Tettelisa

När jag kom hem igår kväll kände jag en enorm frustration mot saker jag egentligen inte kan göra mycket åt. Inte just nu i alla fall. Så det finns egentligen ingen bra anledning att ödsla energi på det. Men en vag rädsla rotar sig och den negativa energin pyr under ytan när jag kommer hem. Bestämmer mig för att vänta med matlagningen och köra skiten ur mig själv på ett kort kvällspass istället. Sagt och gjort och 12 minuter senare ligger jag som en urvriden trasa på golvet och mår strålande. Lyckas mota bort tankar och annat negativt skräp och går och lägger mig med en visshet att jag kommer att lösa det.

 

Under natten kommer båda barnen in och lägger sig i min säng vilket gör att jag sover vansinnigt dåligt men vaknar inte till ordentligt. 3st i en 90-säng.... ja ni fattar ju själva.... Vid fyra vaknar jag vid fotänden på min säng och inser att jag måste verkligen bära in barnen till deras sängar igen så jag får sova ordentligt de sista timmarna. Men oroskänslan bet sig fast igen i samma ögonblick som jag slog upp de grönblå. Det blev ingen vidare sömn resten av natten heller. 

 

Det är en sömndrucken Tette med huvudvärk som kliver ur sängen och som med nöd o näppe får i C sin frukost och får iväg han till bussen i tid. Väl tillbaka hemma sätter jag mig ner i soffan med mitt kaffe och myser med min lilla tjej. En paus och oas i tillvaron. Den bästa återhämtningen och omladdningen för mig. Men hormonerna rusar i kroppen och tillsammans med tröttheten så är känslorna i extrem gungning och tårarna trycker ett flertal gånger i ögonvrån tills rastlösheten och frustrationen tar över. Här kan jag inte sitta! Jag måste göra nåt!

 

Jag och Tilda ger oss ut med cykel och hundar i solskenet. Bästa medicinen. Det tar en stund men sen kommer hjärnan igång och jag börjar bearbeta fram en plan. Hur jag ska gå tillväga, hur jag ska få mer kött på benen, hur jag ska få mer energi och vilka jag ska be om hjälp. Full av energi efter att äntligen ha benat upp problemet tar vi tag lite i trädgården innan lunch. Väl inne igen letar jag fram ett ljudklipp jag har sparat. En av mina coacher inom Forever hörde av sig en dag via ett ljudklipp och sa såna fantastiska ord till mig som jag bara kände att jag måste plocka fram idag. De fick mig att lyfta på blicken och räta på mig igen idag. Tack Madde <3 Det är så guld värt att ha människor runt omkring en som plockar upp en och peppar en! Det är banne mig sällan man behöver en klapp på axeln och nån som tycker synd om en. Allra oftast behöver jag bara en kram och sen en rejäl fot i arslet. Bryt ihop och bit ihop lixom.

 

Efter att ha lyft mig själv ordentligt gjorde jag upp en lista i huvet vilka ja kan kontakta och få hjälp av kring mitt andra bekymmer. Svägerskan ställde naturligtvis upp med råd och hjälp. Jag kände mig lugnad men samtidigt peppad efter samtalet och träningspasset gick som hejsan sen. Fick mig dock en liten knäck i självfortroendet sen. Jag fick inte säga vem som sa det men jag kan inte låta bli att återberätta konversationen i alla fall så får ni dra era egna slutsatser kring vem jag pratade med.

 

Jag: Nu får du akta dig, jag ska stå på händer

Anonym: Hur ska du klara det? Du är ju så gammal!

 

Jag klarade att stå på händer 3x15sek. Så d så. 

 

Så nu är jag laddad och försedd med information. Behöver jag strida så tänker jag göra det med näbbar och klor jag inte visste fanns förrän jag fick barn. 2lärarsystem my ass. C ska ha sin resurs kvar. Punkt.