Tettelisa

Ja e pappas tös. Har alltid varit och kommer alltid vara. Min pappa skulle komma ner själv och sova hos oss två nätter. Wiiiiii! "Jag-o-pappa-tiiiiid" Sist vi hade det ordentligt asade jag med han till mödravården, haha! Jag såg fram emot att komma hem från jobbet, äta god mat, dricka vin och tjöta me pappsen. Anar oråd när jag kör in i ett becksvart Långås. Det är inte ljusare på norra sidan.... Som tur var hade Jimmie börjat med maten i tid så köttet och såsen var klar i alla fall.... Men ingen potatis. Blev inte riktigt som jag tänkt mig.... Men mysigt ändå på nåt vis. Ungarna fick pussla i skenet av stearinljus och vi kunde ju dricka vin och prata ändå. Och så fick jag en julklapp. Av mina goa "små"bröder. Asagoa byxor. Haremsbyxor. Jimmie tycker det ser gräsligt ut, jag går runt och myser. Den här 31-åriga småbarnsmamman har även hämtat mat i Tvååker i den här utstyrslen! Haha! Vågat! Mina goa bröder köpte en sån bra julklapp till mig och dom får knappt nåt av mig.... Jag tar igen det sen en dag ska ni veta!

 

Nästa natt pappa skulle sova här hade vi en plan. Först skulle vi på fest men vi skulle dra hemåt i tid med barnen och sätta oss o ta lite vin tillsammans i soffan istället. Kom iväg i hyffsad tid från festen, tiden springer när man har roligt så det blev ju inte jättetidigt direkt. När vi var nästan enda hemma i Långås inser jag att vi inte har någon nyckel in... Bara o vända, köra tillbaka, hämta nyckeln och köra hem igen. Var det sent innan var det ju ingenting mot vad det blev nu... Fasen.... Det blev ett halvt "varva-ner-i-soffan"-glas halv ett på natten.... Suck. Jaja. Vi ses ju snart igen. Då hoppas jag att allt gå lite bättre. Att vi klarar oss från tråkiga strömavbrott och "förvirrade-Terese-händelser"..... 

 

Men jag hade mysigt ändå lixom. Pappa hjälpte mig att köpa den där granen jag skrev om i förra inlägget, den som redan var nätad o klar. Jag har tagit in den nu och skurit bort nätet. Pappa, vi har köpt världens bredaste och tätaste granjävel! Helt klart en vinstlott! 

 

Jag saknar er mellan gångerna! Jag älskar er jäkla Leksandsbor!

En supermamma har koll. På allt. Skriver upp allt. Fixar allt i god tid. Med extra lull-lull. Har inte nödvändigtvis ett perfekt hem men man anar ordningen. Hon bakar. Mycket. Tillsammans med barnen. Utan bråk. Och ler hela jävla tiden. 

 

Jag gillar o baka. Inte så ofta och inte så mycket men jag gör det... då o då... tillsammans med barnen.... MED bråk. Jag ler INTE hela tiden. Men jag gör det. För barnen tycker det är roligt.

 

I mitt hem är det inte någon större ordning. Speciellt inte hallen. Jag hatar vår hall faktiskt. Så jäkla svårt att hålla ordning på alla 73 par vantar och 18 mössor, så svårt att jag faktiskt har problem att hitta en mössjäkel när man väl ska iväg! Jag har tröttnat på att över huvudtaget försöka hålla den standard jag vill ha. Till och med Jimmie höjde på ögonbrynen idag. Tydligen har min nonchalans nått nya höjder. En gran skulle införskaffas på förmiddagen. Går och tittar lite, orkar inte riktigt lägga ner någon energi på att leta upp den finaste. Då skulle jag behöva ta nät om den för att få in den i bilen. Där står faktiskt några som redan är ihoptryckta i ett nät. Packat o klart lixom. En sån tar vi! Slänger in granjäklen i förrådet och säger glatt till Jimmie att vi har fixat en gran idag! 

"Jaha, var den fin då?"

"Ingen aning!"

"Du har väl tittat på den?"

"Nä, den var nätad o klar. Skitsmidigt! Toppen såg jag i alla fall och den såg fin ut!"

"Eeeh, jaha...ok.... men... jaja, det blir väl bra..."

Inte dåligt att kunna överraska sin sambo efter 12 år....

 

Sen det här med att ha koll på allt. Jag har koll på allt. Jag är jäkligt duktig på att fylla i scheman, lämna in lappar i tid och komma i tid till saker. Jag hatar att vara sen. Telefonen piper både tre och fyra gånger varje dag för att påminna mig om diverse detaljer vid lämpliga tidpunkter; ring den, köp det, ta med det, åk inom där, gör det. Det här med att jag är duktig på att fylla i ungarnas schema i tid o så tycker ju såklart fritids och dagis är jäkligt bra. Dom vet i god tid hur jag behöver barnpassning. Det är bara det att när jag väl har lämnat in lappen och känner "Sådär ja! Klart!" så släpper jag det. I samma ögonblick om jag släpper schemalappen lämnar jag tankarna på det samtidigt. Att jag inte har skrivit upp hemma någonstans hur jag har tänkt med barnen, det slår mig inte överhuvudtaget.... Förrän på julavslutningen idag... Tanken slår mig med full kraft. Är detta sista skoldagen eller är sista skoldagen imorgon? Eller är det fritids hela dagen i morgon? Den här förvirrade småbarnsmamman har alltså inte koll på när barnen ska lämnas nästa dag.... Bra där Terese. Hugger tag i en annan förälder där och frågar helt enkelt om skolan är slut nu för den här terminen.... På JULAVSLUTNINGEN frågar jag om det är sista dagen i skolan för i år.... förnedringen är total.... Men hon bara skrattar åt mig och svarar på min fråga. Bra. Det var sista dagen. Då ska jag alltså lämna BÅDE Casper och Tilda kvart över nio i morgon. För visst skrev jag det på fritidsschemat? Eller? Har jag missat det kanske? Det återstår att se imorgon bitti om personalen blir överraskade när dom ser oss....

 

Ja, jag är nog inte riktigt me alla gånger. Jag har vissa punkter jag hade kunnat slipa lite på, bli lite bättre på. Men ingen blir så glad som jag när Casper rusar fram och skriker av glädje för att han lyckades knäppa upp sin skjorta själv. Vi skrek av glädje tillsammans. Ingen är lika bra som jag på att tala om för mina barn hur värdefulla dom är, hur stolt jag är över dom och hur mycket jag älskar dom. Jag är inte duktig på planeringen, hålla kollen, fixa lull-lull, baka bullar eller ha ett städat hem. Men jag är en jävel på att älska mina goa ungar och se till så att dom vet det!

Hej! Terese heter jag. 

 

Jag gillar: romantik, impulsivitet, härliga promenader, träna, hitta på saker tillsammans med barnen, skratta och vara med vänner

 

Jag gillar inte: att ständigt plocka här hemma, diska, städa, tjata, blåsiga dagar och pms. Jag hatar faktiskt pms. 

 

Jag anser att jag är en rätt uppåt person. En rätt energisk person. En person som inte går ner sig för ingenting. En person som orkar ta en hel del skit och skitgöra utan att ta illa vid mig eller reta mig på det. Sen kommer dom här pms-dagarna och hela jag bara fallerar. Jag retar mig på ALLT. SMÅSAKER!! SKIT som aldrig kommer att försvinna bara för att jag retar mig på det ett par dagar. Skit som jag annars inte hade bekymrat mig om över huvudtaget vilka andra dagar som helst i månaden. Men just de här dagarna är de där sakerna så skitstora och vansinnigt jobbiga. Jag verkligen går och retar mig på allt. Dessutom börjar jag se ner på mig själv de här dagarna och helt plötsligt är jag ingenting värd.

 

Men så händer det. En liten guldstjärna gläntar på dörren till mitt lilla pms-hjärta. En person som stannar och pratar med mig, skrattar med mig, kravlöst. Inte en person som går in för att prata med "hon i djuraffären" utan en person som stannar till för att prata med mig, Terese. En som skrattar med mig, Terese, inte butiksbiträdet. Det blev som en extra stjärna och ljusglimt en mörk kväll. Så lite som behövs. Så mycke det gör. Pms. Släng dig i väggen. Du är inte välkommen över huvudtaget den här månaden. Tror jag väljer att skratta bort dig!