Tettelisa

Jag tycker att jag oftast har rätt bra planering. Jag tycker att jag är duktig på att skriva upp det mesta i almenackan. Jag tycker även att jag är rätt duktig på att verkligen kolla i almenackan också så jag har koll på läget. Men jag vet inte. Något hände förra veckan. Något gjorde att jag hade häcken full mest hela tiden och när söndagen kom så bara kopplade jag ur och ner lixom. Laddade batterierna med en god natts sömn.

 

Upp i vettig tid i dag på morgonen men trots det blir det stressigt som sjutton på morgonen. 8 minuter över 8 kastade vi oss in i bilen för att hinna till skolan till tio över. Skolgården är tom. Fan, har det redan hunnit ringa in??? Jäkla skit! Nej vänta nu, det är ju höstlov! Jisses, har jag sagt till fritids att Casper ska vara där och vilka tider har jag sagt i så fall???? "Var är alla mina kompisar???" utbrister en Casper som bryter ihop på ungefär 0,3 sekunder. Räddar upp det genom att säga att dom helt enkelt är inne på fritids medan min hjärna arbetar på högvarv, måtte jag bara ha sagt att Casper ska vara där! Kommer innanför dörrarna och jodå, jag har sagt att Casper ska vara där även om jag idag kommer en timme tidigare än sagt.... eh jaha. Men det var tydligen bara bra, då kunde dom ge sig ut på utflykten tidigare! Bra! Förresten kommer jag och hämtar Casper efter lunch då vi ska åka till logopeden!

 

Går lättad in med dottern till dagis. En god kaffedoft ligger i luften och ett lugn råder. Tilda klär av sig ytterkläderna och en fröken tittar ut i hallen. "Vi har stängt idag..." Amen va f-n??? Står och tittar tomt på fröknen samtidigt som jag ser min almenacka i huvet, jodå, visst står där dagis stängt den 26/10.... Jäklar.... Hur dum kände inte jag mig nu.... Lite lätt förvirrad småbarnsmorsa har slagit alla rekord lixom.... jajja, Tilda är inte den som bryter ihop så det var bara att packa in henne i bilen igen och fara till jobbet . Får gjort det viktigaste på jobbet och far sen hem två timmar senare. Min lilla guldklimp fick en tablettask för att hon varit så duktig när mamma jobbade. 

 

Väl hemma började jag fundera igen. Jag har ju skrivit upp att dagis e stängt. Jag har ju skrivit upp att det är logoped idag. Jag kanske har varit så smart så jag har kollat om nån kan vara barnvakt för Tilda idag? Näpp, det hade jag inte... okej... hjärnan har uppenbarligen inte riktigt fungerat och tänkt framåt.... Men om jag har fattat det rätt så är jag inte den första morsan som har gjort så här... Jag är säkert inte den sista heller. Det som kändes extra bra var att en till hade försökt lämna sitt barn på dagis idag men fått ta med telningen till jobbet istället... Inte bara jag som är förvirrad. Gött ;)

 

Men inget ont som inte för nåt gott med sig. Ett träningspass är avklarat, jag fick handlat idag och nu blir det långtur med hundarna!

Så var det då dags för bröllopsfest kombinerat med 30-årskalas. Vi åker ner, jag, min sambo och alla mina föräldrar, glada i hågen och festsugna. God mat serveras och lika god efterrätt. Höjdpunkten på kvällen var helt klart dansen. Dansade både med extrapappa, pappa och farbror. Vansinnigt roligt. Insåg efter typ 20 sekunders dans att skorna som jag hade stoppat ner fötterna i var totalt värdelösa att dansa i. Det var bara att slänga väck dom o dansa i nylonstrumporna. Lite halt på sina ställen måste jag säga, men dom jag dansade med skötte sig och trampade inte mig på tårna en enda gång ;)

 

I början innan vi satte oss ner berättade man att om någon ville hålla tal skulle man säga till Linda. "Ska du hålla tal, Terese" Eeh,nej. Hade gärna hållt tal. Det är lixom lite kul. Men det hade lixom inte gått. Tänk er själva:

 

Kära brudpar, nej vänta lite. Älskade Emilie. nej inge bra. Jaha, det här var ju en kul tillställning! Nej inte så heller... Hm, hur skulle jag börja? Kusinjävel! Ja så klart! 

 

"Älskade kusinjävel!

Visst du är min kusin, vi kommer ses då och då vare sig vi vill eller inte. Så är det ju med släkten lixom. Men du är inte bara min kusin. Jag kunde aldrig tro för 20 år sen att du, när vi är i 30-årsål-,nej vänta, 20+åldern! skulle vara den av de vänner jag har som jag värdesätter mest. Jag trodde inte att den jag skrek "kusinjävel" åt, med glimten i ögat, 10 år senare skulle vara fadder till ett av mina barn. Jag trodde inte att den tjurungen och tetmajjan jag byggde koja tillsammans med som liten, senare skulle vara min bästa vän och den jag ringer när det är tufft.

 

Jag blev lite skeptisk kring ditt tankesätt när du släpade in någon i familjen som började slåss med mig om fruktsalladen.... men du, Jim e rätt ok. Ja okej då, han e fantastisk och ni passar så bra ihop. 

 

Emilie, DU är fantastiskt. En mer omtänksam människa får man leta efter. Att ha en vän som dig gör mig väldigt tacksam och ödmjuk. Du är verkligen värdefull för mig. Dig kan jag ringa när jag behöver. Jag kan lita på att du finns där, att du ställer upp. Ändra aldrig på dig och var alltid rädd om dig, för du är värdefull. Precis som du är. Jag älskar dig! Skål på din 30-årsdag och må ni leva lyckliga alla era dagar o sånt!"

 

Ja men ni fattar, det hade ju inte gått att hålla ett sånt tal. Jag hade börjat böla och hacka mig fram efter två meningar. Ingen hade förstått vad jag sa och sminkningen hade blivit helt förstörd. 

 

Tack för en kul kväll och fest! Nu ska jag kolla in mina nylonstrumpor och se om de klarade en danskväll utan att gå sönder eller om jag måste slänga dom. Sen blir det ett glas vin i soffan! 

C9 i all ära. Jag e ju jäkligt bra som gör denna prövning o så vidare. Det har jag ju ältat ett par ggr här nu i bloggen. Men det finns faktiskt ett liv utanför den där C9-boxen också. Ett liv som man ska bolla runt trots näringintags-prövningar ;) Barnen är ju naturligtvis det som livet verkligen handlar om.

 

Det är lite svårt det här med Caspers diagnos. Det är ju en diagnos men han har ju långt ifrån den grövsta varianten. Det märks ändå rätt så tydligt vad han har för svårigheter och det är lite klurigt då att hitta grejer han kan göra och klara på egen hand som kan göra att han växer och blir stolt över sig själv.Mammahjärtat sväller aldrig så mycket som när man ser en stolt Casper, en Casper som inser att han fixade det. Alldeles själv.

 

Jag såg honom sådan i somras när han sprang paprikaloppet själv. Sedan såg jag det idag. Han har fått vara med en liten sånggrupp på skolan som sedan uppträder lite grann i kyrkan. Han började där för tre veckor sedan och det var redan dags för deras första sångstund i kyrkan. Herregud, jag har ju inte ens träffat "sångfröken"! Men Casper visar mig snabbt vem den här kvinnan är och jag förstår direkt varför han tycker om henne. Jag vet att Casper, precis som många andra med hans diagnos, tycker att det är jobbigt att titta folk i ögonen, speciellt när det sitter en hel folksamling framför honom som han upplever tittar på honom. Vi hade ett snabbt samtal om detta, jag och Casper. Tycker han det är jobbigt att titta upp på alla andra så titta på mig eller Barbro. Väljer ut en plats där jag säkert kommer se honom när dom går fram o sjunger, ser jag honom ser han mig. Sen får alla barnen gå iväg, dom ska gå tillsammans fram i altargången efter klockorna har ringt färdigt. Klockorna ringer färdigt och barnen kommer. Ser på Casper att detta, det var jobbigt. Han går med sänkt huvud, tittar inte på någon, bara sneglar lite framför sig. Sen ser han mig och ett leende kryper fram. De går längst fram och ställer sig på bänkar och får sjunga. En helt annan Casper tittar fram. En Casper som gjorde alla rörelserna till låten, sjöng det han kunde, sträckte på sig och stolt tittade efter mamma i publiken. Såg att han blev osäker någon gång, då tittade han på mig, jag log mot honom och visade att han gjorde rätt. Han sträckte på sig igen och koncentrerade sig på låten. Sen applåderade alla och Casper var så glad och nöjd. Mammahjärtat svällde, en tår letade sig fram i ögonvrån.

 

Min älskade Casper. Min duktiga Casper. Jisses, va stolt jag e över dig! Det händer så mycket med dig nu och det är så häftigt att se. Jag ser varje dag att du kämpar och kämpar, utan att du vet om det så kämpar du med en diagnos som alltid kommer finnas där. Den kommer alltid göra så att du får kämpa och hitta egna vägar och sätt att klara saker. Det är den diagnosen som gör att du får kämpa med att skriva R. Det är den diagnosen som gör att du får kämpa med att hålla pennan rätt, att hålla den i en och samma hand. Det är den diagnosen som gör att inte alla barnen förstår dig, ditt sätt att tänka. Men du är så glad och öppen för nya möjligheter så jag hoppas verkligen att du aldrig kommer känna att diagnosen kommer hindra dig i ditt liv. För din stolta och glada blick är det som gör mig gladast i hela världen, den vill jag se ofta!

 

Igår skulle jag fixa i ordning lunch till mig. Tilda fick naturligtvis hjälpa till precis som vanligt när vi är själva. Jag hade förberett världens goaste lunch till mig. Vi skulle bara fräsa till lite champinjoner, babyspenat, vitlök och sen götta ner lite råris i detta. Tilda ville hemskt gärna hälla i riset.... hon hällde rätt mycket utanför..... hon ser helt enkelt till att jag håller mig iform och inte får i mig för mycke kalorier.... men när man äter mat en gång om dagen och den är väldigt uträknad, då är det rätt tufft när en stor del hamnar på golvet... 

Men det är inte bara Tilda som anammade detta med att helt enkelt hälla maten på golvet. Idag riktigt suktade jag efter lunchen, det skulle bli så gott med mat idag! Kyckling, lite pasta och wok-grönsaker. Mumma. Slår i en kant när jag ska stoppa in maten i mikron o i stort sett allt far ur matbunken. En svordom. En lång. Tittar på min utspillda mat... Jag spillde ut min mat på det mest sketna golvet vi har på jobbet.... Men... Jag. Kan. Inte. Slänga. Den. Lägger mig på alla fyra och börjar nästan gråtfärdig plocka upp pastaskruv efter pastaskruv. Blåser bort hår. Plockar bort sågspån. Jaja, lite skit rensar magen. Jag fick slänga fyra skruvar och en liten majskolv... Det sved.... Min älskade mat....  

Sen när jag sitter där på kvällen och dricker min shake kommer funderingarna. Jag är vansinnigt pigg, känner mig energisk och lätt. Tänk sen när jag börjar äta ordentligt igen, hur sjutton ska jag klara det??!!! Kramar om min äckliga shake och väljer att njuta av de här sista fyra dagarna av min "prövning" ;)

Jaha, det var då dag tre på det här konstiga påhittet jag har gett mig in på. Dag 3.... Den DÄR dagen. Dagen man får äta mat.... Halleluja! 

 

Dagen börjar med mätning och vägning. Jag gav mig inte in i detta för att gå ner i vikt, snarare att starta om systemet lixom. Men det är en trevlig bieffekt det här med att man tappar.... Och att man tappar på rätt ställen! Lite hög och glad över detta tappande i centimetrar och kilon så gav jag mig iväg till jobbet. Tanken är att man ska ta shake på lunchen och mat på kvällen. Jag valde att vända på det då det stämmer bättre för mig att äta på jobbet. Förresten skulle jag haft en stor jäkla guldstjärna när jag igår gjorde iordning min lunchlåda. Fattar ni hur svårt det är att skära upp en ugnstekt hel kyckling UTAN att stoppa de där små kladdiga bitarna i munnen, bara för att det är gott lixom??? Som sagt, skulle haft en typ av bragdmedalj för detta. Där satt jag sen, 13.00, med min älskade matlåda. En GIGANTISK hög med bra mat. Tänkte vara lite smart. Jag hade planerat en liten löptur efter jobbet så jag tänkte att jag sparar lite mat som jag kan trycka i mig som energipåfyllare innan löpningen för att sen ta kvällsshaken som påfyllning efter löpningen. Bra planering där Terese! Det kör vi på! Jag hann aldrig äta min lilla snutt som blev kvar av lunchen.... Jag var inte ledsen för det. Det här med att vara utan mat är helt plötsligt inte ett problem, haha!

 

Löpningen flöt på bra, jobbar mycket med tekniken nu och det är svårt, men roligt. Nya utmaningar är alltid roligt! Speciellt när det ger resultat! Känner mig pigg i kroppen och glad för att jag gav mig in i detta! Dag 4, Here I Come!

Ett program man ska köra under 9 dagar. De två första dagarna ska man leva på typ luft och vatten. Och en Shake. Och lite aloevera-shottar... Okej... Skulle börja på måndagen... Ångesten på söndagen var total. Va fan har jag gett mig in på? Ja blir ju hemsk när ja inte får mat i mig var tredje timme!

Dag ett

Jobbade hela dagen. Det gick förvånansvärt bra fram till typ tre... Sen blev det tufft. Inredningen vägrade att göra som jag ville och de jävla hundtäckena ramlade ner hela tiden! Kände hur stubinen blev kortare och kortare. Det var en lättnad att få gå hem. Väl hemma slet ja ut hundarna på en rask promenad. Man ska ju motionera när man håller på med den här skiten med. Väl hemma slår ja upp dörren, trött och hungrig och hela förbannade huset luktar mat... Bacon.... Jäklar... Tar min aloevera-shot och ett glas vatten o sätter mig o surar i soffan. Gött att dag-jäklen är över lixom.

Dag två. Sovit skitdåligt. Huvudvärk redan innan jag slagit upp ögonen. Vad har jag gett mig in på? Jag vill ha frukost! Slänger iväg ett surt mess till hon som dragit in mig i skiten o frågar om d e ok att använda typ panodil. Nej. Nähe. Fan. Masar mig ner och dukar fram min fantastiska frukost. Tablett, aloevera och vatten. Tar även ett annat tillskott jag får lov o använda. Tada!! Huvudvärk borta! Hunger borta! Nä ja skojar inte! Game on! Hur svårt kan det va? 

Jättesvårt. Speciellt när man gör mat till ungarna... Men imorgon får jag äta! Lite. Dag tre. Bring it on.