Tettelisa

Blev påmind idag om hur tufft och hur ljuvligt det kan vara att vara mamma. 

 

Det första jag läste på facebook idag var hur en bekant till mig "skrek" ut sin trötthet och frustration över en gnällig nykomling i kombination med hennes äldre son som behövde stimulans. Herregud. Jag kastades tillbaka till minnena när jag själv satt och bara grät i soffan här hemma med en unge vid bröstet och det dåliga samvetet mot Casper. Då var jag ändå säkrare på mig själv i min roll som mamma än med Casper. Ändå känner man så. Ändå är man så ledsen. VARFÖR PRATAS DET INTE OM SÅNT HÄÄÄÄÄR????? När jag satt fängslad i soffan med Tilda vid tutten så surfade jag runt en hel del och hamnade in på ett par bra bloggar som hjälpte mig att ta mig igenom mitt rosaskimrande helvete. Bloggar där mammor inte skräder orden. Ärliga bloggar. Som talar om hur det faktiskt är att vara småbarnsförälder och att det är ok att ha alla de känslor man har, bra och dåliga dagar.

 

Casper har alltid varit ett väldigt enkelt barn. Väldigt snäll. Men när han var tre månader var han sällan nöjd. Hungrig alltid. Sov hela nätterna men nästan inget på dagen, bara gnällde. Amma mer! Då kommer det mer mjölk! Amen va fan??!! Jag satt i 45 minuter, hade paus en timme och sen på det igen i 45 minuter. Hela dagen höll jag på så! O så åkte Jimmie till Jämtland. Jag promenaderade med hundar och unge. Ungen skrek och jag grät. Vem pratade jag med om det?? Ingen. 

 

Tre år senare är jag där igen. Som sagt, bekvämare i min roll som mamma, men låst i den förbannade soffan ammandes. Och en treåring som så gärna ville ha mammas uppmärksamhet. Tack Gud för att Casper inte hade nån typ av treårs-kris då. Jag hade blivit tokig. Ändå kom alla känslorna och slog ner en i golvet. Där satt jag med pattarna konstant i vädret, skrek o svor varje gång jag la till henne till bröstet och såren sögs upp igen, ammade, ammade och ammade och sen slängde vi in en mjölkstockning på det och ungfan var fortfarande inte nöjd! Vad gör ja för fel!!?? Den här gången var det dock inte så tabubelagt att det var jobbigt att vara mamma. Jag visste hur det hade varit med Casper, jag vågade prova olika möjligheter utan godkännande från typ bvc, jag hittade bloggarna som hjälpte mig och jag hade flera runt omkring mig som visste hur tufft det kunde vara, och som jag kände att jag kunde vara mig själv me, vara öppen om hur jag kände det. Jag hymlade inte om min längtan att barnen skulle växa till sig så man kan prata ordentligt med dom. Den bästa kommentaren jag någonsin läst var på en av de bloggarna som hjälpte mig "jag är nog helt enkelt inte nån bebismorsa. Vill du ha kaffe?" Så enkelt är det faktiskt. Alla är inte det. Jag är inte det. 

 

Varför ska det vara så svårt att prata om jobbiga förlossningar, jobbig amningstid, alla krav man känner som mamma??  Varför förbereds man inte på det på mvc?? Varför är alla tidningar fulla av allt gulligt man ska göra med barnen osv osv osv osv. En vän sa till mig en gång "Man vet ju knappt vad som händer! Dom åker in till förlossning och sen kommer dom ut som en lycklig familj genom bb-portarna. Ingen pratar om tiden däremellan!" Hehe... hon fick hela storyn... från båda gångerna.... 

 

Vi måste hjälpas åt mammor! Belys det jobbiga också! Inte bara allt gullgull och rosa lull lull, vi vet ju alla att så är det ju inte alltid... men inte alla erkänner det...