En jaktdag utifrån mitt perspektiv
Ja, asså jag e ju sjukt ny i den där hundförarsvängen och väljer att se på det och mig själv ur ett lite humoristiskt perspektiv.
I söndags var jag (egentligen vi, asså både jag och maken, men det låter lite häftigare och viktigare om jag bara skriver "jag") bjuden som hundförare till en jakt utanför Halmstad. För en gångs skull fick jag känna mig lite mer "hemma" med marken och folket då jag varit med där innan och Jimmie aldrig. Ändå lutar jag mig mot Jimmie som om han vore någon jäkla krycka fast jag är där i egenskap av hundförare jag med, jag skulle ju inte svansa efter Jimmie utan gå själv. Men några moment som annars är rätt typ asagigantiska för mig när jag är ensam, ter sig lättare när han är med.
Vi kan börja från början.
Ställa in radion. Ja, ni skrattar, men ni skulle bara veta hur jädra krångligt det kan vara! Nu har jag ju då fått en egen radio av tidigare nämnda make, med tillhörande INSTRUKTIONSBOK(!!) (lika jävla viktigt som recept och ni som känner mig vet hur stort värde jag sätter på såna) så den här gången går det skitlätt att ställa in rätt kanal och frekvens. Instruktionsbok inpluggad i skallen - Check! Alla karlar har alltid varit hjälpsamma på den punkten tidigare men det kändes sjukt gött o bara säga "japp, ok! det är inställt!".
Nästa grej, titta på en karta och fatta vart jag ska köra med bilen, parkera och släppa hunden. Detta moment blir något lättare ändå när jaktledaren säger till mig och Jimmie "ni kan ju åka ihop så parkerar ni där, en släpper här och en släpper lite ovanför, typ här." Skitbra! Jimmie löser det med körning och parkering och jag kan sitta som en låtsasco-driver med en gps i högsta hugg och peka lite och slänga ur mig kommentarer som "här är det nog" men Jimmie får ta sista beslutet om huruvida det är rätt eller inte. GÖTT!
Nästa grej, hålla koll på gps:en och placera sig på rätt ställe där man ska släppa hunden. Ja, nu skrattar ni igen men det är inte helt lätt ändå! Jag har faktiskt gått vilse i en plantering trots gps.... känner att det kanske inte var en mening till min fördel men ja... sant ändå...
Nästa grej, höra på den jädra radion när det är dags att släppa. Det är många tvivel som hinner fara genom huvet fram till den här punkten. Har vi parkerat rätt? Står vi vid rätt utgångspunkt? Blir det här bra med tanke på hur ledaren vill att vi skulle gå? Nästa tvivel blir nu, ställde jag in rätt kanal?? Det är jädrigt tyst på radion... Till slut sprakar det till och tjattret börjar... Det brusar en del... nästa tvivel, kommer jag över huvudtaget höra/förstå när de säger att det är dags att släppa? Garderar mig genom att be om en vidarebefodring av det beslutet och till slut bekräftas det att det är dags att stryka kopplet.
Sen följer det ca två timmar till av idel tvivel och ifrågasättningar i såten. Går jag rätt nu? Borde jag ta den lilla skogen med mig också? Borde jag vinkla mer så? Borde jag gå där? Tvivlet lägger sig i takt med att svetten bryter fram. Det är fan inte lätt att gå idag alltså. Även hunden kämpar. Trots plusgrader är det rätt rejäl skare. Försöker gå i så tät skog som möjligt hela tiden för att dels få så lite snödjup som möjligt och dels så bra snö som möjligt för hunden att gå i. Men ibland får man gå över ett hygge eller en "väg" i planteringen. Då skiftade snödjupet från 10cm till 50cm ibland. Och det gjorde det från ett steg till ett annat... Så från att ha stått upprätt i 10cm snödjup sjönk man helt plötsligt ner till knät i nästa steg och alltför ofta höll man sig inte upprätt i de lägena. Det var även så att det ett flertal gånger inte var mark efter snön utan vatten.... Och varje gång, VARJE gång, for tanken "var det ett pass i närheten med en skytt i?? Då fick hen sig ett gott skratt...." Och nästan lika många gånger log jag åt mig själv och mina egna tankar, som om dom inte hade råkat ut för samma sak någon gång...
Väl tillbaka efter såten ersätts tvivlena med endorfiner med hjälp av skratten och jargongen som blir under samlingen. Känslan där, hundarna och deras jobb samt den utmaning detta ger mig både psykiskt och fysiskt gör detta till något av det roligaste jag gett mig in på någonsin. Det gör dessutom att jag kan se på mina något neurotiska tvivel med lite humor när jag väl är hemma igen...
