Tettelisa

Jag ställer mig lite som Casper, slår ut me händerna, rycker på axlarna, ett lite förvånat uttryck i ansiktet, drar lite efter andan och säger precis som han "Va? Va hände nu??" Lite så känns det. När en person rycks bort ur vår vardag så hastigt blir man både förvånad och ledsen. Även lite arg.

 

När telefonsamtalet kom; "han åker med ambulans... hittad i gräset..." lösa fragment når fram men verkligheten hinner inte riktigt ikapp, man kan fortfarande slå den lite ifrån sig. Nästa samtal, ännu kortare fragment "massiv hjärtattack" når på något vis fram och då börjar man falla. Det känns som det i alla fall. Man faller i ett djupt djupt hål och kan inte få grepp om verkligheten. Allt runt omkring får noll betydelse.

 

Natten som följer blir ryckig och dåligt med sömn. Vi väntar på besked hela tiden. Nästa dag kämpar man på på jobbet för att hålla tankarna sysselsatta. Som i dimma går man ett par dagar och bara försöker hålla ihop. Det kändes absurdt att förbereda barnen. Hur fan förbereder man en 4,5-åring på att han kanske aldrig mer får träffa sin farfar?? Timmarna jag var ensam med barnen fredag-lördag var skitjobbiga rent ut sagt. Man vill ju vara på plats, samtidigt som man vill vara med barnen. Ja, mycke splittrad blir man. Sen kommer det där ödesdigra sista telefonsamtalet, som man väntat på, som man fruktat... det är över...

 

Barnens farfar är borta, min sambos pappa, min  älskade svärfar.

 

Jag och Casper har pratat om att farfar fick så ont så han valde att bli en ängel, änglar har nämligen inte ont och är aldrig sjuka. Farfar bor inte hos farmor mer, nu när han är en ängel, dom bor ju i himlen bland alla stjärnorna. Att berätta detta var, för mig, hjärtslitande. Men Casper verkade förstå. Det jag bävar för är den dagen vi åker till farmor och Tilda börjar gasta efter farfar redan ute på parkeringen. Det kommer bli tufft.

 

Den värsta chocken har lagt sig... man är avtrubbad... men man börjar ändå så sakteliga plocka fram minnen. Har han kunnat har han alltid ställt upp, alltid erbjudit sin hjälp, alltid lekt helhjärtat med sina barnbarn. Han var våra barns stora favorit, och det blev han bara genom att vara sig själv. 

 

Ikväll tänder vi ett litet ljus för vår älskade Hasse...

Ja, den här dagen började helt klart lite gött... o mysko... Vaknar till av att jag hör Jimmie gå ut till bilen för att åka till jobbet, då slår det mig, jag har ju inte satt klockan! Bäst o ställa den så jag inte försover mig, jag får ju trots allt ligga en timme till!! Ställer klockan, vänder mig om, men vänta lite, va är det för dag?? Tisdag! Jag är ju ledig!! Klockan stängs genast av igen. HInner inte mer än lägga tillbka telefonen på bordet så drar Tilda igång... suck... Slänger i lite leksaker i spjälsängen, hon får så snällt vänta. Hon ger dock inte sin mamma mycke ro så det tar inte lång tid innan vi är uppe allihop i alla fall.

 

Det var utlovat Vallarna idag. Ångrar mig bittert när jag tittar ut genom fönstret men det är bara o gilla läget. Börjar dagen med att köra mitt lilla träningspass, tack Jesse för d programmet! Både Casper och Tilda tycker det är fantastiskt kul när mamma viftar, guppar upp o ner och sedan sprattlar runt på golvet. De gör allt för att härma så vi kör ett litet träningspass alla tre varje morgon! Mindre kul när en hund kommer fram och börjar slicka en i ansiktet när man kämpar i plankan i slutet.

 

Frukosten avklaras lugnt och behagligt och sedan myser vi ihop oss i soffan så jag får druckit mitt kaffe. Tänkte struntat i kaffet idag för att vi skulle komma iväg till Vallarna så fort som möjligt men me de här vädret så drog man sig liiiite grann. Men barnen tjatade. Hade jag druckit upp mitt kaffe snart?? Ska vi hämta kläderna nu?? Ska vi åka nu?? Det var bara att stjälpa i sig det där kaffet och börja palta på sig. men det är lustigt, trots allt tjat så ska det krånglas när man väl ska sätta fart och det var inte bara en gång jag hotade Tilda med att få stanna hemma om hon inte skärpte till sig. Det är inte lätt att trycka ner en hal, slingrande 1,5-åring i en overall. Men väl på Vallarna njöt vi. Mormor slöt upp på lekplatsen och tillsammans gungade vi och åkte rutschbana. Sen kallade djuren på oss och där fick vi var sitt korvbröd av en snäll dam så vi kunde gå och mata ankorna. Vi njöt i fulla drag allihop och avslutade den här sköna förmiddagen på McDonald´s till barnens förtjusning.

 

Det här med att man går till en läkare.... Det är väl för att man har problem med något?? Att man mår dåligt?? Att man vill att någon ska hjälpa en att ta reda på felet?? Eller?? Finns det nån som går dit för att det är roligt?? För att det är kul att spendera pengar på det istället för att åka o bada med ungarna. Det kanske det gör, men sorry, jag är inte en av dom... Men jag blir då synnerligen behandlad som jag är det... Så nu har jag en OK-stämpel i röven efter att ha sagt "mycke lätt", "lite ansträngande" och "mycke ansträngande" till läkaren som ställde frågor. Det är alltså inget fel på mig, jag får kontakta min vårdcentral om jag mår dåligt... yeah sure, dom har ju varit till fantastisk hjälp hittills. Så nu ska jag lägga fötterna på soffbordet, ta mig en kopp kaffe och sitta o sura tills Jimmie kommer hem. Då ska jag ut o springa en sväng och banka in endorfiner i kroppen igen så det kommer på ett smile i nyllet på mig igen innan kvällen är slut.

 

Vad kan vara bättre medicin än o ta en springtur tillsammans med mina goa fyrbenta följeslagare?? Den ena älskade följeslagaren löper och har ingen ro i kroppen utan tassar runt i huset mest hela tiden. Den andra följeslagaren gräver sakta med säkert sönder vår soffa, bit för bit, natt efter natt. Den tredje fyrbenta får inte följa med o springa men hon måste nämnas ändå, hon löper hon me och har mer hjärnspöken än vanligt. Varför har man tre hundar?? Och varför har man tre tikar?? Usch, det räcker väl med en tvåbent tik som löper en gång i månaden och har humörsvängningar så det räcker för en hel psykavdelning?? Men äh! Vi slänger in tre fyrbenta tikar i huset också! Usch, tänk den dagen Tilda blir tonnis och hormonerna rör runt i kroppen på henne!! Hua!! 

 

Nähe gott folk, nu är mitt kaffe färdigt. Ska fortsätta mitt surande som planerat i ungefär 45 minuter till så jag har inte tid att blogga mer, måste verkligen se till att hinna sura alla 45... bara inte Tilda hittar på en massa dumheter, då finns d risk att jag drar upp mungiporna lite... då har hon ju sabbat allting med mitt surande ;P

Ja, idag hände det. Dagen som var så efterlängtad. Dagen med stort D. Min dag. 

 

En lugn morgon med en stadig frukost och sen lite goa koppar kaffe på det. Och sen, sen, en löptur i härligt väder. Trodde den skulle förstöras redan efter två km då gårdagens svajjiga blodtryck gjorde sig påmint men nädå. Fick ordning på det. Lyckades övertala min kropp om att vi inte hade någon tid att passa och började ta det lugnt. Kom in i härligt flås och lagom tempo. Gick när kroppen sa "damen, ska jag palla hela vägen så e d dags o andas lite" och sprang på de andra 14,7 km. Så sammanlagt 15,16 km blev det. En mycke lycklig dam ramlade innanför dörren 1 timme och 28 minuter senare. 

 

Inte nog med det. Efter lite lunch och lite kvalitetstid med Casper så åkte jag iväg och fikade med goa Michaela!! Halleluja. I TRE timmar!!!! luftade vi både det ena och det andra samtalsämnet och en hel kanna kaffe gick åt. En vinkväll är nu inbokad till hennes grannes "förtjusning", haha!

 

Att sen komma hem och ta hand om tvätt och disk var inte svårt. Det gick i bara farten efter den här störtsköna dagen och maten stod naturligtvis dukad på bordet när jag kom hem. Bara lyx den här söndagen! Och ÅH vad jag har längtat efter detta! Efter en hel dag i lyx och egotänk var det en barnlek att ta hand om Tildas utbrott pedagogiskt och rätt. Till och med Jimmie höjde på ögonbrynen i pur förvåning över min pedagogik, haha!

 

Nu lägger jag fötterna på soffbordet med ett glas vin i handen. Farväl du sköna söndag, hoppas vi ses SNART igen!