Tettelisa

Det började en mörk vinterkväll. Jag o löparkompisen Magnus springer o tjötar under en av våra långturer med pannlampor. "Hade varit roligt och testa Lidingö faktiskt" säger han och berättar att han mer än en gång har suttit och nästan tryckt på "Anmälan"-knappen. "Äh, det är väl bara o slå till! Du fixar ju det lätt" menar jag. Där någonstans dog den diskussionen men en tanke hade slagit rot i mitt lilla huve. Om jag anmäler mig kanske han tar tummen ur? Hade ju varit ett rätt häftigt träningsmål. Ett par dagar senare sitter jag där, svetten bryter fram och ångesten kryper på. Stora svarta bokstäver på skärmen som skriker "Du är nu anmäld". Jävlar, jag ångrar mig!! Nej, skärpning nu Terese. Ett mms till Magnus och ett par timmar senare har jag fått han med i båten. Ett träningsmål uppsatt!

 

Det har varit tufft, riktigt tufft, att hitta den tid det kräver att ge sig ut på långturer. Men samtidigt har det gett mig en ny typ av löpning. Långturer i skogen i lugnt och behagligt tempo. Riktiga mysturer. Riktiga energipåfyllare och huvudrensare till turer. 

 

Sen står man där. En vecka innan Dagen med stort D. Och så känner man att man håller på att bli förkyld.... Paniken kryper på. Jag kan inte bli sjuk nu!! Jag är ju så nära mitt mål!! När torsdagen kommer så känner jag ändå att halsontet börjar släppa, men näsan börjar rinna istället. Jajja, det är ju bättre det. Jag åker i vilket fall som helst med upp. Vi ägnar större delen av fredagen med att ta oss upp. Ett tåg som blev två timmar sent gjorde lixom att det tog större delen av dagen. Vi checkade in på hotellet och tog oss bort till det område där nummerlapparna delades ut. Då började man känna av nerverna. Fasen asså. Imorgon smäller det.

 

Tävlingsdagen kommer. Nervositeten med. Hur fasen ska det här gå? Kommer jag orka detta eller kommer kroppen säga ifrån med den stora släggan? Bestämde mig för att bara ta loppet i lugnt tempo. Hellre gå lite mer och hålla pulsen nere än o börja anstränga mig på riktigt. Jag hade ett mål tidigare, att komma in under 3.30. Bestämde mig för att slopa det målet, jag ska bara ta mig runt och lyssna på kroppen hela tiden.... Ja, eller hur. Ni som känner mig vet.... nån gång kryper dom där djävulshornen ut. Dom höll sig inne rätt länge. Låg och småjoggade på högersidan större delen av sträckan. Försökte njuta lite av naturen och fina vyer utan att springa ner folket framför mig. Skrattade lite åt en som höll på o tappa byxorna. Skojade med en som ville veta vad klockan var, 12 km blev svaret, haha! Kände en kick när flagga efter flagga visade att jag hade en km mindre kvar till målet. Tog en kisspaus i godan ro vid 15km. När flaggan visade 5km kvar tittade jag på klockan. 2.54..... NU kröp hornen fram. Visste att jag hade två jävliga backar kvar, dom skulle jag gå i. Jag borde ändå klara att komma in på 3.30. Jag mår bra. Knäna gör ont men jag har ork kvar. Nu jävlar.... Håll höger gott folk, här kommer jag! Sträcker upp näven i luften vid målgång på 3.25.25. Ha! Sug på den förkylningshelvete!!

 

Mål. 30 backiga jävla kilometrar. Trött. Lycklig. Glädjetårar. Funderade på att rycka tag i en funktionär o krama henne bara för att jag behövde en kram just där och då, men då hade jag brötit ihop totalt och säkert skrämt funktionären från vettet, nä stackars människa, det skulle hon få slippa. Plockar upp telefonen o sätter igång den. Jimmie ringer precis då. Då kommer tårarna. Jag har fixat det! 

 

Vilodag idag. Troligtvis i morgon med. Sen, mot nya mål....