Tettelisa

Ja livet som mamma är mer spännande än man kan tro. Fullt av tester och utmaningar dag ut och dag in. I stundens hetta ser man inte terroristens utbrott som en utmaning utan helt enkelt som ett sätt att jävlas med sin mamma..... Då är hon billig. För stunden. Det lägger sig fort.

 

Igår var det utmaningen "gräsklippning" som stod på schemat. I samma stund som Tilda la sig svidade man om till "arbetskläder" (arbetsbyxor och bikini-överdel). Såg till så Casper var nöjd på baksidan och sen körde jag igång. Sprang praktiskt taget runt me den där gräsklipparen för att hinna, det var en tävling både mot vädrets makter och Tildas sömn. När jag hade typ 4x10 m kvar lägger gräsklipparen av.... va f-n??!!! Utmaning nummer två - laga gräsklippsf-n. Löste problemet, satte igång och klippa igen, sneglar mot vagnen, Tilda e vaken.... shit.... himlen öppnar sig... a men hallå??!! Strålande solsken, ösregn, vaken Tilda och minimalt me gräs kvar att klippa, det var bara att springa vidare. 

 

Idag möttes jag av en annan utmaning; gå me dubbelvagn, tre hundar, lotsa en disträ 4-åring rätt och se till så att en tetig 1-åring inte slängde sina skor rätt ut i skogen. Ja just det, nämnde jag att jag pratade i telefon samtidigt?? Haha. En syn för gudarna. Typ så här var det: Hundarna går snyggt i kopplena medan jag pratar på i telefon, ser att Tilda tar av sig en sko, fångar upp den med koppelhanden och lägger den i tryggt förvar under vagnen. Där hamnar snart en sko till och ett par sockar. Samtidigt som jag pratar i telefonen slänger jag ibland ur mig "Kom nu Casper, ja en kotte Casper, kom nu Casper". allt för att se till att inte tappa bort honom på vägen. När vi möter en löpare som Casper lite förvirrat håller på att fälla med en två meter lång pinne som han har hittat längs vägen, så inser jag att jag nog får ta och avsluta telefonsamtalet. Fem minuter senare gör jag det och ordningen återställs. Min djupaste ursäkt till löparen som fick runda oss och hoppa över Caspers pinne...

 

Man suckar, man svettas,man svär, man pusslar med tiden, man slänger ihop halvdanna luncher som man försöker göra lite nyttigare med ett par matskedar ärtor, allt medan man hela tiden känner sig lite otillräcklig, hela tiden liiiite efter. Men så kommer den. Den där känslan av total lycka. "Jag älskar dig Casper" "Jag älskar dig mamma" och så får man världens goaste kram. Tack Kika för att du har lärt oss att stanna upp, ta vara på dagen och älska varandra i vardagens kaos!