Tettelisa

Nu börjar den krypa på. Nervositeten. Ångesten. Dagen då ens stora träningsmål ska genomföras, avverkas, kalla det vad du vill. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Själva loppet skrämmer mig inte. Tre mil.... Det klarar jag. På ett eller annat vis. Det som skrämmer mig är att inte kunna ställa upp. Besvikelsen som då skulle komma. Att behöva ta det beslutet att nej, jag kan inte genomföra det som jag tränat så länge inför. DET skrämmer mig. Halva styrkan på jobbet går runt med glansiga ögon, snörvlar och hostar. Det. Får. Inte. Hända. Efter långpasset förra veckan kände jag det börja krypa på. Kittlas det inte lite i halsen? Rinner inte näsan lite grann? Känner jag mig inte lite matt? Nu kureras det för fulla muggar här hemma. Jag tänker inte bli sjuk!

 

Men det är ju lugnt. jag blir inte sjuk. Jag ska genomföra Lidingöloppet på lördag ju!. Det ska bli så skönt när det där träningsmålet ligger bakom mig! Jag har verkligen inte tid med att vara ute o springa så länge. Det är skönt att vara ute i skogen på långtur. Verkligen balsam för själen. Och pressen att jag måste vara ute länge har gjort att jag även har hittat lugnet och avslappningen i löpningen när jag tar långpass. Men att träna upp mig inför långlopp? Nä, det har jag egentligen inte tid med. Så det ska bli så gött när detta är över och alla måsten kring att hitta tid till långa träningspass försvinner. Istället börjar lite andra utmaningar. Har minsann hittat lite andra mål med min träning och vad jag vill uppnå i vardagen. Nu ska jag bara avverka det där Lidingöloppet så jag kan ta tag i det andra istället, sånt jag tror stämmer bättre överrens med livet när man är småbarnsmamma ;)

 

idag ska det inhandlas skumpa. Den ska intagas efter målgången på lördag!