Tettelisa

C9 i all ära. Jag e ju jäkligt bra som gör denna prövning o så vidare. Det har jag ju ältat ett par ggr här nu i bloggen. Men det finns faktiskt ett liv utanför den där C9-boxen också. Ett liv som man ska bolla runt trots näringintags-prövningar ;) Barnen är ju naturligtvis det som livet verkligen handlar om.

 

Det är lite svårt det här med Caspers diagnos. Det är ju en diagnos men han har ju långt ifrån den grövsta varianten. Det märks ändå rätt så tydligt vad han har för svårigheter och det är lite klurigt då att hitta grejer han kan göra och klara på egen hand som kan göra att han växer och blir stolt över sig själv.Mammahjärtat sväller aldrig så mycket som när man ser en stolt Casper, en Casper som inser att han fixade det. Alldeles själv.

 

Jag såg honom sådan i somras när han sprang paprikaloppet själv. Sedan såg jag det idag. Han har fått vara med en liten sånggrupp på skolan som sedan uppträder lite grann i kyrkan. Han började där för tre veckor sedan och det var redan dags för deras första sångstund i kyrkan. Herregud, jag har ju inte ens träffat "sångfröken"! Men Casper visar mig snabbt vem den här kvinnan är och jag förstår direkt varför han tycker om henne. Jag vet att Casper, precis som många andra med hans diagnos, tycker att det är jobbigt att titta folk i ögonen, speciellt när det sitter en hel folksamling framför honom som han upplever tittar på honom. Vi hade ett snabbt samtal om detta, jag och Casper. Tycker han det är jobbigt att titta upp på alla andra så titta på mig eller Barbro. Väljer ut en plats där jag säkert kommer se honom när dom går fram o sjunger, ser jag honom ser han mig. Sen får alla barnen gå iväg, dom ska gå tillsammans fram i altargången efter klockorna har ringt färdigt. Klockorna ringer färdigt och barnen kommer. Ser på Casper att detta, det var jobbigt. Han går med sänkt huvud, tittar inte på någon, bara sneglar lite framför sig. Sen ser han mig och ett leende kryper fram. De går längst fram och ställer sig på bänkar och får sjunga. En helt annan Casper tittar fram. En Casper som gjorde alla rörelserna till låten, sjöng det han kunde, sträckte på sig och stolt tittade efter mamma i publiken. Såg att han blev osäker någon gång, då tittade han på mig, jag log mot honom och visade att han gjorde rätt. Han sträckte på sig igen och koncentrerade sig på låten. Sen applåderade alla och Casper var så glad och nöjd. Mammahjärtat svällde, en tår letade sig fram i ögonvrån.

 

Min älskade Casper. Min duktiga Casper. Jisses, va stolt jag e över dig! Det händer så mycket med dig nu och det är så häftigt att se. Jag ser varje dag att du kämpar och kämpar, utan att du vet om det så kämpar du med en diagnos som alltid kommer finnas där. Den kommer alltid göra så att du får kämpa och hitta egna vägar och sätt att klara saker. Det är den diagnosen som gör att du får kämpa med att skriva R. Det är den diagnosen som gör att du får kämpa med att hålla pennan rätt, att hålla den i en och samma hand. Det är den diagnosen som gör att inte alla barnen förstår dig, ditt sätt att tänka. Men du är så glad och öppen för nya möjligheter så jag hoppas verkligen att du aldrig kommer känna att diagnosen kommer hindra dig i ditt liv. För din stolta och glada blick är det som gör mig gladast i hela världen, den vill jag se ofta!