Tettelisa

Eller inte... Barnen är i husvagnen med mormor och Janne och Jimmie skulle till.... håll i er...skogen, så jag skulle ha lördagen helt för mig själv! Bara tänka på vad jag ville.

 

Sovmorgon! Jag hade inte ens någon nerskriven lista på att-göra-grejer! Detta ändrade jag dock på 1,5 timme efter jag lämnat sängen. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan 07.00. Låg o drog mig tills blåsan skrek i panik vid 07.45. Gjorde frukost, drog igång kaffe och.... ramla inte av stolarna nu.... satte igång en film! Ha! Jag! Unna mig filmtittande en lördagmorgon! Japp, så blev det. I samma stund som filmen var klar hade jag också en att-göra-lista klar och rastlösheten slog till. Bestämde mig för att beta av några saker och sen åka till stan och försöka hitta kläder enbart till mig själv. Det hade varit så roligt med lite fräschare gå-bort-kläder som inte har minst fem år på nacken.

 

Begav mig in till stan och traskade in på Lindex. Jag har insett att mitt tantigare jag och något strama klädstil inte funkar inne på VeroModa och GinaTricot. Jag hittade faktiskt ett gäng kläder att prova, några som jag faktiskt klev utanför min box med. Klämde mig in i ett provrum och börjar prova kläder. Outfit efter outfit, den ena satt lustigare än den andra... Speciellt med mina knallrosa ankelsockar.... De ihop med en kjol stämde inte alls... faktiskt.... för övrigt gillar jag min rosa sockar.... Men när jag gömde de i mina snyggstövlar (inte funktionella gummistövlar alltså utan såna med klack som man kan visa sig bland folk i) så stämde kjolen riktigt bra på mig. Dock inte några tröjor... Hm... Bara att ge sig ut i butiken igen och hitta en annan top till kjolen. Byter om och får på mig mina egna kläder igen och nu inser man att en höstjacka är sjukt varmt inne i en butik... och mitt rastlösa jag börjar tröttna. Hittar ett par toppar, in och provar, hoppar i mina egna kläder igen, genomsvettig men nu med både en kjol och top. Yey! Uppdrag utfört! Nu ska jag bara betala! Går längst bak i kön... som nästan når ut till gatan.... va fan.... jaha, 20% på allt.... och coronaavstånd...Förklarar mängdenfolk och längden på kön..... ja, det är bara att tugga i sig. Svettig. Kö. Rastlös. Nu vill jag bara hem o greja i trädgården!

 

Efter att ha grejat lite i trädgården tar jag en promenad med hundarna och en riktig feel-good-känsla sköljer över mig. Börjar formulera ett blogginlägg i huvet och tänkte att jag måste ju få med något typ av foto i bloggen me. Härlig höstdag. Selfietajm! Knäpper snabbt några bilder medan hundarna snällt har stannat till och väntar i kopplena. Scrollar igenom för att kolla att något blir bra. Inte den, inte den, inte den, inte den, men va fasen??!! Jag ser ju sjukt sleten ut på alla korten! va är det här??!! Ringar och PÅSAR under ögonen??!!! Whaaaat?? Vart kom dom ifrån??! Då kommer släggan. Herregud!! Jag börjar ju bli sjukt gammal! De har troligtvis bosatt sig där, i mitt nylle, för resten av mitt liv! Asså hade jag svettningar inne i omklädningsrummet så var det ingenting jämfört med det som sköljde över mig nu....

 

 

Väl hemma igen tog jag tag i resten av listan och sen stack jag och Lystra ut på en liten kort löptur i skönt tempo. Man får inte göra snabba turer när näsan rinner. Så det blev en skön runda. Jag hade inte ens med ett koppel till Lystra. Vi sprang i härlig samklang på landsvägarna. Det är det bästa som finns. När hunden och jag bara är och synkar så bra tillsammans. Då njuter jag. Tankarna på gammal klädstil och sletet nylle lämnades på gårdsplanen, istället tog feel-good-känslan över igen. Nu blir det kaffe och netflix innan kräftskiva!

 

För den här högpresterande morsan är det inte helt dumt med tydliga regler vad det gäller symptom och jobba eller inte jobba. Jag skulle jobbat som idag (söndag) och hade löst det med barnvakt då ungarna vägrade vara själva hemma de här timmarna. Fullt förståeligt. Hade inte jättelång framförhållning, jag hoppades på att de skulle ändra sig och kunna vara själva, så först på lördag förmiddag löste jag barnvaktsfrågan. Lunchen går och jag får lämpat Tilda till övernattningskompis. Sen var tanken att jag och Casper skulle springa en sväng och därefter invänta kvällssällskapet som vi skulle käka pizza ihop med.

Ju mer eftermiddagen går desto tätare blir Casper i näsan. Han hänger med ut på en kort springtur och sen blir bara näsan värre. Nu får den här morsan brottas med sig själv. Det är inte helt lätt att få någon som kan hoppa in för en på jobbet en söndag. Han kanske inte är så förkyld ändå. Jag slits mellan "jag borde jobba" och reglerna kring covid-19. Jag är en blå person, regler vinner alla dagar i veckan. Det är bara att gilla läget. Förkylning är ett symptom. Ersättare måste lösas annars får han sitta i lunchrummet medan jag jobbar, att utsätta barnvakten finns inte på kartan. Avbokar barnvakten och börjar kontakta kollegor. Tack och lov gick det att lösa! Sen fick jag ju även då avboka kvällssällskapet och POFF har vi en hel kväll och en hel söndag utan någonting inbokat. Inte ett dyft. Och det är banne mig inte så dumt! Jag hinner ju till och med ha tråkigt! Men det bästa är att jag hinner med hundarna ordentligt, typ soffmys och sånt. 

 

Idag gjorde vi något roligt! Idag fick Lova testa att viltspåra för första gången sen det stod klart att hon var blind. Det går ju inte att lägga spår var som helst när man har ett blindstyre utan ett fält utan hinder får det ju vara så hon inte tappar självförtroendet. Hur roligt det än ser ut när hon går rakt in i träd och dylikt så kunde jag inte med att utsätta henne för et nu.... Så vi spatserade ut på en vall och la ett kort spår med bara tre vinklar. Jag måste säga att jag inte hade jättehöga förhoppningar och när hon gick av spåret och började ta i vind så ryckte jag bara på axlarna. Jaha, det är så hon kommer jobba nu. Men hon överraskade genom att ta sig tillbaka i halvmåne och gå på spåret igen i vinklen där hon tappat det och gick sen alldeles klockrent i nästkommande två vinklar! Asså att man kan bli så stolt! Och klöven hittade hon så klart! SJUKT ROLIGT!! Mer spår kommer det bli för lilla blindstyret! Filmer hittar ni på min instagram @tettelisa

Det är en gåva. Igår kände jag hur värdefull den gåvan är. Jag såg på min dotter att något i hennes värld var galet. Genast börjar mammahjärtat måla upp både det ena och andra hemska scenariot med slag, mobbing etc etc. Nu visar det sig att det inte alls var speciellt allvarligt men för Tilda var det jättestort. Gigantiskt. Och hon våndades. Jag fick lirka länge för att hon skulle berätta för mig. Till slut kom det. Mammahjärtat fick lugnat sig, det var inte så farligt, men jag fick kämpa för att inte le av lättnad, Tilda våndades fortfarande. Lite moderliga råd fick lämna mina läppar sen ville Tilda gå undan. När jag sen håller på med annat kommer hon och vill ha en kram.

"Mamma, det är fortfarande jobbigt" 

Nu, exakt nu, fylls jag av en enorm tacksamhet. Min envisa och starka åttaåring kommer till mig och söker stöd och tröst när hon har tagit tag i något som var känslomässigt jobbigt för henne. Vi pratade om det flera gånger under kvällen och vid varje tillfälle blev jag återigen fylld av tacksamhet. Det kommer en dag då hon inte kommer vända sig till mig med den här typen av problem, men jag hoppas det dröjer läääänge.

Min älskade, bångstyriga, envisa, vackra skitunge börjar bli så stor. Stanna tiden ❤️

Så liten har hon varit... ❤️❤️

....till skor.... är inte alltid helt okomplicerad. Ni som inte springer kan omöjligt förstå den här kärleken men jag ska försöka sätta ord på det så ni hänger med lite i det här inlägget. Asså den här kärleken... Den är stor.... Och den är viktig... SÅ viktig. Egentligen så är ju skorna det viktigaste för en löpare. Utan bra löparskor blir inte löpningen bra... eller kul....Bra skor är helt klart prio ett för en som utövar den här typen av träning.... och bh... man behöver en bra bh också... men måste jag välja mellan bra skor och bra bh väljer jag bra skor... Det finns ju silvertejp........aj..... Ser ni bilden framför er när man ska dra bort silvertejpen sen?? Känner ni känslan?? hua....

 

Jag har ett antal skor till min löpning. Förr ansåg jag att ett par räckte gott... Samma par i ett par år till och med... Numera förstår jag inte alls hur jag tänkte. Nu har jag tre par och minst ett par av dem byts ut varje år. Men jag har haft ett par skor som jag har haft mycket svårt att skilja mig ifrån. Mina Merrell Tough Mudder. De ligger mig så varmt om hjärtat. De har varit med mig i jättevått och torrt. Jag har nått några av mina största och tuffaste mål i de här skorna. De har burit mig mååååånga mil, mååååånga uppförsbackar har det blivit och inte en enda gång har de svikit mig genom skavsår eller ömma knän. När jag insåg att tårna höll på att hitta ut genom sulan på undersidan började jag leta efter exakt likadana skor och rusar in till grannbutiken TeamSportia. Den dagen brast mitt hjärta. Det gick nästan i tusen bitar. Den sorten tillverkades inte längre..... Jag blev tillintetgjord... Jag gick hem utan nya skor. Bedrövad. Kärlekssagan till mina Merrell var över....

 

Det tog ett par veckor för mig att slicka mina sår men så dök reklam för TeamSportias Löparmässa upp. De skulle ha extrapriser på Merrells andra skor. Jag chansar. Jag måste passa på att prova nu. Med hjälp av Merrells egen säljare Mats och TeamSportias egen Ola kom jag hem med ett par Merrellskor som jag säkerligen skulle bli nöjd med... Jag var försiktigt positiv. Jag var nästan nervös när jag skulle ge mig ut och springa med dem. Tänk om jag blir besviken. Tänk om jag får skav. Tänk om jag får ont. De kanske är för hårda ändå? De kanske är för små ändå? 

 

Idag bestämde jag mig för att våga prova. Bestämde mig för att testa de ordentligt och sticka upp till den fina MTB-slingan i Bänared. Där krävs teknik och bra grepp, perfekt testbana. Det är dock lite drygt en kilometers transportsträcka dit... På asfalt... Började trampa på och det började knyta sig i magen av oro. Det kändes fel. Rycker och drar lite i snörena, justerar lite och fortsätter upp mot slingan, inte övertygad ännu. Ger mig in på en av de märkta slingorna och då släpper all oro. Nu var skorna i sitt rätta element! Och jag började njuta i fulla drag. Vansinnigt roligt att släppa alla tankar på tid och bara tänka på vart man sätter fötterna och tekniken i steget på den rotrika stigen. En ny kärlekshistoria har tagit sin början!

 

 

Sen är det ju det här med min Runstreak. Jag måste skryta lite. Jag har alltså sprungit minst 2km varje dag i 133 dagar.... Det är rätt många dagar... Jag e rätt så asabra.

 

Är det verkligen lönt? För en löpare som mig som varit uppe på maradistanser? Vad är det för bra med det? Varför gör du det? Du är inte riktigt klok.... Nä, jag vet. Och hur ska jag förklara det? Kärlek. Det är kärlek...

 

Det började efter att covid-19 svepte in över Sverige och såg till så att alla utmanande lopp ställdes in. Att hitta ny motivation till träningen var svårt då. Då dök det upp en utmaning genom Runners World. Spring varje dag, minst 1,6km, hela maj, alltså 31 dagar. Det lät som en vettig utmaning bara för att få en sporre att hålla igång. Jag har gjort något liknande förut men då sprungit 4km varje dag. Min då krånglande ankel blev faktiskt bättre under den runstreaken. Japp, jag ger den utmaningen en chans. När den väl var över så kände jag att jag hade kommit in i det. Att hitta tiden var inte längre krångligt. Första veckorna var det svårt att få till och jag var rädd för att inte "orka" ge mig ut på kvällen efter en jobbdag så jag tog rundan på lunchen istället. Efter 31 dagar såg jag inte det som svårt längre eller ens jobbigt att komma ut. Jag såg det snarare som något jag verkligen ville, hjärnan kändes så mycket fräschare efter bara 12min löpning. Det häftigaste var första gången jag gav mig ut helt urlakad. Jag fattade inte hur jag skulle kunna stappla mig fram i 2 km. Men när de 2 kilometrarna nästan var gjorde viskade en röst i huvudet att jag inte hade sprungit klart. Så jag fortsatte ett par kilometrar till och sakta men säkert kände jag hur sinnesstämningen ändrades och jag gick från trött och irriterad till lugn, nöjd, tillfreds och rentav glad och benen svävade fram. Så när maj var slut bestämde jag mig för att fortsätta och ett naturligt mål var 100 dagar. När sen 100 dagar var avklarat tappade jag sugen och jag var nära att bryta streaken. Men jag körde på och när jag var förbi 120 kändes det mycket lättare igen. 

 

Så vad har den här streaken gett mig egentligen?

 

- En rejäl Good Enough-känsla. Förr när en vettig löptur enligt mig själv var minst 5km kunde jag känna en stress om mina 2-3 pass i veckan bara blev 1 pass. Nu har jag en mer avslappnad inställning till min mängdträning. Naturligtvis vill jag fortfarande göra minst två lite längre pass i veckan men 2km är good enough. Då har jag åtminstone hållt igång streaken.

 

- Minst 12 minuters egentid varje dag.... say no more

 

- Känslan när kroppen och hjärnan säger att de vill springa mer än de tänkta två kilometrarna är så häftig.

 

Så jag fortsätter springa varje dag så länge jag inte blir sjuk eller skadad. Gärna med mina Merrell.... I skogen...