Tettelisa

Gårdagen var ett oskrivet blad. Inga planer alls. Några måsten men annars inget planerat. Får ett sms på förmiddagen där jag blev inbjuden på vinkväll samma kväll. Självklart nappar jag på detta. Inget konstigt med den inbjudan. I och för sig stod det den här gången att jag skulle piffa till mig lite och klä mig varmt. Liiiite konstigt men jag tänkte att då blir vi väl fler tjejer och ska sitta ute på altanen hos Louise. Inget konstigt med det.

 

Jag och barnen åkte iväg till Klitterbadet och hade en rolig eftermiddag tillsammans och sen var det bara att göra sig iordning till tjejkvällen jag trodde mig vara inbjuden till.... Cyklar iväg men blir jäkligt osäker när jag närmar mig huset. Såg någon ballong vifta till på altanen och den var som en trea och jag hör att det är en del folk där redan... Jag var ju tidig....??? Så extremt mycket det hinner röra sig i huvet på dessa sekundrarna som följer. Det kom en snabb våg av panik med tankar som "fasen, fyller någon år och det har helt gått mig förbi?? PINSAMT" "Jävlar, jag har ju förberett mig mentalt för en liten tjejkväll, ska jag bara kliva in i det här jättegänget själv??" "kliv av cykeln här utanför och le den in i trädgården så du inte gör en sjukt pinsam entré och ramlar av den inför alla...." Hoppar av cykeln och leder den runt hörnet. Ballonger... som säger 35... jävlar ska vi fira Louise och jag har inte fått veta det i förväg???? Men va fan gör Josefine där då?? Eller vänta nu.... Kan det vara för mig? Nej, har de här stackars människorna fått masa sig hit bara för att fira min födelsedag? Kan vi inte bara släppa detta med min 35-årsdag nu?? Herregud, är det verkligen för mig?? "Här kommer hon ju!!" utbrister någon. Eh, ja, här kommer ju jag. Herrejävlar, det är kalas för mig! Alla är här för mig?! Det är nu jag bara vill släppa ut allt och stortjuta och snora mig uppför trappan till altanen till alla. Men en sån entré kan vi ju inte ha nu när vi klarade av att hoppa av cykeln utan att ramla. Samlar ihop mig och går, något rörig i huvet, upp på altanen och kramar om alla Jag vet ärligt talat inte vart jag ska göra av mig själv. Släpper jag fram en enda känsla nu så bryter jag ihop totalt. Det går ju inte. Stå i centrum är också jäkligt jobbigt så den känslan fick jag också brottas med men oj, va glad jag var. Alla hade tagit sig tid och prioriterat mig och min överraskningsfest. Jag har aldrig haft fest med min vänner för att fira min födelsedag. Jag har än mindre firat min egen födelsedag de senaste tio åren utan låtit fokus vara på Casper som fyller år en vecka senare. Men den här kvällen var för mig. En fest. För mig. Min första fest och jag behövde inte fixa med någonting.... Jag var överväldigad....

 

Kvällen var jätterolig och tankarna på att jag skulle upp tidigt nästa dag sköt jag åt sidan och förnuftet slängde jag åt fanders. Mitt glas var aldrig tomt och skrattet tog aldrig slut. 

 

Folket började efter hand att troppa av och kvar blev min familj och grundarna till festen. När jag skulle krama de tjejerna hejdå kunde jag inte hålla mig längre utan bröt ihop totalt. Jag är så enormt tacksam och glad för att ni fixade detta till lilla mig. Att lilla jag betyder så mycket för er så att ni bara bestämmer er för att fixa detta. Asså jag börjar gråta igen när jag skriver detta. Jag känner mig så välsignad och tacksam för att jag har er och jag kan inte nog tacka er eller med ord beskriva vad detta betydde för mig. Och alla ni som dök upp. Ni fantastiska människor. Jag är så glad att ni finns i mitt liv. Jag är så tacksam för att ni ville komma och förgylla den här kvällen för mig. 

 

Den här kvällen är svårsmält. Jag vet inte hur många gånger tårarna har kommit idag. Jag var ute på en löptur. Jag tror att jag började böla lika många gånger under löpturen som antalet kilometrar jag sprang (11. Inte dåligt när man e bakfull!). 

 

Jag tror Tacksam är det rätta ordet. Den här kvällen glömmer jag aldrig. Tack.

 

Jag brukar ju alltid komma med en liten racerapport men den här gången kunde jag inte riktigt pränta ner den redan dagen efter, jag fick smälta allt en dag till.

 

Känt för det flesta är att jag inte har fått den bästa uppladdningen man kan få detta året. En svullen ankel tvingade mig till vila och tanken på att jag troligtvis kommer få bryta loppet började gro. Starta skulle jag, men jag skulle också lyssna på kroppen och bryta om jag märkte att jag börjde halta för mycket. Sista veckan innan loppet gjorde jag ändå tvärtemot vad alla andra tyckte. Jag började springa och jag började springa varje dag. Jag kände att jag behövde tvinga upp styrkan i ankeln och lära mig lita på att den bär upp mig så sista veckan blev det 2km varje dag och ankeln blev snabbt bättre, hoppet att klara hela varvet började väckas till liv.

 

Jag och Magnus bestämde oss för att sticka upp till Göteborg redan på torsdagen och hämta ut nummerlappar och gå och spana på expon. Detta lilla infall gjorde dock att vi skulle komma upp onödigt tidigt till Göteborg på själva loppdagen. Jag hade ju redan bokat tågbiljetten och jag hade ju inte valt ombokningsbara..... Så tåget skulle alltså gå 09.09 på lördagen och vara framme strax efter tio.... Magnus startade 13.56 och jag 14.29.... Några timmar att döda alltså. Men men, det kan ju vara rätt behagligt det me, vi rutinerade varvetlöpare vet ju att bara toakön i startområdet kan vara 45min lång....

 

Vi landade i startområdet strax efter elva och köpte varsin kaffe och njöt av den allt mer sjudande atmosfären. Att gå på toa på en för dagen icke använd bajjamajja kändes rätt coolt. Det var lixom en ny upplevelse i sammanhanget... Vi letade sen upp en behaglig plats där vi satte oss ner och laddade upp. Det är rätt så lustigt, där sitter jag med en människa som vet i stort sett allt om mig, vi har redan spenderat ett antal timmar ihop den dagen och ändå är det inte tyst. Vi pratar, skämtar och hackar på varandra hela tiden. Jag blir förundrad över att han orkar med mig och att vi alltid har roligt på våra olika utmaningar. Man blir så fantastiskt tacksam över att ha en sån vän....

 

Sen börjar det då dra ihop sig. Klockan slår halv ett, dags att äta. När klockan blir ett så börjar jag tänka att det är dags att lämna väskan och gå på toa (beräknad tidsåtgång ca 1timme). 13.00 ger jag Magnus en lycka-till-kram och går för att lämna väskan. Det gick smidigt och sen in i toakön. Väl klar där gick jag och ställde mig i startgruppen och tittar på klockan. 13.20!!! Va fan hände där???!!! Hur är det möjligt????!! Det ha ALDRIG gått så fort att gå på toa!?!?!?! Fan!! Jag kommer ju hinna bli pissenödig igen innan starten går!!! 

 

Starten går och det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig iväg. Jag förundras över att jag inte känner att jag måste sicksacka mig fram utan att det faktiskt flyter på väldigt bra. Vid fyra kilometer vågar jag också tro att foten ska hålla, jag känner inte av den alls. Vid åtta kilometer börjar jag känna mig seg men ändå vid gott mod. Vid milen tittar jag på klockan och inser att jag har en riktigt bra tid men förnuftet säger att detta tempot kan jag inte hålla hela vägen. 500m senare får jag gå. Yrseln bara slängde sig över mig och jag hann till och med bli lite orolig. Yr brukar jag inte bli. Det blev att trycka tillbaka hornen som hade börjat kika fram i pannan och plocka fram förnuftets ängel på axeln i stället. Jag drack sportdryck så fort det bjöds och vatten vid varje station och jag gick så fort jag kände av yrseln. Jag mådde dock inte illa så tankarna gick till att det kanske är kroppen som inte riktigt har ställt in sig på det låga blodtryck jag numera har snarare än att det är en brist på något.... Men loppet blev väldigt tungt, framförallt för huvet. Jag fick gå mycket, brottas med mina tankar på att bryta, filtrera min oro och känna efter hela tiden. Jag kämpade mig fram och när jag kom in på stadion mot målet kom tårarna. Jag klarade det, trots allt. Jag fick kämpa för att inte kasta mig i armarna och skrämma livet ur någon stackars funktionär. Jag var helt slut. Överlycklig över att foten höll, orolig för att jag inte förstod vad som hände med kroppen, glad att det var över och längtan efter målkramen gjorde att jag stapplade vidare med yrsel över den där vingliga jävla trappan man måste över. Höll mig krampaktigt i ledstången hela tiden. Letade upp min vän i vimlet och trots att han duschat och jag var svettig fick jag en sån där go kram och jag fick kämpa för att inte börja böla (där var fler känningar runt om. Tur för han, annars hade ha fått ta emot allt, haha!). Satte mig ner i gräset och fick en öl i näven. Halleluja. Jag vet att öl och glutenallergi inte hör ihop men jag kunde inte skita i det mer än jag gjorde då. Sitta ner en stund gjorde susen och jag kunde sen, relativt oyrslig, pallra mig till duschen.

 

Summan av kardemumman, det är allt runt omkring - min vän, atmosfären, skratten, hejjaropen - som gör loppet värt att springa. Jag tänkte "SKITTID! Aldrig mer, jävla skitlopp, banan är inte ens kul att springa!" när jag gick i mål. Så jag väntar till ikväll innan jag anmäler mig till nästa år.... 😄