Tettelisa

Ja, jag har verkligen längtat efter att ge mig ut igen men förkylningen har ju sinkat mig något. Men jag hade bestämt mig för att ge mig ut igår kväll. En sen runda var det tänkt och trots 1,5 veckors vila så hade jag tänkt ta en lite längre tur. Måste lära mig att få upp distanserna så det inte blir så jobbigt för lilla hjärnan att passera 10 km. 

 

Börjar trampa på och en lyckokänsla kommer när man känner flytet i kroppen och att man håller ett bra tempo. Efter 4 km börjar dock magen krångla igen. Nu börjar jag tro att det är byxorna och vätskebältet som helt enkelt trycker. Springer på och när jag vänder upp vid fem km så att jag får medvind i solnedgången börjar jag prata med mig själv, att se till att ta det lugnt, inte stressa, njuuuta. Inte svårt att njuta när man tar sig tid att känna lukten av syrenen, drar ett djupt andetag när doften av nyslaget gräs slår emot en, rapsfälten lyser gula och solen lyser i ansiktet. Fick puttat ner vätskebältet så det satt lite längre ner och det verkade funka. I kombo med lite k-pist-liknande ljud från rumpan min så mådde magen riktigt bra vid tio kilometer! Vill inte veta vad folket som njöt av kvällen på sina promenader och verandor, sa om ljudet som omgav löparen som precis passerade....

 

har funderat på om man kanske skulle börja springa me sån där biodlar-hatt nu. Ni vet, sån där med nät för ansiktet. Nu kan man bli mätt och få håll av den buffé av insekter som trycks ner i svalget på en när man springer....

 

13,8 km klarades av, helt utan att gå! Är stolt över detta då jag gärna "belönar" mig själv med att gå lite då och då när jag har börjat trampa på så pass mycke snabbare än jag gjort förr.... Men igår kom djävulshornen fram när kroppen kändes så bra trots förkylning. Helt ok tid, skön känsla i kroppen. En skön runda, alldeles ensam. Endorfinerna flödade.