag antar att alla dessa utmaningar på något sätt ingår i småbarnsföräldrarnas värld och då har jag ändå inte nämnt de små vardagliga utmaningarna typ handla, få barnen o kissa innan man går ut, få på dom kläder, borsta tänderna etc etc... Det är mycket viljor i detta huset nu och dom flesta utageras mot mamman i huset.

 

Så alltså, många utmaningar och ändå, ändå kan jag inte låta bli att söka upp nya.... Löpningen har ju gått fantastiskt detta året. Sprang en långtur med en av mina löparkompisar i måndags. Han planterade ett litet upptåg i huvet på mig. "Men Terese, du kan väl hänga med och testa på 3 mil!!??" "Haha, tar du med fikakorgen då eller??" skrattade jag och viftade bort det hela lite grann men fröet var sått.... Skulle jag fixa det?? I lugnt tempo?? Det får ta den tid det tar lixom..... skulle man hålla? skulle man klara det?? Det har ju gått bra detta året.... mala på lite långa turer nu kanske och ta 3 mil till våren.... eller?? Ja som sagt, fröet är sått.... Men 3 mil är jäääävligt långt faktiskt.... hmm...

Ja, det har verkligen varit min löpnings år. Jag gick in i det här året med inställningen "nu räcker det, jag pressar inte mer nu, jag ska må bra när jag springer och njuta". Det gick jättebra.... Ända till februari månad tror jag. Det var där någon gång som Fredrik planterade idén med 100mil på ett år... Men njaaaa, ett lagom mål, en spark i arselt för att hålla igång men behöver ju inte pressa mig en massa ändå. Sen kom det där Vårruset och årets första personbästa sattes, 23:29 på fem kilometer.... djävulen började vakna men höll sig relativt lugn ännu. Göteborgsvarvet närmade sig. Målet var att ta sig runt på vettig tid men framför allt MÅ BRA hela tiden. Det gick bra. Nu kom motivationssvacka nr ett. jag behövde en utmaning. 

 

Bestämde mig under sommaren att jag skulle fixa att springa minst 4 km varje dag i 30 dgr. Varför??? undrade många. Varför inte? Tänkte mig att dessa smårundorna skulle stärka mina fötter lite granna, tränas men inte pressas längre distanser. Jag fick dock ut något annat av den här utmaningen också. Jag lärde mig att jag faktiskt kan ta med hundar och ungar om jag måste, på en kortare tur. Jag lärde mig att det är faktiskt inte så jobbigt att bara ge sig ut en kort tur, hellre det än inte alls.

 

Med den utmaningen avklarad blev det dags för Prinsens minne. Ett lopp jag lär minnas  många år. Ett lopp där jag satte årets andra personbästa. 1:53:14 på 21km. Jag tryckte ner pb med nästan 5 minuter. NU vaknade den slumrande jävulen till på riktigt! jag hade inga som helst förhoppningar på att klara bättre tid på 21 km, det är alldeles för tråkigt och springa så långt, men milen måste ju gå att putsa till... eller??? Sög på den karamellen och bestämde mig efter nån vecka att innan året är slut ska jag under 50 på milen.....

 

I tisdags skulle jag ut och springa. Dagen hade gått i ett. Jag hade köpt nya gardiner och det sista jag gjorde innan jag stack ut var att prova sätta upp några, det blev så fint!! Positiva Terese började vakna. Snörar på mig skorna. Joggar 100m. Hur känns kroppen? Strålande! Idag provar vi!! Sätter fart med målsättningen att inte kolla på klockan, bara springa efter vad kroppen orkar med. När jag kika på klockan i slutet på rundan står den på 9,35 km och tiden är aaaaasbra!! Adrenalinet pumpar in och jag pressar ut det sista ur benen de sista 650 metrarna, stannar klockan, kollar tiden och skriker rakt ut, JJJAAAAAAAA!!! Hade inte benen varit totalt bortdomnade hade jag sprungit fram, hoppat upp i luften och snurrat, precis som Brolin. Men som sagt, benen var bortdomnade, jag fick nöja mig med att jubla över min bravur i min ensamhet. 48:47!!! Jag tryckte ner pb med 1min och 20 sek!! En, för mig, fantastisk tid!! 

 

Nu är jag nöjd med årets fina resultat. Mina hundra mil?? Ja den gränsen korsar jag i helgen, alltså god marginal till årsskiftet. Det här har verkligen varit mitt löpår!

Ja, vart ska man börja?? De här syskonen är helt ljuuuvliga! när dom sover.... Tilda har varit i högform hela helgen. Idag framför allt. Till frukost tog hon helt enkelt tacorester som stod på bordet, innan hennes mor hade pallrat sig ur sängen. När jag såg vad hon pysslade med vände jag i dörren med en ljudlig suck, orkade bara inte starta dagen med att förmana och skälla. Tilda tyckte väl att det på något vis skulle vara typ "flingor" till frukost ändå så hon hällde helt enkelt i lite vatten i skålen med tacorester.... det kom lite utanför också.... 

När man ätit och druckit mycke blir man även kissenödig. Vår tös är duktig och går själv. Och torkar sig själv. Idag beslutade hon sig även för att använda mycke papper.... MYCKE papper... och då tog det på rullen slut... så då slängde hon i rullen i toastolen med..... 

 

Familjen här hemma har inte setts tillsammans mycke de senaste dagarna så vi planerade in att ses allihop vid grillplatsen i Borgared. Halleluja! Va härligt det är att bara vara där! Vi hann inte stanna så länge men balsamet för själen var snabbt insmort ;)

 

Sen var det bara att pallra sig hem och göra sig startklar. Jag hade två timmar på mig att springa en ny runda. En runda jag planerade inte skulle ta två timmar utan jag skulle ha chans att länga den istället om jag ville.... Jag sprang fel... Så rundan blev rätt lång ändå.... Jag och mina två fyrbenta kom hem trötta och dyngsura 20,8 km senare (nu har jag 16km kvar till målet Fredrik!!!!) . Duschade och gick upp tillsammans med Tilda på övervåningen så Casper skulle få vila lite i soffan. Efter en stund går vi ner igen, Tilda in till Casper och jag in på toa. Klatsch klatsch klatsch! Casper skriker och jag rusar ut från toa igen, sliter väck Tilda från Casper och sätter henne på stolen. Hon tyckte väl att Casper skulle vakna, hon hade bara gått rätt fram till Casper och drog till han ordentligt i ansiktet tre gånger....

 

Nu sover båda barnen, gubben och snart jag med. Tänker tillbaka på helgen. Väljer nog att slänga bort de jobbiga stunderna och helt enkelt fokusera på vår grillning vi hade tillsammans idag.....