Tettelisa

Ni har säkert märkt att jag skriver inte lika mycket med glimten i ögat här längre. Helt naturlig orsak egentligen. Men en orsak man egentligen kanske inte pratar så mycke om. Utåt ska man ju hålla upp en fasad, en "jag mår super, har ett perfekt familjeliv och älskar hushållsarbete"-fasad. Det är inte så just nu. Jag är mitt inne i det där stöket och böket som kallas verklighet som kanske inte alla vill tala om, eller höra på snarare. Ni som inte vill läsa om det kan faktiskt ta och lämna sidan nu för jag måste få ur mig skiten.

 

Ni vet hur mycke vi har farit runt med Casper till logoped, hur många samtal vi haft med dagis, pedagog och psykolog. Vi hamnade till sist på habiliteringen. Nu har han en diagnos. Fragilt X. Nu har Casper en mild form så han kommer klara sig bra jämfört med många andra barn. Men man börjar inse vad detta komma kräva av oss som föräldrar i extra tid. Tid som en väldigt energisk treåring just nu lägger beslag på. När man har läst på om det här syndromet och applicerar den på Casper får man en helt annan förståelse för alla hans små egenheter och vad han behöver. Frustrationen ser inga gränser när man försöker hjälpa honom och treåriga Tilda kommer och "förstör" på olika sätt. Något som hade kunnat vara en vanlig trotsdiskussion mellan mig och treåringen eskalerar ofta och vi skriker på varandra istället. Moget. Mogen vuxen. Absolut. Jag är mäkta stolt över mig själv efter varje sammandrabbning. Jag räcker lixom inte till. Men det här är ju vår vardag. Lös problemet lixom... Hur svårt kan det vara?

 

Jag blir också utredd för tillfället. Inte för mina bristande färdigheter vad det gäller moderskap utan mitt blodtryck. Efter att man tagit blodtrycket på mig var 20:e minut i ett dygn insåg dom äntligen att det faktiskt ligger lite högt. Tack. Det tog bara tre år. Skönt att höra. Nu ska det utredas varför. Ännu en gång har det tagits blodprover. Ännu en gång ska jag till hjärthuset och bli idiotförklarad. Ännu en grej att ha i huvet och passa tider till....

 

Vi har kört vidare med renoveringen här hemma i sommar. Det gör att allt annat hamnar på efterkälken. Tvätt, städning, rabatter och gräsmatta. Håller på med att så sakteliga jobba ikapp men barnen och hundarna behöver sin tid också, kan inte bara jobba när jag är hemma. Prioritera. Hela tiden måste prioritera. Prioritera barn, prioritera hundar, prioritera hushållet men på ett vis så man får gjort lagom mycke så både mamma och barn håller sig nöjda...

 

Mitt andningshål är löpningen. Jag lärde mig vad myslöpning var när jag och Louise tog en tur i bokskogarna och jag lärde mig att dra ner på tempot. Där hittar jag nu lugnet. Men jag har ett mål att träna för. Lidingöloppet. Tog äntligen tre mil på en träning för ett tag sen. Lyckan var total. Äntligen gjorde jag något bra! Och för MIN skull! Några veckor senare gjorde jag ett personbästa på milen. Den där lyckan igen. Men när man uppnått några mål i träningen är det svårt att hålla uppe motivationen och träningen blir ett måste. Lösningen blev två veckors semester från löpningen och bara en mysrunda som inlagd träning. Nu börjar motivationen komma tillbaka. Det blir en långtur idag.

 

Så ni kanske förstår. Det är inte lätt att skriva om vardagens små misslyckanden med glimten i ögat när man är trött, har huvet fullt och inte riktigt kan se humorn i alla krigen själv. Men man kommer väl ur detta med. Det är svårare och svårare att skratta åt sig själv. Blir bara frustrerad. Men nu tar vi en sak i taget, så kommer man nog dit snart me..... och bloggen blir väl lite roligare då med ;) Nu hittade Tilda munspelet... jisses....