Bloggandet ja....
Det blir lite stiltje här då och då på bloggen. Man kan väl säga att jag skyller på livet. Japp, så enkelt är det. Det är mycket nu, kanske inte mycke på min berömda "att-göra"-lista men mycke som tär på en och gör en helt slut.Jag hade en störtskön semester men mycke sol, bad och mys. Men den tog ju slut. Iväg kastades man till jobb och rutiner. Något jag i och för sig längtade efter igen men nåt blev fel. Många bollar hamnade i luften på en gång och jag kände bara att jag tappade boll efter boll. Dåligt med sömn, höjt blodtryck (som jag mår rätt pissigt av när det sticker iväg), mycke på jobbet, mycke hemma, jaktsäsongen är igång, ett stadslopp och en halvmara har avklarats och instans efter instans som pekar så pedagogiskt på vilka grejjer Casper "behöver träna på". Sorry, men jag som något nipprig mamma hör inte "behöver träna på" eller "behöver extra hjälp med". Jag hör "DITT BARN ÄR EFTER!!!!" med allt vad samvetskval och stress det innebär. Jag veeet vad dom menar, jag veeeet att det kommer, jag veeeet att jag inte är en usel mamma, men vet ni? Skit på er, jag känner så ändå.Hade man någonstans bara kunnat hitta en bubbla, en liten sfär, dit jag kan gå, bara andas, bara vara, bara få fokusera på att hitta balansen igen. Men det finns ingen tid. Löpningen är min räddning. Då slappnar jag av en liten stund. Kanske därför jag slog ner pb med fem minuter på halvmaran sist, SHABAAAM!! HIGH FIVE!!!!
