Tettelisa

Nu har ju då snön kommit. Den ska man tydligen vara glad för. Sorry, jag är inte det. Jag tyckte det var värdelöst när jag skulle köra hem igår och snön hade piskat vägen glashal. Jag tyckte det var värdelöst när jag sen skulle baxa ut barn och hundar på en promenad när snön vräkte ner. Jag tyckte det var värdelöst när jag försökte ta mig fram med den jäkla barnvagnen som jag blev tvungen att ha med mig för att Tilda hade somnat och jag hade inte hjärta och väcka henne. Men nu är ju snöhelvetet här. Vintern gjorde äntligen sitt intrång i vår vardag. Hoppades på att den skulle hoppats över, typ "Gå direkt till våren utan att passera vintern".  Men nä, tji fick jag. 

 

Men idag måste jag medge att det fanns lite tjusning över vinter med snö. När man kliver upp och ser morgonsolen glittra i snön. Det är vackert. Man blir glad. Det gör en jäkla massa för humöret att det blir lite ljusare ute. 

 

Jahopp, solsken och snö = pulkaåkning. Har sett på facebook att det är fler som åker pulka nu i vårt snötäckta vinterland. Glada miner, rosiga kinder, härliga familjefoton. Så är det inte här. Hur fasen gör ni för att klara av att vara så där käcka då?? Vi har två mindre psykbryt här hemma innan vi ens har fått på oss alla kläderna och kommit utanför dörren. Ungefär två psykbryt till innan vi ens har kommit till backen för att det är sååååå jobbigt att dra sin egen pulka. Sen blir det roligt. I ett åk var ungefär. Kanske två. Sen kommer första krocken. Sen kommer det snö innanför byxorna. Sen börjar det bli jobbigt att asa på pulkan upp för backen. Sen blir man hungrig. Ytterligare två psykbryt på hemvägen. Två psykbryt till när man ska få av sig alla kläderna i vår extremt gigantiska hall. Men jag tycker ändå det gick riktigt bra! Ena barnet har bara en spräckt läpp och det andra barnet har bara ett rivsår över hela kinden. Gick helt klart bättre än väntat. Men så åter till dom där fantastiska korten på facebook. Jag fattar inte. Har ni alltid glada ungar?? När mina var glada och hade roligt hade jag fullt upp med att titta på dom och skratta med dom, jag hann inte ta kort!! Måste vara ljuvligt o ha konstans glada ungar så man hinner ta dom där fantastiska korten på sina utflykter......

 

Fötterna upp på soffbordet och en kopp kaffe till mig för en bravur i pulkabacken!

Det här med att leva med en femåring och en 2,5-åring kan ta på tålamod och humör ibland. Det här som folk säger "att välja sina strider" är nåt som vi inte har behövt bry oss så mycke om förut. Sen kom Tilda. Nu är den frasen typ som en lag här hemma. Man har lärt sig lite hur den yngsta funkar. Man går inte in i en strid hur som helst med henne, det är bara ens egen ork som tar slut och allt blir då bara kaos.

 

I morse gick vi igenom den här ljuvliga ceremonin med att klä på sig. Min dotter kan väldigt mycket själv. Jag fick välja kläder till henne. Sedan bad jag henne att klä på sig för jag hade lovat Casper att hjälpa honom i duschen. Då kom utbrottet, jag skulle minsann hjälpa HENNE att ta på sig. Haha, detta var en strid jag skulle ta, för Caspers skull. "Nej, Tilda, jag ska gå ner och hjälpa Casper nu, jag kan hjälpa dig sen när jag är färdig med honom". Utbrottet var ett faktum. Hon skrek och sparkade i golvet. Jag vände henne ryggen och gick ner för att hjälpa Casper. Tilda fortsatte att skrika.Jag duschade Casper, torkade honom och smörjde in honom. Tilda fortsatte vråla och sparka i golvet på övervåningen. När jag var klar med Casper gick jag lugnt upp för trappan och sa "Nu kan jag hjälpa dig Tilda, för nu är jag färdig med Casper". Böjjer mig ner och tar upp damens trosor. "Kom här så ska jag hjälpa dig nu." "Näääeeee, jag kan FÄÄÄÄÄÄÄLV!!!!" Eh, ok..... Liten dam klär på sig och kommer nöjd ner för trappan någon minut senare.... Vem vann?? En frågeställning jag helt enkelt inte lägger ner energi på att svara på.

 

Men lika envis och jäklig som ungen kan va, lika rolig kan hon vara. Kommer aldrig glömma när jag tränade här hemma en gång. Stod i plankan, jäkligt jobbigt, skakade i hela kroppen, kämpade för att klara de där sista tio sekundrarna. Då böjjer sig Tilda ner för att titta i mitt ansikte och frågar "Fryser du mamma??" Jag klarade inte de där sista sekundrarna, jag började skratta.....

 

Det blev en liten utflykt till veterinären idag. Vaccination och hälsokoll stod på schemat. Tre hundar och två barn baxade jag in i det där lilla undersökningsrummet. Är mäkta imponerad över hur båda barn och hundar skötte sig. Veterinären var supermysig. Första gången jag verkligen kände att en veterinär tog sig tid för att prata med mig, svara tydligt på mina frågor och även föra en liten diskussion hur man skulle gå vidare med problemet. Lova var så fin så, gärna borsta lite på bissingarna matte... jajja. Lystra likaså. Sen kom gamla Bella upp på bordet. Visade mina frågetecken och veterinären sa ju naturligtvis det man fasade för. Men en realist till veterinär som vågade prata kostnader kontra ålder på individ och hur farliga de små frågetecknena egentligen var. Tack Marie Hansson på Slöinge djursjukhus för goda råd och raka svar.

 

Nu jäklar blir det syndarlunch så jag orkar med ett litet corepass ikväll ;)

Ja, det hör ju lixom till att man nu reflekterar över det år som varit och börjar sätta upp nya mål för 2015. Så det kan jag ju inte frångå utan jag får ju försöka stanna upp och reflektera då över det år som varit....

 

Ett berg-och-dalbane-år får jag nog säga. Året började helt klart tufft och prövande. Man undrade om man någonsin skulle få medvind igen. Vi tragglade oss igenom det, tillsammans. Det var väl här någonstans jag också förstod vad löpningen gjorde för mig, hur mycket jag behövde den här lilla pausen i kaoset som rådde kring oss. Löpningen blev inte längre ett jobbigt måste utan snarare ett måste för att få en paus, lite energipåfyllning.

 

Det har varit ett år då jag har känt mig ensam många gånger. Ett år då jag känt att jag har tappat bort mina vänner längs småbarnsvägen. Ett år där jag har känt mig värdelös som mamma många gånger. Ett år då jag allvarligt har funderat på om jag har tagit rätt väg i mitt liv eller om jag ska vända upp och ner på allt och helt enkelt börja om. Men året har också bjudit på den totalt motsatta känslan som helt klart har tagit över det senaste halvåret. Lika många gånger som jag har känt mig ensam har händer sträckts ut och härliga vänner har visat sig och nya bekantskaper har dykt upp. Även vänner som har inspirerat mig och puschat mig i familjeliv och träning. Vad hade jag gjort utan min goa Emilie som jag skrattar med och gråter hos. Det var vännen jag ringde till när jag kände mig som mest ensam i början av året och hon förstod och fanns där. Jag hoppas verkligen att jag kan återgälda detta någon gång, att jag får chansen att finnas där på samma sätt.  Vad hade jag gjort utan mina träningsnarkomaner till vänner? Fredrik som satte de första grillerna i huvet på mig, 100 mil på ett år... Går det?? I mitt småbarnsliv?? 116 mil blev det.... Louise som sporrar mig och inspirerar mig genom att bolla karriär, familjeliv, träning och utmaningar som ex Lidingöloppet.... Ja, det var hon som gav mig den sista knuffen att anmäla mig till det stora målet för 2015.... Magnus, min löparkompis, som får mig att tro på mig själv och håller mig sällskap på mina långturer. Christian är också en vän som ger mig en rejäl spark i arslet ibland när jag som mest behöver det. Min chef e faktiskt också en stor inspirationskälla och en jävel på att se till att jag tar för mig och växer i min roll på jobbet. Så tack Åsa, för alla möjligheter jag har fått detta året.

 

Men den största stöttepelaren och inspirationskällan i mitt liv är ändå min älskade Jimmie. Han har klarat det här tuffa året med bravur och ändå även hunnit med att stötta mig, krama mig och även ändrat på sin egen livsstil en hel del. Han har gjort fantastiska framsteg detta året med hälsa, motivation och prioriteringar. Och den där lilla förlovningen i somras var ju lite pricken över i:et..... ;)

 

Jaha, nu blev det här inlägget nåt jäkla hyllningsinlägg till mina nära och kära. Det var ju lite löjligt. Det får vi ändra på.

 

2014 är ett år som har gett mig en ordentlig kick i arslet. Jag har fått en ordentligt portion med motivation att hålla igång med min träning. Jag tror på mig själv på ett helt annat sätt, jag klarar faktiskt en jäkla massa saker som andra inte orkar eller kan! Jag är faktiskt rätt grym! Jag är ingen dålig mamma, det är en dålig kombo med en jävla massa hormoner i kroppen och en lite smått trotsig Tilda. Men vi har ändå kommit över nån sorts tröskel jag och Tilda. Vi bråkar men har ändå börjat hitta nån typ av balans.

 

Så 2015... vad kommer detta året att bjuda på?? Jag hoppas på roliga förändringar på jobbet, ett härligt familjeliv och en jäkla massa utmaningar i löpningen så jag håller mig på tå, för i september, då blir det Lidingöloppet! 2015, bring it on!