Helgens testosteronchock
Ja, va sjutton har jag gett mig in på....?? Drömmen att få arbeta med hundarna på olika sätt i skogen gör ju att jag kastar mig ut på saker jag inte är van vid eller har upplevt förut. Den här helgen fick jag äran att få följa med my love till de Sörmländska skogarna på tackjakt. Vi skulle vara där både lördag och söndag och det skulle även ut o ätas med större delen av manskapet på lördag kväll.
Det är minst sagt en upplevelse att kliva in i ett rum med ett 30-tal karlar i olika åldrar, jag känner inte någon och alla pratar om ett intresse som jag är helt ny i... dvs, jag har absolut ingenting att tillföra i samtalen. Skrämmande läskigt för en halvt introvert person som en själv. En kvinna utöver mig befann sig i rummet på morgonsamlingen vilken vi hamnade till bords vid och som gjorde att jag ändå kände mig liiiite tryggare. Jimmie tog så klart hand om mig hela tiden som den gentleman han är men det är ändå påfrestande för skallen att försöka hänga med i samtal, lära sig massor, manövrera sitt sätt att vara genom olika outtalade koder som uppenbarligen finns och dessutom inte totalt göra bort sig... Det är fasen mycket att tänka på.... Jargongen karlarna emellan passar mig ändå rätt bra, lite smågrov, småtaskig men hjärtlig. Jakten i sig under dagen var ju fantastiskt häftig att vara med på och jag fick se massor av vilt som man inte är direkt bortskämd med i skogarna här hemmavid.
När lördagens tre såtar var avklarade snörade jag på mig löparskorna medan karlakarlarna klarade av hanteringen med skjutna djur. Dag #76 i runstreaken kunde bockas av. Sen sladdade vi hem till karln vi sov hos, duschade i raketfart alla tre (inte samtidigt!!!) och sen bar det iväg till middagen där jag blev ensam kvinna och som dessutom inte kan någonting om det givna ämnet för kvällen.... Jimmie fortsatte såklart att stötta mig och vi hamnade brevid väldigt trevligt folk så kvällen förlöpte smärtfritt och roligt.
Jag kände mig naturligtvis lika bortkommen under söndagen och nu började liksom hjärnan att stänga ner av den sociala påfrestningen och jag gjorde säkert en del klavertramp men som förhoppningsvis knappt märktes och jakten var lyckad, spännande och händelserik. Mitt intresse har inte svalnat efter helgens bravader i alla fall....
Väl hemma vid kvart över tio skulle ju så klart runstreaken dag #77 klaras av på tunga ben och sen var det bara att gå och lägga sig. Vaknade lika trött idag och kände ett starkt behov av lugn och ro och ta tillbaka mitt jag som kvinna. Efter hundpromenad tillsammans med min underbara vän och löparkompis avverkades dag nummer 78 i streaken och sen blev det ett lugnt, djupandningsfokuserat yogapass. Sen det bästa av allt. En lååååång dusch. Hela jag stank svett, galt och inälvor kändes det som. Detta bytte jag ut mot ordentligt med tvål, flertalet schamponeringar, scrub och peeling följt av väldoftande lotion och ett behagligt ansiktsserum. Med rosa tånaglar känner jag att östrogennivåerna är i balans igen och den testosteronchock jag fick den här helgen är behagligt avskrubbad.... Nu blir det plugg.
Han💖
Synd ändå...
Det var över ett år sen jag skrev här. När jag tittar tillbaka kan jag bara konstatera att förr var mina inlägg riktigt roliga. Nu blir det mest gnäll. Kanske ett sätt för mig att bara få ur mig allt... är rätt bra på att bara stänga in det. Läste igenom mitt senaste inlägg och tårarna kom, jag kommer så väl ihåg de känslorna. PMDS e ett jädra skit faktiskt men nu har jag börjat lära mig att hantera det och acceptera att jag måste ta tabletterna INNAN jag känner av det, mota Olle i grind lixom.
Men skit i det nu. Året som har gått har varit ett helvetesår där både den ena och den andra drömmen och förhoppningen gick i kras eller fick sättas på vänt. Men nu har vi stängt dörrjävlen till 2022 och öppnar famnen för 2023! Det kan bara bli bättre!!... tänkte jag och fick elräkningen.... sen ringde veterinären..... men va eeee detta?? Kunde vi inte bara vända blad från den 31:e till den 1:e och radera allt från 2022 utan att släpa med sig det in i 2023?? Tydligen inte....
Men vi fick prioritera lite andra utlägg ändå. Det var dags för Gothia Cup, en enormt stor innebandycup i Göteborg som stäckte sig över hela trettonhelgen och min Casper skulle få vara med där med sitt underbara innebandylag. För att vi skulle göra detta så bra som möjligt för Casper hade vi bestämt att jag skulle hänga med upp och se till att få med mig Casper till ett hotell varje natt så han fick en riktig paus och inte sova i skolsalen där de andra skulle sova. Trodde att Casper skulle bli ledsen över detta men ett löfte om bacon på hotellfrukosten suddade ut eventuella sura miner. Så vi for dit, glada i hågen, detta skulle bli så kul!! Litet smolk i bägaren bara... Terese skulle köra i Göteborg.... hatar storstadskörning.... och spårvagnar.... älskar Google Maps.... Den appen har fått bekänna färg och visat varför den har rätt till en plats i min telefon den här helgen. Asså det var svettbrytningar varje gång jag skulle till och från hotellet och genom stan för varje match. Men jag överlevde! Och jag tror inte att jag orsakade någon jätteolycka heller... körde dock i helt fel fil några gånger, kanske inte på jättelagliga ställen, men det gick ju bra! Och jag såg bara en skylt jag inte har en aning om vad den innebar... har fortfarande inte funnit svaret på det.... En skylt med gula lysande lampor i en form som påminner om en bakvänd sjua.... Någon som vet?
Matcherna spelades en efter en och jag måste säga att vi i den trogna supporterskaran blev bättre och bättre på att hejja och sista dagen nådde våra jubel, tjo och tjim nya höjder vilket jag anser vad det som gjorde att grabbarna tog sig ända till kvartsfinal! Eller ja... de spelade rätt bra med... Förlusten var så klart tung när de till slut åkte ur men wow vilken helg det var! Och det var sjukt jobbigt jämna matcher i slutet där grabbarna fick visa upp en riktig kämparanda och att de har jobbat hårt med skärpa till sitt humör när det går sämre. Det var med en supersvullet hjärta och tårar i ögonen som vi klappade fram och jublade för våra grabbar när de hade gjort sin sista match. Det var så mycket känslor i min lilla kropp där och då. Vilka underbara grabbar Casper har som kompisar. Det är fantastiskt att se att han kan vara med och att det är självklart för de andra att han ska vara med. Det är fantastiskt att se att tränarna vill se till att han får vara med och att de gör det bästa av situationen så Casper får känna sig delaktig. Det är fantastiskt som mamma att känna att även de andras föräldrar tänker likadant, att det är självklart att Casper ska vara med och att alla hejja lika mycket på honom som på sina egna barn. Det fyller mig med en kärlek och ödmjukhet för de människor vi har runt omkring oss. Vi är så lyckligt lottade 💕
